Hoppa till huvudinnehåll

Nu analyseras den finlandssvenska teatern

Teater
Teater Bild: YLE teater

Både Svenska Teatern och Åbo svenska teater bokför rekordstora publiksiffror, men ändå sägs den finlandssvenska teatern vara i kris. Institutionerna lever för mycket på kommersialismens villkor och publiken sviker konstnärligt utmanande föreställningar.

Men hur mår teatern egentligen, och vad kan göras för att få den att må bättre? En del svar ges på fredagen när Kulturfonden presenterar en kartläggning av det finlandssvenska teaterfältet, signerad teatervetaren Linnea Stara.

Det handlar om en imponerande omfattande kartläggning. 130 sidor plus bilagor, baserat på samtal med ett 40-tal personer från teaterfältet, äldre utredningar, en enkät som besvarades av nästan 50 teatrar och grupper, och förstås Staras egna reflektioner, som hon också lyckligtvis vågar lyfta fram.

En av bokens många problemställningar formuleras direkt när Stara följer upp citatet av en teaterchef som hävdar att den finlandssvenska teatern mår jättebra med konstaterandet: ”men samtidigt ... får dramatikerna fortfarande inte sina pjäser uppsatta, dramaturgerna lyser med sin frånvaro och de finlandssvenska regissörerna får leta efter arbete på annat håll”.
Så inser vi från start att det finns åskmoln på himlen.

En annan central startpunkt är Staras hänvisning till kulturanalytikern Dragan Klaic som pekat på hur den offentliga teaterns finansiering runtom i Europa skärs ner, samtidigt som den kommersiella teatern gör allt större landvinningar. Den icke-kommersiella teaterns möjlighet, hävdar Klaic, finns i att framhäva sin särart istället för att imitera den kommersiella teatern.

Men i Finland gör allt fler offentligt stödda teaterinstitutioner just det, imiterar den kommersiella teatern. Och kanske det för den finlandssvenska teatern bara är naturligt. Stara hämtar in ett behövligt historiskt perspektiv när hon konstaterar att det ju länge var operetter som ansågs känneteckna den finlandssvenska teatern, liksom farserna. Vilket fick den centrala finlandssvenska kulturpersonligheten Hagar Olsson redan på 1920-talet att konstatera, ”ju mer blaj teatern serverar desto mer växer publikens aptit på blaj”.

Där ett annat problem. Att man faktiskt ännu idag kan upprepa kritik som formulerades för 90 år sedan.

Smal teatersyn, och publiksmak

På basen av intervjuer och enkätsvar, skissar Stara också upp en bild av fältets egna tankar.

När hon sammanfattar 49 teatrars och gruppers enkätsvar, vaskar hon fram fyra hotbilder. Ekonomi, brist på samarbete, publikens ointresse, och konstnärlig stagnation.

Teaterfältet utanför institutionerna kommer med en tuff beskyllning när man hävdar att det idag saknas en vilja att erbjuda den finlandssvenska publiken tidsenliga berättelser. Teatersynen är smal, och det på ett sätt som verkar menligt inte bara på teaterkulturen utan också på arbetsmoralen, inom hela fältet.

Och faktum är att många grupper som uttalat försöker satsa på alternativ, har problem. Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström säger att det begränsade publikunderlaget omöjliggör flera intressanta projekt. ”Jag vet inte varför finlandssvenska går på teater. Är det för att umgås med varandra eller för att uppleva scenkonst”.

Eller Teater 90graders konstnärliga ledare Edith Holmström. ”Utan fonderna skulle våra föreställningar inte bli av. Men jag frågar mig, är inte folk intresserade av sådant här?”.
Att skådespelare har allt svårare att få jobb är ytterligare ett problem.

Om nästan två tredjedelar av alla skådespelare 1972 hade kontrakt på ett år eller fler, så hade bara en knapp tredjedel det 40 år senare. Det beror dessutom inte enbart på att det utbildas ett större antal skådespelare än tidigare, många skyller direkt på institutionernas repertoarer.

Efterlyser mera publikarbete

Mellan raderna kan man läsa en djup frustration över den finlandssvenska publiken. Den sägs vara mycket mindre benägen att uppskatta och förstå modernare former av teater och berättande, än den finska.

Enligt Stara måste den finlandssvenska teatern därför satsa stort på att ge publiken verktyg att läsa föreställningarna, bland annat genom en stor satsning på publikarbete. Hon konstaterar också att fonderna kunde ställa krav på det de stöder, och genom att satsa på färre men större bidrag ge scenkonstnärer vettiga möjligheter för konstnärligt arbete. Samtidigt tycker hon att institutionerna kunde få bidrag för satsningar på inhemsk dramatik, eller produktioner som utvecklas i samarbete med regissörer, dramaturger eller fria grupper.

När Linnea Stara sammanfattar sin kartläggning, konstaterar hon att hon själv också saknar dramaturgers närvaro i den finlandssvenska teatern. Ute i Europa har dramaturgerna spelat en central del i utvecklandet av dagens teaterkonst. I Svenskfinland har utvecklingen gått i motsatt riktning.

Själv kunde jag tillägga att jag har sett allt för många projekt hos de fria grupperna som bygger på en fascinerande idé, men där slutresultatet haltar illa just för att man valt att göra allting själv istället för att plocka in professionella textbehandlare.

Regissörsutbildning, eller inte

Men hur är det med den andra yrkesgruppen, regissörerna?

Många hänvisar ju till bristen på utbildade regissörer när man söker orsaker till det smala utbudet på de finlandssvenska scenerna.

På basen av sitt intervjumaterial kommer Stara ändå inte fram till att det skulle behövas en regissörsutbildning på svenska. Det finns flera utbildade finlandssvenska regissörer, problemet är att de inte får plats i Svenskfinland.

Själv tänker jag att det har att göra med de nätverk som byggs upp i teaterhögskolan. När den svenska institutionen enbart består av skådespelarelever, leder det samtidigt till att de finlandssvenska teaternätverken enbart består av skådespelare.

Följden av det syns på fältet.

Senaste spelår var alla teaterchefer skådespelare. Så var det inte för exempelvis 30 år sedan.

Stara konstaterar också att 44 procent av alla regier på Svenska Teatern har gjorts av skådespelare under nuvarande chefen Johan Storgårds tid. Under regissören Jack Witikkas tid för 30 år sedan var motsvarande siffra 22 procent.

Lägg ännu till att de fria grupperna för 30 år sedan bestod av scenkonstnärer ur olika yrkeskategorier. 2000-talets nya grupper består enbart av skådespelare.

Omfattande åtgärdsprogram

Kartläggningen avslutas med förslag för ett omfattande åtgärdsprogram, som också innefattar två treåriga pilotprojekt.

Här följer hela åtgärdsprogram, i komprimerad form.

Strukturella förändringar på lång sikt

1. Understöd för teaterrelaterade produktioner, projekt och initiativ; för förmedlingen av produktioner, projekt och initiativ; och för produktioner som skapar mötesplatser mellan konstnärer och publik.

2. Understöd till teatrar eller grupper som ordnar och genomför projekt som ökar kompetensen inom teaterfältet.

3. Understöd till teatrar eller grupper för gästspel, samt för internationella samproduktioner och samarbeten.

4. Understöd för utveckling av scenkonstrelaterade nätverk.

5. Understöd för residensverksamhet vid finlandssvenska teatrar och grupper.

Pilotprojekt

För att förstärka det finlandssvenska scenkonstfältet föreslås två treåriga pilotprojekt.

6. Teaterkicken: pilotprojekt för högstadier i Svenskfinland, för att ge eleverna möjlighet att gå på teater, och genom ett nära samarbete med Lust fördjupa elevernas intresse och förståelse för teater.

7. Resurscentret Lust: för att skapa bättre strukturella förutsättningar för det fria fältet föreslås ett resurscentrum vars uppgift är att skapa större synergi och koordination, och att underlätta gruppernas administrativa börda.

Omedelbara åtgärder

8. Produktions- eller projektbidrag till statsandelsteatrar för produktioner eller verksamhet som främjar inhemsk dramatik, eller utvecklas i samarbete med nyutbildade regissörer och dramaturger, eller sker i samarbete med fria grupper eller samarbetsparter inom andra sektorer (social- och hälsovård, skolor).

9. Treåriga verksamhetsbidrag till etablerade teatergrupper för att möjliggöra långsiktig planering och anställning av producenter och annan högskoleutbildad konstnärlig personal.

10. Produktions- eller projektbidrag i två steg till professionella fria grupper.

11. Aktionsbidrag för produktioner med kort varsel, för att skapa förutsättningar för ett vitalt scenkonstfält på svenska där scenkonstnärerna kan ta del av samhällsdebatter och aktuella frågor med kort varsel.

12. Anställningsstöd till teatrar som anställer en teaterarbetare som inte tidigare har haft fast anställning på ett ettårigt heltidskontrakt.

13. Arbetsstipendier för dramatiker och utbildade dramaturger och regissörer för konstnärlig verksamhet och utveckling av föreställningskoncept.

14. Regiarvoden för amatörteatrar som anställer professionella scenkonstnärer eller dramainstruktörer.

15. Verksamhetsunderstöd för Labbet för att utveckla mångsidiga dramaturgiska stödfunktioner och nyskriven dramatik.

16. Understöd för internationell mobilitet.

17. Understöd för nya repetitionslokaler för grupper med vederhäftiga verksamhetsplaner.

Framtida utredningar

18. De finlandssvenska teatrarnas publik och publikunderlag.

19. Behovet av gästspelsscener och produktionshus.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje