Hoppa till huvudinnehåll

”Det görs allt färre filmer för mogen publik”

Jude Law i Side Effects
Jude Law i Side Effects Jude Law i Side Effects Bild: Kärlek och Anarki jude law i side effects

Inför filmfestivalen Kärlek och Anarki:s slutspurt, minns Tomas Jansson möten med några aktuella festivalskådisar såsom Jude Law och Michael Winterbottom under Berlins filmfestival.

I ett vintrigt Berlin presenteras ett festivalprogram som sju månader senare också påverkar utbudet under filmfestivalen i Helsingfors.
I Berlin ser jag en handfull filmer som orkar ända fram till den finländska biorepertoaren, men där bjuds också på tiotals intressanta premiärer som aldrig når längre än till festivalvisningar.
Tillochmed en utpräglad Hollywood-produktion som Steven Soderberghs Side Effects verkar gå direkt till dvd-distribution, trots namn som Jude Law och Rooney ”Lisbeth Salander” Mara på rollistan.
Kanske har det med temat att göra? På ett ytplan handlar det om en kritik av psykofarmakaindustrin, men när regissören heter Soderbergh finns här förstås mycket mer än så.
- Jag ville göra en thriller så här i slutet av min karriär, och här finns så många nivåer, också det att filmens perspektiv förskjuts, plötsligt börjar det handla om en helt annan film än vad man trodde i början, berättar regissören som sagt att Side Effects blir hans sista film. Åtminstone tar han en längre paus från filmindustrin.

Färre filmer för en mogen publik

Jude Law spelar en psykiater som skriver ut en ny depressionsmedicin till Rooney Maras suicidala karaktär. Flera former av sidoeffekter följer.
- Själv äter jag aldrig ens huvudvärkspiller så jag har svårt att kommentera det här med mediciner, men klart det är alarmerande med tv-reklamer där mediciner säljs som en genväg ur depressioner.
- Men det som var den stora utmaningen var förstås att övertyga mej själv om att jag alls kan spela en psykiater trovärdigt. När det var gjort, var det bara spännande.
- Som filmskådis handlar det ju om en massa enskilda element som ska passa ihop. Du väntar på rätt roll vid rätt tidpunkt, i händerna på rätt mänskor, och allt det föll rätt här. Men ledsamt nog är det så sällan som du får spela en karaktär som är komplicerad och mogen. Där utmaningen är inget mer än att porträttera en figur ärligt, och moget. Det görs allt färre sådana filmer idag, filmer med mogna karaktärer för en mogen publik.
Egentligen fanns filmen inte heller på Kärlek och Anarki:s program, men fick sedan plats på ”överraskningsfilm”-sloten, på söndag.

Swinging Londons sexkung

I Berlin fick också superproduktiva Michael Winterbottoms film om Londons syndiga 60-talsstadsdels Sohos sexkung Paul Raymond, The Look of Love (i Helsingfors ännu på torsdag och fredag), sin premiär. En film som spänner över fyra decennier där Steve Coogans karaktär kämpar mot Englands mycket speciella och komplicerade förhållande till sex, och på kuppen blir landets rikaste man.
Intressant här är inte minst det faktum att det under Berlins filmfestival i de mest centrala festivalserierna dök upp en hel rad filmer som på ett eller annat sätt relaterar till porrindustrin – även om Michael Winterbottom protesterar.
- Jag tycker det här i första hand är en film om Pauls liv och hur det cirklar kring de tre kvinnor som är centrala för honom, frun, älskarinnan och dottern.
För Steve Coogan är rollen redan den fjärde i en Winterbottom-film.
- Ja så har det blivit. Men det är något speciellt med Michaels sätt att arbeta. Han filmar mycket material, kameran rullar hela tiden, man improviserar, han säger aldrig action eller cut, och man blir småningom väldigt omedveten om sig själv. Det kan verka kaotiskt, men det finns absolut en metod i hans galenskap.

Frances Ha: Girls före Girls

Nästan oväntat får en av Berlinfestivalens absoluta publikfavoriter, Noah Baumbachs svartvita New York-skildring Frances Ha, biodistribution i Finland senare i höst. Då återkommer Kulturtimmen med utförligare intervjuer.
Men eftersom jag blev charmad av denna genomsympatiska generationsskildrings samtidigt sorglösa och oerhört vemodiga atmosfär, vill jag gärna påminna också festivalpubliken om filmen. Under Kärlek & Anarki visas den bara en gång, på söndagen.
De som känner tv-serien Girls, lär älska filmen. Frances Ha är som Girls, bara att Frances Ha kom först och är, förstås, mer filmatisk och stämningsmässigt intensivare.
Och med den stora skillnaden att Frances Ha inte alls cirklar kring det här med ”romantiska förhållanden”.
- Jag är stolt över det faktum att man kan berätta en historia om en kvinna utan att hon blir kär eller inte blir kär, har nån eller inte har nån, kan berätta en historia som inte har nånting med det att göra. Och det är ovanligt. Det är inget manifest, vilket gör det ännu bättre. Vi bara tror att det finns andra historier som är värda att berätta om kvinnor, konstaterade manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Greta Gerwig.

Festivalstämning

Skillnaderna mellan festivalerna i Berlin och Helsingfors är förstås enorma.
Festivalvädret i Helsingfors är mycket bättre, avsaknaden av glamour lika självklar. Ingen tävlingsserie, inga röda mattor som lockar massvis med fans och fotografer.
För en filmälskare spelar det för all del en sekundär roll.
Årets festivalprogram i Helsingfors känns dessutom ovanligt starkt, även om det finns flera filmer från Berlinfestivalen som jag gärna hade sett också i Finland.
Men jag upplever tillräckligt med fullsmockade biosalonger för att en riktig festivalstämning skulle uppstå. Inför slutspurten tror arrangörerna på att man kan nå upp till fjolårets alla tiders publiksiffra.
Den stora hiten verkar bli dokumentären The Act of Killing, som inklusive extra insatta föreställningar visas hela fem gånger, alla sannolikt utsålda. När detta skrivs finns ströplatser kvar bara till den sista föreställningen.
I år har jag dessutom ovanligt sällan upplevt det som så ofta varit ett problem i Helsingfors, att alldels för många åskådare stövlar in i salen efter att filmen börjat. Där har jag saknat tysk disciplin. I Berlin är risken stor att du inte alls släpps in om du är sen, just för att de andras filmupplevelse inte ska störas.
Samtidigt kunde man, än en gång, hoppas att filmdistributörerna skulle se festivalens också udda filmers publikframgångar som ett tecken på att bredda sin filmpolitik.
För inte är det väl så att såkallade mer udda filmer kan dra publik bara i en festivalkontext?

Hör Jude Law under Berlins filmfestival