Hoppa till huvudinnehåll

Erotik, eldtråd och dystopi i aktuella lyrikverk

eva-stina byggmästar, martin enckell, metha skog
eva-stina byggmästar, martin enckell, metha skog Bild: ellerströms bokförlag, PQR, Ellips förlag metha skog

Där som Eva-Stina Byggmästar skriver prunkande och karnevalistiskt erotisk kärlekslyrik, borrar Martin Eneckell ner sig i ett apokalyptiskt mörker och Metha Skog bjuder på språkliga kollisioner där lek och allvar möts i blixtbelysningens förklarade sken.

Eva-Stina Byggmästars nya lyriksamling Locus amoenus ges ut på det svenska förlaget ellerströms i en vacker grön volym där man på gammaldags vis sprättar upp sidorna. Det känns lite som att likt prinsen röja sig väg genom törnhäcken för att komma in till prinsessa som sovit i hundra år – men som genom ett trollslag förvandlas den stickiga häcken till ett hav av undersköna blommor och varje dikt blir en vägvisare till den behagliga plats som diktsamlingens titel antyder.

Under senare år har Byggmästar i allt högre grad ägnat sig åt att skriva pastoral (för att inte säga paradisisk) naturlyrik, korta epigrammatiska dikter som svämmar över av idyll och lyckorus, dikter som bultar och rodnar, dikter som gränsar till det kitschiga men som avväpnar läsaren med en stark sensuell sinnesnärvaro och en karnevalistisk sanslöshet. Färgprunkande dikter som doftar av nejlika, ingefära, kanel, kakao …

Locus amoenus – på latin ”en behaglig plats” – har sedan antiken använts som en litterär term för ett ställe där man i sköna omgivningar kan leva ut sina erotiska drömmar, långt bortom samhällets normer och krav.

Siden
mot siden
och en broderad ros

I Byggmästars nya lyriksamling blir varje dikt ett laddat och ofta sagolikt möte i slottsparkens förtrollade rum: diktjaget minns en vacker donna ”i krinolin, snabelskor och tornfrisyr” glida omkring i trollträdgårdens dalar ”med en liten rosettprydd korg fylld med valnötter och daggiga rosor” och hur hur jaget självt smyger sig in till den älskade ”iklädd sidennattrock, /skjorta med spetskant / synlig vid handen, / och halskrås.”

Anslaget i dikterna är lekfullt högstämt och tillskruvat arkaiserande, jag tänker på såväl Sapfo som Shakespeare när diktjaget och hennes älskade leker tafatt under dignande päronträd och kurragömma bland rosenaltaren, ekotempel och statyer av grekiska gudar och gudinnor, nymfer och muser.

* * *

Slå ihjälpas åt

Eller att inte leda någon
fram till ett stup
och säga
-det finns hopp

Så lyder introt till Metha Skogs senaste lyriksamling Sov fortare (Ellips förlag) som bjuder på en hel del språkliga kollisioner där lek och allvar möts i blixtbelysningens förklarade sken. Dikter där vardagens sysslor och randanmärkningar avbryts av språktekniska och -filosofiska funderingar kring ”sprickor som funktionsestetiska markörer” i en text.

Sprickorna, och springorna, löper som en eldtråd genom Metha Skogs dikter: sprickan finns rent konkret på pärmen till lyriksamlingen där elden bränt en linje genom ett vitt papper, men diktjaget försöker också avläsa och tyda tidens avlagrade tecken, s.k. ”krakelyriska linjer”, i den spruckna glasyren på kakelugnen.

I samlingen är elden, liksom tiden, centrala element – förutom att det brinner i kakelugnen är elden en del av barndomsstadens historia där såväl trähus som träkyrkor varit utsatta för eldens förgörande lågor, liksom för stagnationsängsliga entreprenörer som river gammalt för att ”ge plats åt nyare med mera framtid”.

Tiden binder oss samman, men driver oss också isär. En fråga som återkommer i dikterna är också vad vi tar med oss in i framtiden – bär vi, liksom staden, de olika avlagringarna inom oss när vi går in i något nytt, omhuldar vi de erfarenheter historien lärt oss eller blundar vi/bränner vi upp i tron att historielösheten gör oss fria.

Och hur hanterar vi all smärta och allt våld som vi inte kan värja oss emot i dagens eskalerande medieflöde? I sina dikter är Metha Skog inne på samma spår som Anna Friman i essän ”Gosskören” som ingick i Ny Tid i augusti – hur kan vi som tillhör ”världens mest privilegierade människor” komma tillrätta med den ångest och hjälplöshet vi känner inför alla dessa barn som far illa, både på nära håll och på tusentals kilometers avstånd.

Metha Skogs dikter är en svidande kritik av en globaliserad värld där naturresurser fördelas ojämlikt, av ett samhällsklimat som bara ser till dem som hörs och syns mest, och av en tid där storebror och andra okända krafter följer varje steg du tar, varje klick du gör.

* * *

Martin Enckells nya diktsamling heter helt enkelt skrift (PQR) – den yttre utformningen av diktsamlingen är lika avskalad och anspråkslös, men inne i boken finns en färgbild som är en detalj från Thomas Nyqvists oljemålning ”Poetens sal”. Målningen föreställer en lång mörk korridor med valv, i ändan av korridoren finns en öppning eller en dörr. Uppe på andra våningen finns två fönster där ljuset är tänt. Korridoren liknar en katakomb eller en revbenskorg.

Det är dock mörkret som dominerar i den värld Enckell målar upp – en värld präglad av vanmakt och skenade våld där änglar går omkring med blydagg och lie och där guds skugga långsamt driver nästan utom synhåll:

(---)
såg inte enbart
onödiga människor,

såg vanmakt
och skenande våld,
såg barn som släckte
allt, allt de kom åt,
såg fattiga som hatade
sig högerut, långt,
och såg svaren i våldet
och våldet i mig
(---)

Det är en skräckslagen, dystopisk och apokalyptisk värld ”hoptråcklad med taggtråd” som stiger fram ur själens mörker, en värld där ljuset ligger ”gömt i kistorna i våra bröst” - och det är vår skyldighet att öppna kistor, slår diktjaget fast.

Fridfullheten och tystnaden hittar diktjaget på ett utskärstorp ”där de döda / välkomnar mig, / där alla tingen / talar till mig / och där väggarna / vill mig väl” - till skillnad från diset i städerna där schaktmaskinerna ”arbetar sig ner mot allt det varma”.

Här ute bland kobbar och skär formas orden för en sorgeprocess som gått från förtvivlan och mörker till någon form av förtröstan och ljus:

tystnaden efter dig är ljus,
din förtvivlan är jordad med dig
in i kretsloppen,
in i ett bärande mörker
bland nermyllade rötter
från vildvuxna rosor på tunet
där människor ändå
värnade om varandra mellan sveken,

nere vid stranden
rensar vi strömming
en tidig och stilla morgon
i juni, för alltid

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje