Hoppa till huvudinnehåll

Vad gör lärarna i sitt rum?

Annika Luther
Annika Luther Bild: Schildts & Söderströms förlag annika luther

Ungdomsromaner utspelas ofta i skolmiljö, men då är det ungdomarna som är huvudpersoner. Här får vi träffa lärarna. Annika Luther har placerat sitt Lärarum i ett kultursjabbigt hus i Bortre Tölö. En möjlig förebild är den progressiva skolan Zillen, eller Tölö Svenska Samskola. Diktoniusskolan, har också stolta anor som en tidigare privat och progressiv skola och rutinerna slås sönder med både traditionella lingonplockningsdagar, diktuppläsningstävlingar och en nattlig filmvisning i flere salar för hela skolan. På det stora hela verkar det vara en riktigt trevlig skola..

I Diktoniusskolan förbereder man sig för studentskrivningarna på samma sätt som i alla andra finländska gymnasier. Luther konstaterar i en kritik av det pedagogiska systemet att det här nationella testet som gör skolorna jämlika också fungerar som en barriär för alla de reformer som man skulle vilja se i gymnasiet. För att bibehålla nivån ger man sig inte in på osäkra pedagogiska experiment. Jag tolkar det som att gymnasiet blir som ett hjul som snurrar allt snabbare ju närmare skrivningarna kommer. Det är då det gäller för lärarna att tänka på att inte bara lära för skrivningarna utan också för livet.

Luther utvidgar i Lärarrummet sin läsekrets. Tidigare har hon skrivit flere lite fantasybetonade böcker som riktat sig till ungdomar där handlingen varit i centrum. Men den här gången är det ett lärarkollektivs tankar och känslor vi får följa. Berättelsen sträcker sig över ett skolår, med en liten inledning när läraren i svenska, Magdalena, som jobbat som lärare i 25 år inser att sommaren vänt sig kring sin axel och höstens plikter närmar sig. Det här alltså är en bok med vuxenperspektiv.

En av de saker som slår en när man läser Luthers bok är hur regel- och traditionsbundet lärarjobbet är. År efter år gör man samma saker som inte är de samma för eleverna, men nog för lärarna. Vissa jobbar alltid mera än andra för de gemensamma projekten och det är en triumf för alla när den nya rektorn Mikaela Mattfolk från Jakobstad lyckas finta en av de motsträviga till att också delta och dela på ansvaret..

Lärarrummet tar mig som läsare till en miljö som är både igenkännbar och främmande. Vi har alla haft ett lärarrum att förhålla oss till. Det var oftast ett rum, dit man som elev inte gick utan att ha vägande skäl till det. Men hurdant är det som en daglig arbetsmiljö? Det vet de flesta av oss ganska lite om. Som elev är man inte medveten om de interna konflikterna och spänningarna mellan kollegerna, eller egentligen heller om vad läraren upplever som lustfyllda framgångar.

Annika Luthers språk är lika roligt och drastiskt som i tidigare romaner. Nästan ännu mera än i den senaste, dystopin De hemlösas stad som beskrev ett Helsingfors översköljt av ca 8 meter vatten och en inflyttad befolkning som var tvungen att skapa sig ett liv under knappa omständigheter, medan ursprungsbefolkningen tagit sin tillflykt till ett avskärmat inland. Den här samma problematiken, d.v.s. klimatförändringen finns förresten med som en pedagogisk utmaning för geografiläraren Jenny Wasenius när hon ska tala om klimatförändringens konsekvenser för elever som nog orkar intressera sig för de hotfulla scenerierna, men som inte vill höra talas om vad de själva borde avstå från för att hejda utvecklingen. Sådana är de flesta av oss... Vi vet vad vi borde göra, men vi gör det inte.

I Lärarrummet är språket och uttrycken lånade ur skolans värld och empatin med karaktärerna är så vitt jag kan förstå medvetet lika lakonisk som den kan vara i klassrummet. Trots att det handlar om vuxna människor. Luther har svårt att motstå smått ironiska och roliga kommentarer. Under läsningen funderar jag hur mycket man som lärare påverkas av att alltid vara omgiven av unga mänskor vars empati fortfarande är under utveckling och som kämpar för sin plats i gruppen. Hur det är att vara omgiven av personer som dagligen testar ens gränser eller ignorerar en?

Vad språket gäller så kan jag tycka att Lärarrummet är något av en ungdomsroman, men när det gäller händelserna så är det en realistisk skildring av vad som kan hända i en medelstor skola under ett läsår. Utan att gå allt för mycket in på detaljerna så kan jag tycka att lärare är ganska utsatta i sin yrkesroll. Elaka rykten och missförstånd kan ställa till ett elände för oskyldigt drabbade, både elever och lärare. Luther tangerar den misstro och dom förväntningar som finns mellan hemmet och skolan. Av en fjäder blir det lätt en höna och den som hittar sig mitt i en skandal har svårt att värja sig. När skvallret och spekulationerna och kanske även mediedrevet väl satt igång är dom svåra att hejda.

Mobbade elever som inte släpps in i gemenskapen är en annan mardröm för lärare. Ett problem som det inte är så lätt att skaka av sig när arbetsdagen är slut. I Lärarummet händer det värsta möjliga, men inte egentligen genom klasskamraternas grymhet, utan kanske mer som en konsekvens av dominerade förälder, ensamhet och isolation. Vad som egentligen ligger bakom får vi inte veta. Men så är det ju också i verkligheten, man får aldrig veta allt.

Men det är verkligen inte bara tråkiga saker som händer. Luthers lärare är småsinta, elaka, blodfulla, livfulla och roliga i sin mänsklighet. Under en utflykt till Tallinn beter dom sig mest som lössläppta tonåringar. I slutet faller berättelsens belysning i synnerhet på två av dem, typiskt nog under den traditionella skolavslutningen. Stämningen är hoppfull och livsbejakande, så där som de flesta av oss antagligen minns den sista lite magiska skoldagens innan sommarlovet.

text: Anna Dönsberg

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje