Hoppa till huvudinnehåll

Viktigt att tala om förlossningsdepression

Hannah Norrena tycker att vi borde våga prata öppet om också svåra saker. Bild: YLE/Ted Urho hannah norrena

- När barnet kom och de lyfte upp henne på min mage kände jag instinktivt att det var något främmande. Det var inte "du" utan "det". Det var bara en klump och jag kände ingenting för den.

Hannah Norrena är känd programvärd och mediapersonlighet, och hon är en av relativt få kvinnor som öppet berättar om sin förlossningsdepression.

- På den tiden tänkte jag att det säkert bara är jag som är en dålig mor och en bortskämd människa, men nu i efterhand förstår jag att jag hade en förlossningsdepression som jag behövde hjälp med att ta mig ur, berättar hon.

Hon drabbades av depression efter att ha fött sitt första barn för fyra år sedan. Först trodde hon att det handlade om en lite längre baby blues.

- Jag hade hört talas om baby blues och min egen mamma sa att alla mammor gråter den tredje dagen efter förlossningen, och att det inte är något att bli skrämd över. Så jag var först inte alls orolig.

Det visade sig ändå snart att hon inte började känna sig bättre utan sämre. Den lyckliga babybubblan som alla talade om upplevde hon inget av.

- Jag berättade för barnets pappa att jag inte tycker om det här barnet, att jag inte kände något för det. Det var ju helt hemskt och jag skämdes helt otroligt. Som vi hade velat ha det här barnet och nu ville jag inte ha något att göra med det!

"Så du har ryckt upp dig nu?"

Leena Honkavaara är ordförande för Äimä, som på fredag firar sitt 15-årsjubileum med en konferens i Helsingfors. Bild: YLE/Ted Urho äimä

Hannah Norrena berättar öppenhjärtligt om sina upplevelser, men det är inte alla som kan, vill eller vågar göra det. Leena Honkavaara är ordförande för Äimä, som är en stödförening för kvinnor med förlossningsdepression, och hon berättar att hon inte känner många kvinnor som öppet skulle berätta om sina egna liknande upplevelser.

- Många känner skam och tycker att det är svårt att tala om saken ens med sjukvårdspersonal, säger hon.

Leena Honkavaara berättar att det enligt hennes erfarenhet inte finns många kvinnor som skulle våga berätta om saken åt sin arbetsgivare. Hon har egen erfarenhet av hur det kan gå om man berättar för mycket åt fel person.

- I en arbetsintervju berättade jag halvt om halvt av misstag att jag ännu höll på att hämta mig från min förlossningsdepression. Jag fick inte jobbet, och arbetsgivaren sa efteråt att orsaken var att hon inte trodde att jag skulle klara av arbetet på grund av depressionen.

Det är enligt Honkavaara inte heller många kvinnor skulle ställa upp i en intervju om ämnet i media.

- Man är rädd för att bli stämplad som svag eller galen. Man är rädd för att bli avvisad, eller att människor inte ska förstå. När jag själv kom tillbaka på jobb från min långa sjukledighet efter depressionen möttes jag i hissen av en kollega som sa: "Jaha, du bestämde dig sen för att rycka upp dig och komma på jobb". Det var som ett slag i ansiktet. Man kan inte bara rycka upp sig ur en depression.

Varför finns det då en sådan här inställning?

- Kanske folk inte vet tillräckligt. Därför är det viktigt att prata om den här sjukdomen.

"Man är inte en sämre mor!"

Hannah Norrena fick hjälp ur sin förlossningsdepression när hon bröt ihop under ett besök hos rådgivningen.

- Rådgivningstanten var en alldeles ljuvlig, mammig typ, och när hon frågade mig hur jag mådde började jag att gråta och berättade hur eländigt jag mår och att det känns som att jag inte längre orkar.

Hon fick då genast träffa en psykolog och fick hjälp.

När hennes dotter var kring ett år skrev Norrena öppet om sin förlossningsdepression på sin blogg. Hon fick en enorm respons.

- Alla verkade känna någon som hade varit med om samma sak, eller så hade de själva varit med om det. De var tacksamma över att någon äntligen talade öppet!

Norrena tror att vi alla skulle må bättre av att tala om också svåra saker, för då finns chansen att man märker att andra också har upplevt något motsvarande.

- Och jag förstår inte varför det är något att skämmas över - man är ju inte en sämre mor bara för att man inte klarar av att sköta början av barnets liv som man gör i romantiska komedier. Därför är det så otroligt viktigt att våga berätta.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen