Hoppa till huvudinnehåll

Helyllefamiljen Miller

WTM, casey mathis-emma roberts, david clark-jason sudeikis, rose-jennifer aniston
WTM, casey mathis-emma roberts, david clark-jason sudeikis, rose-jennifer aniston Bild: (c) 2012 Warner Bros. Entertainment Inc. wtm

David (Jason Sudeikis) är en småskalig droghandlare som trivs bra med sin dagdrivartillvaro. Ibland byter han några ord med grannen Kenny (Will Poulter) som är en vänlig själv i en oskuldsfull kropp och grannen Rose (Jennifer Aniston) som är en vänlig själ i en strippande kropp. Allt är frid och fröjd tills David blir rånad och tvingas åta sig en ”liten” smuggeltur till Mexiko.

Och skall man till Mexiko lönar det sig inte att försöka hasa över gränsen i skäggstubb och klädd som en förvuxen tonåring – nej, då är det betydligt bättre att komma körande med en prydlig familj i mysig husbil. Så David anlitar sina trevliga grannar samt den hemlösa punkartjejen Casey (Emma Roberts) för att under några dagar agera en turistande familj som ser ut som om den rymt från 1950-talet.

Vad kan man annat säga än att förväntningarna knappt når upp till tröskelnivå efter att man ställts inför denna utgångspunkt i kombination med en skränig förfilm som tar fasta på drogerna, strippandet och sexskämten. Om man dessutom tänker på att Jennifer Aniston inte gjort någon bra roll på länge och att Jason Sudeikis varit med i halvdana dravligheter som ”Hall Pass” och ”Horrbile Bosses” blir man lätt lite trött.

Uthärdlig resa – trots allt

Men antagligen är det de låga förväntningarna som gör att man trots allt orkar ta sig igenom den här resan. Skrattar högt gör man kanske inte åt husbilsparet som vill pröva på ett litet partnerbyte eller en tonårspung som sväller upp efter ett spindelbett, men man ler åtminstone lättat åt att man slipper såväl den obligatoriska ”kiss & bajs”-humorn som det mest stereotypa könsrollstänkandet.

Stereotypier i övrigt slipper man dessvärre inte i och med att skurkarna lever upp till alla klichéalternativ på skalan från latinomacho med smycke runt halsen till slipad businessnörd i patetisk kostym. Därtill är det självklart att man måste klämma in lite improviserad sång under bilresan samt ett uppehåll på ett nöjesfält med fyrverkerier och annat lockande.

Det som trots allt gör ”We´re the Millers” uthärdlig är dels det faktum att här faktiskt finns en intrig att följa, dels att den förmedlar en småsympatisk bild av ”familjen annorlunda”. För det är klart att det så småningom uppstår band mellan dessa fyra ensamma individer som går från att ständigt gräla till att beslutsamt dra åt samma håll. Och med lite god vilja kan man bortom tjafset om vem som har förlagt vems droger och vems fel det är att alla hotas av ond bråd död ana ett eko från verklighetens familjegnabb om ”vem som tagit den sista saften”.

Förmår man inte uppbåda någon god vilja lönar det sig däremot att skippa Millerfamiljen helt och satsa på säkrare husbilsval - som Stiller & De Niro i ”The Fockers” eller den udda familjen i ”Little Miss Sunshine”. Nöjer man sig med en udda familj utan husbil rekommenderas utan tvekan bioaktuella ”The Way Way Back”.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje