Hoppa till huvudinnehåll

Den svåra ”Persona”

Persona, Åbo Svenska Teater
Persona, Åbo Svenska Teater Bild: Foto: Hanna Koikkalainen/Ville Kurki/Sam Sihvonen persona

Det är ingen liten utmaning som regissören Ville Kurki och Åbo Svenska Teater (i samarbete med Grus Grus Teatteri och Åbo Stadsteater) antagit när man valt att sätta upp Ingmar Bergmans ”Persona”. Dels handlar det om en svår text, dels är det omöjligt att inte utsättas för jämförelser med förlagan. Redan ambitionen att försöka överföra en visuellt experimenterande film till scenen är dock värd en eloge i sig. Detsamma gäller modet att spela med rena, avskalade ytor och skapa ett scenutrymme som står i samklang med filmens svartvita värld. Men räcker det?

Låt oss allra först etablera utgångsläget: den uppburna skådespelerskan Elisabet Vogler (Minna Hämäläinen) har tystnat. Mitt i en scen stannar hon plötsligt upp och stirrar under en hel minut stumt på publiken. Hon slutför visserligen föreställningen, men efter det har inte ett ord kommit över hennes läppar. Den akuta ordtorkan resulterar i att hon vårdas på sjukhus där hon får speciell tillsyn av den unga sköterskan Alma (Sofia Molin). En kvinna som snart börjar fylla ut tystnaden med sina egna ord. På gott och på ont.

Rent handlingsmässigt är det en minimalistisk historia som Bergman levererar. Två kvinnor som tilldelats rollerna som patient och vårdare möts i en klinisk värld och blir småningom helt hänvisade till varandra i ett kargt sommarparadis, avskärmade från omvärlden. Ju längre tiden lider desto mer ångestladdade och utlämnande blir de verbala utläggningarna och desto otydligare gränserna mellan kvinnornas respektive ”jag”. Båda kämpar med olika roller och uppdämda känslor. Vad händer när orden och känslorna löper amok?

Den svartvita scenen

Åbo Svenska Teaters studioscen är alldeles säkert rätt utrymme för en pjäs där det mesta handlar om intima möten under vilka ord ideligen krockar med tystnad, där varje blick är betydelsebärande och mycket sägs med små gester. Skådespelarna tar plats framför en vit bakgrund som man genast inser att kommer att fungera som ett slags bioduk mot vilken olika projektioner avtecknar sig.

Projektionerna (signerade Virpi Kettu och Ville Kurki) som man spelar synnerligen frikostigt med är av varierande art; ibland handlar det bara om att skapa en bakgrund, ibland ställs man inför ett flimrande bildcollage och däremellan växer det fram grafiska rutformationer som visserligen skapar djup, men som samtidigt känns både kantiga och hårda. Visuella intryck i alla ära – men stundvis önskar man att teamet tagit ut svängarna mer på teaterspråkets egna villkor istället för att flirta med filmmediet. Något som känns extra onödigt då förlagan är en film.

Bäst fungerar bildbakgrunden då ett upprörande brev som Alma får ta del av projiceras på duken istället för att man hör henne läsa upp det. Orden knackas fram som på en gammal skrivmaskin tills de småningom börjar flyta ut i kanterna för att slutligen bli oläsliga. Här är effekten stark, talande och påträngande. Mindre bra är försöket att göra en slags skuggteaterversion av den centrala scen då Elisabet skär upp foten på en glasskärva som Alma medvetet låtit bli liggande på terrassen. Känner man inte till scenen från tidigare är det ifrågasatt om man överhuvudtaget hinner uppfatta vare sig det som sker eller händelsens innebörd.

Det dialogfria samtalet

Texten i ”Persona” är inte lätt att levandegöra på en scen. De långa monologerna som varvas med fragmentariska uttryck för olika sinnestillstånd måste spelas ut mot någonting annat än enbart tystnad för att få fotfäste hos åskådaren. De sekvenser som fungerar bäst är de där Alma arbetar upp sig till en påtaglig emotionell laddning; när hon berättar om ett erotiskt sommaräventyr eller då hon flippar ut helt och hånar Elisabet för dennas ångestladdade relation till barnet hon egentligen aldrig ville ha. De mer vardagliga sekvenserna är det betydligt svårare att få grepp om, att engagera sig i.

Skådespelarna gör vad de kan av till buds stående medel. Minna Hämäläinen lyckas skapa en fin intensitet genom att tala med varje anletsdrag och varje återhållen rörelse medan Sofia Molin lever upp varje gång hon får sätta mera glöd under den ordmassa hon hela tiden tvingas leverera. På ett avväpnande sätt lyckas hon med jämna mellanrum väva in små skrattsalvor i de i grunden allvarliga monologerna. Däremot kommer man inte ifrån att textens poetiska kvaliteter (som fungerar så bra i kombination med filmens drömlika bildspråk) går lite förlorade då orden yttras mot en kal bakgrund – även om texten rent innehållsmässigt fortfarande fungerar.

Tilltalande orosmoment

Den som sett filmen minns antagligen att den inleds med en kavalkad av enskilda bilder och bildsekvenser som stundvis är rejält brutala. En hand genomborras av en spik, ett slaktat får töms på blod, en död kvinna slår plötsligt upp sina ögon, en enorm spindel kryper fram på ludna ben. Bildkavalkaden ifråga har man i denna teaterversion på ett finurligt sätt ersatt med en ljudsekvens där olika skrämmande och obehagliga ljud fyller den mörka salongen (för ljudplaneringen står Kalle Terästö). Åskådaren blir genast på alerten – känner att det ligger en oro i luften.

Den oron förmår man visserligen inte hålla vid liv genom hela föreställningen – men varje gång den gör sig påmind blir man glad. För det finns en viss sorts oro och ångest som man gärna ser att konsten formulerar och bearbetar. Vare sig det är i textform, som film eller på scenen. Eller för att citera Alma i hennes smått barnliga försök att skapa en kontakt till fru Vogler: ”... jag har en kolossal beundran för konstnärerna och jag tycker, att konsten har en kolossal betydelse i livet – särskilt för människor som har det svårt på det ena eller andra sättet.”

"Persona" spelas på svenska på Åbo Svenska Teaters studioscen fram till den 16.11. På finska spelas den under perioden 26.11-14.12 på Åbo Stadsteater.

Läs också