Hoppa till huvudinnehåll

Nordens största konstnärinna i magi

Pauline Wilhelmine Schmidt
Pauline Wilhelmine Schmidt Bild: Elisabeth Sandelin pauline wilhelmine schmidt

”Nordens största konstnärinna i magi, fröken Pauline Wilhelmine Schmidt kommer att inom kort gifva nogra föreställningar i den högre salongsmagin i Uleoborg.” Detta rapporterade Uleåborgs Tidning den 27 oktober 1887.

Vem var Pauline Wilhelmine Schmidt, född i Danmark och uppvuxen i Norge? Och hur kommer det sig att hon kom till Finland på turné? Svar på dessa frågor får vi i den nyutkomna romanen Pauline Wilhelmine – trollkonstnärinna som Elisabeth Sandelin gett ut på eget förlag.

Elisabeth Sandelin har verkat som lärare i modersmålet och i engelska, hon har också varit reseledare i flera länder och idag jobbar Sandelin som auktoriserad turistguide i Helsingfors – ett arbete som hon kombinerar med att bl.a. skriva kåserier i Hufvudstadsbladet under signaturen Petto.

För ett år sedan (2012) gav Elisabeth Sandelin ut romanen Svart Zagara som handlar om en reseledares sommar på Sicilien 1972.

I höst ger Elisabeth Sandelin ut en dokumentärroman som handlar om hennes egen morfars mor, Pauline Wilhelmine Schmidt, som var en av få kvinnliga illusionister på sin tid.

På 1880-talet gjorde Pauline ett flertal uppskattade uppträdanden runtom i Sverige och Finland, men hon avslutade sin karriär som trollkonstnärinna och illusionist år 1888 när hon gifte sig med fotografen Niels Rasmussen och bosatte sig i Tammerfors. Paret fick 6 barn.

Efter makens död år 1911 tog Pauline över den framgångsrika fotoateljéverksamheten.

Så här skrev Uleåborgs Tidning 14.11.1887 om Paulines uppträdande i staden:

”Fröken Pauline Schmidt trolleriföreställning i fredags var besökt af mellan 200 och 300 personer. Fröken S utförde sina stycken med synnerlig grase och skicklighet. Publiken fann sig mycket road, och belönade förtrollerskan med rikliga applåder. Hvad som isynnerhet uppväckte publikens förvåning, var sista afdelningen, det s.k. ”gröna huset”. Fr S. lät kring begge handlofvarne vira tygremsor par slag omgring samt derefter starkt tillknyta och försegla dem. Derefter placerade hon sig på en stol invid en påle. Änderna på tygremsorna träddes derpå genom en ring, som var fastgjord vid pålen. Sedan omgafs hon med en skärm. On en stund utkastades åtskilliga föremål inifrån skärmen och vid öppnandet af denna fans fröken S. sittande med påtänd cigarett samt fastbunden såsom förut. Sist och slutligen fick en af herrarne sätta sig bredvid henne med hopbundna händer och förbundna ögon. Efter ungefär en minut öppnades skärmen och herremannen befanns sittande med afdragen rock i skjortärmarne. Båda voro bundna såsom förut.”

Programnumren på hennes Stora Konst & Gala-Trolleri-Föreställning, Grand Soirée Mysterieuse, hade fantasifulla namn som Den indiska Påsen eller Kluk, Kluk, Kluk. Penningefångsten i luften eller konsten att blifva millionär (ett mynttrick där trollkonstnären plockar mynt ur luften, ur assistentens kläder osv), Resan mellan Paris och Gamlakarleby (där Pauline lånade ringar av folk i publiken och trollade bort dem varefter ett postbud från Paris överräckte ett paket som innehöll ett antal förseglade paket och slutligen också de borttrollade ringarna), Den kinesiska Reskofferten eller att skapa mycket af ingenting, De tre lustiga matroserna (ett trick där pappersdockor dansar fram på en osynlig tråd) och Mormors gamla paraply.

Att Pauline hållit på med trollerikonster var en väl dold hemlighet – de närmaste släktingarna teg när Paulines ungdomsår kom på tal.

Det finns inga brev eller dagböcker bevarade från denna tid, endast några fotografier samt givetvis annonser och recensioner som ingick i de lokala tidningarna under Paulines Finlandsresa 1887-88.

”Jag fick aldrig uppleva farmor Pauline, som min mamma kallade henne. Men vi hade en julduk broderad av henne och handgjorda jultomtar i ull. Min mormor hade spetsar och borddukar, servettväskor broderade och knypplade av henne. (---) Till jul tog vi fram farmor Paulines julduk. Jag minns den redan från min tidigaste barndom. Så tryggt när den fanns på salsbordet. Som ett julkort. När duken lades fram hade julen kommit.” skriver Elisabeth Sandelin i epilogen.

Elisabeth Sandelin har skapat en historia som baserar sig på det sannolika snarare än på faktisk dokumentation, hon har valt att skriva ”en berättelse som Pauline Wilhelmine själv valt att inte berätta.”

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje