Hoppa till huvudinnehåll

Där vi en gång flått

Foto från Där vi en gång flått
Foto från Där vi en gång flått Bild: Cata Portin där vi en gång flått

Det har väl inte gått någon förbi varifrån Lauri Maijala fått titeln till sin nya pjäs Där vi en gång flått – Missä nyljimme kerran. I bakgrunden spökar förstås Kjell Westös roman men den lekfulla travestin ringar inte bara in temat för Maijalas pjäs, den vittnar också om hans sätt att arbeta. I Viirus och Teater 90 °:s uppsättning, regisserad av författaren själv, levereras den hårda kärnan än en gång i ett förrädiskt avväpnande paket, fullspäckat av hejdlösa referenser och oheliga allianser.

En luggsliten servil piccolo hälsar oss välkomna. Stig in, stig in...Den bugande figuren påminner starkt om den uråldige betjänten Firs i Tjechovs Körsbärsträdgården men den här gubben är helt uppenbart av försåtligare art. Teatersalongen är alls ingen teatersalong, låter han oss snart veta, utan lobbyn på Heartbreak Hotel. Och här har vi alla våra egna roller i ett cyniskt spel som den drygt hundra år gamla historien om ett par tusen trädstammar bara var den oskuldsfulla upptakten till. Nu närmar vi oss slutet...

Vår tids Lopachin heter Marko Virtanen, en finanshaj i gruvbranschen så strålande att vi behöver solglasögon för att inte bländas, medan körsbärsträdgården förvandlats till kopparfyndigheter som smått mirakulöst uppdagas i samband med Helsingforsmetrons utbyggnad. Politikerna kan andas ut. Här finns äntligen chansen att rädda det sista som återstår av landets ekonomi och arbetsplatser . Men affären med Marko slår förstås rejält snett. I lobbyn på Heartbreak Hotel vittnar en människospillra i stället om den vidunderliga syn han sett öppna sig från schaktet under statyn Tre smeder (!) – en global gruva med miljarder slavar...

Med en inledande korskörning av Tjechov och det svenska proggbandet Blå Tågets låt På väg till koppargruvan från tidigt sjuttiotal dukar Lauri Maijala upp en vildsint fresk över profithunger, exploatering och våra egna samveten, inlindade i konsumismens sköna bomull. I Heartbreak Hotel passerar tidsandan revy som i en karnevalistisk dröm. Eller snarare mardröm. Mullret och hammarslagen från gruvan utmäter tiden samtidigt som de exploaterade figurerna från Blå tågets låt småningom dyker upp: en räv berövad sin svans, en björn flådd på sin päls, en vingklippt örn. ”Vi har kommit, ropar räven, till er i denna sal för att straffa er för ert hyckleri, er cynism och nonchalans, för er maktfullkomlighet och för er dåliga moral...”

I en verklighet där det absurda härskar kan fiktionen få oss att se klart. Lauri Maijala är en mästare på att driva sitt resonemang framåt med slagkraftiga och dubbelbottnade scener och i Viirus och Teater 90 °:s förenade ensemble har han också ett gäng som kan förvalta dem. Vi gapskrattar ofta men inte utan att drabbas. Peter Kanerva gör ett isande porträtt av Marko, en uppvisning i vrålkomisk cynism men också bottenlös leda och självförakt, Celia Hakalas Sirkku fångar träffande den mutbarhet ingen av oss går fri från medan Oskar Pöystis inkarnation av konceptkonstnären i färd med att gestalta verket ” Den nakna kapitalismen” lyckas sparka åt minst ett par håll samtidigt. Mellan det groteska, poetiska och tragiska råder ofta hårfin balans. Det gäller framförallt Maria Ahlroths, Robert Kocks och Jessica Raitas gestaltning av de hänsynslöst exploaterade djurfigurerna, beredda att låta naturen slå tillbaka.

Men det finns också enstaka scener när energinivån sackar och jag önskat att skådespelarna hade tagit ut svängarna mer. Finlandssvenska skådisar är ofta bra på subtila nyanser men ställvis hade texten nog mått bra av lite mera klös - också i framförandet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje