Hoppa till huvudinnehåll

Exitus i rött

Anna-Lisa och Ros-May Ekman
Tvillingarna Anna-Lisa och Ros-May Anna-Lisa och Ros-May Ekman Bild: Lisa Holmberg tuberkulos

Att ha tuberkulos var på sin tid en skam.De sjuka blev utstötta på samma sätt som aidspatienterna senare.

Tuberkulosen har kallats den vita pesten, men rött är ändå den här sjukdomens färg: många dog efter en blodstörtning. Den sjuka spydde blod ur lungorna som var fyllda av håligheter, kaverner.

En av dem som dog så här var min moster Anna-Lisa, hon var tjugo år. Hennes liv slutade på Mjölbollstad sanatorium år 1950, några år innan mediciner mot sjukdomen kom.

Den mörka tvillingen

Sedan barnsben har jag fascinerats av att titta på de gamla svartvita fotografierna i min mammas fotoalbum: tvillingsystrarna Anna-Lisa och Ros-May i olika åldrar. Den ena ljushårig, den andra mörkhårig. Som treåringar i likadana rutiga klänningar framför huset med spetsgardiner och pelargonier i fönstret. Som tolvåringar, när de var i Helsingfors, fick sin första hårpermanent och gick till fotografen, blyga och glada. Som nittonåringar sittande på berget invid sjön, de ser inte in i kameran, den höga skogen i fonden. På hösten ska Anna-Lisa, den mörkhåriga, dö i tuberkulos. I samma sjukdom som sin mormor och sin moster.

Det osynliga arvet

Min moster har aldrig funnits på riktigt för mig, eftersom jag föddes fyra år efter hennes död. Hon är en mytisk gestalt såsom Dumas´ Kameliadamen eller Sillanpääs Silja: en av de tidigt döda, som led av en folksjukdom, en av de många, men ändå unik. Samtidigt är min moster levande i sin frånvaro, i synnerhet som hon var min mammas tvillingsyster. Tvillingskapet är ju också mycket mytiskt. Min mamma säger i dokumentären: ”Två hittar på så mycket mer än en ensam.” Att så många i släkten har dött i tuberkulos är inte ovanligt, men har lämnat sina spår, åtminstone indirekt, på någon slags mikroskopisk nivå. Det är ett osynligt arv som handlar om hopp och förtvivlan, om att gå under, men i synnerhet om att överleva.

Eter på en näsduk

Jag ville vidga perspektivet och i Månadens dokumentär hör vi röster om tuberkulosens vådor ur olika synvinklar: Läkaren Håkan Hellberg och sjukskötaren Birgitta Björklund berättar om sjukhusvården, som i början närmast var en slags hopplös förvaring, liggande i utehallar för att få frisk luft. Om medicinerna som småningom kom på 1950-talet, då man måste ta en daglig dos om 32 tabletter! Pensionerade journalisten Gurli Nurmi berättar om sitt långa krig mot tuberkulosen, om operationen där hennes revben sågades av under lokalbedövning, hur hon klarade smärtan genom att få eter på en näsduk. Hon reste till Stockholm på egen bekostnad för att igen opereras och det blev hennes räddning.Läraren Mikko Raunio togs ifrån sin mamma när han föddes år 1957 på grund av att hon hade tuberkulos. De första fem månaderna vistades han på ett vårdhem och föräldrarna fick bara titta på honom genom en glasruta. Han tror att det har påverkat hans liv väldigt mycket.

Starka gamla kvinnor

Sorg och saknad präglar Berit Huttunens och Ros-May Wikholms berättelser om förlusten av nära släktingar i tuberkulos. Men de båda drygt åttio år gamla kvinnornas livskraft är påtaglig, de besöker väninnor och filosoferar: ”Det gäller att leva som om man skulle göra det i hundra år eller som om man skulle dö i morgon”, säger Berit. Tuberkulosen som folksjukdom hör till det förflutna, men är inte alls utrotad i Finland: ungefär 300 människor per år insjuknar och miljontals människor världen över lider ännu av tuberkulos.

Veckans dokumentär i Radio Vega, söndagen den 22.6 kl.9.03 och den 25.6 kl.11.03. Redaktör: Gungerd Wikholm. Ljudhelhet: Jyrki Häyrinen.
Projektledare: Charlotte Sundström

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje