Hoppa till huvudinnehåll

Ett liv på Jurmo är fiske och en kamp med naturen

I de sydligaste åboländska utskären ligger Jurmo. De sju människor som bor här året om 1969 har inte stora pretentioner på sin tillvaro. Fisket är det som sysselsätter dem.

Ön Jurmo i Åbolands skärgård är egentligen en sandås ute i havet. 1969 tar sträckan från Åbo på 80 kilometer sju timmar med båt. Jurmo består mest av sand, grus och rullstenar. Här finns ljung och krypande enbuskar, men inte många träd.

Jurmos speciella natur med sandåsar och myrar är viktig för flera fågelarter. Sedan 1962 har det på Jurmo funnits en fågelstation i en av byns övergivna gårdar där man ringmärker och följer med fågelflyttningar.

Sju människor bor här året om: Bruno, Per, Hjalmar, Irene, Agda, Hjördis och Östen Mattsson. Och alla deltar i arbetet nere vid hamnen när den fina strömmingsfångsten tas iland. För Hjalmar Mattsson som har drabbats av slag tar den en kilometer långa vägen till stranden en timme.

Höstfisket, mest strömming och vassbuk, är det viktigaste, det ska man leva av hela vintern. Så mycket plats för jordbruk finns inte, man odlar mest potatis. De sex korna får endast vilt hö.

På vintern i kölden och snön sluter sig byn i sitt skal. De flesta sysslor sker inomhus. Förråden av mjöl, potatis och fisk skall räcka till maj. Vatten finns i brunnen under istäcket, men pumpen måste tinas upp varje morgon.

Östen Mattsson ger sig ut på fiske med skötar medan Per Mattsson hämtar posten från Björkö. Det är 20 km fram och tillbaka över isen, med en isränna som är besvärlig att ta sig över. Per slänger mopeden i ekan vid rännan.

En gång per år går man i kyrkan, men Korpoborna håller kyrkan i skick. Telefon har man som kontakt med omvärlden, men i menförestid är man isolerad. Menförestider kan det vara hela vintern, i nödsituationer kommer helikopter.

Trots att Jurmo nu har har både el, radio- och tv-antenner har byn aldrig varit så folktom förr, säger Hjalmar Mattsson, förr fanns här fyrtio personer. Endel har dött, andra flyttat till "städren". Per och Östen är de enda "ungdomarna på ön". Fisket och åldringarna håller kvar dem. De har skapat ett museum om Jurmos historia enligt devisen "gammalt skräp". De har svårt att säga om Jurmo har en framtid.

1984 reser Benny Törnroos till Jurmo. Där bor nu endast Per Mattssons familj på tre personer, Per, Pirjo och Klas Mattsson, året om. Flunderförsäljningen på sommaren ger den huvudsakliga årsinkomsten. Vassbuk- och strömmingfisket på hösten har minskat. Turistsäsongen är kort, Per jobbar dag och natt. Vinterfiske inskränker sig till den egna grytan.

Per Mattsson önskar att sonen Klasu skall gå i samma fotspår. Hustrun Pirjo kom första gången till Jurmo för att fira semester, sen flyttade hon ut till skärgården. Nu har de två kor och två kalvar, åtta får och fjorton lamm.

Paul Andersson är Jurmobo i själ och hjärta och vistas på Jurmo under somrarna. Paul Andersson berättar en mängd historiska fakta om Jurmo.

Christine Saarukka reser till Jurmo 2008, där det nu bor tio personer året om. På sommarveckorna upp till 70 människor så som på 1700-talet.

Östen Mattsson fick fyrvaktarjobb på Utö 1970. Han blev i den tjänsten 22 år, gifte sig och bodde i Pargas. Hustrun är hemma från Helsingfors, men nu trivs de båda bra på Jurmo. Jurmo-Per hittade också en hustru Pirjo, och de fick en son.

Pers son Klas har nu tagit över på Jurmo, med turism och alpackor och fiske.

Christina Saarukka intervjuar också Agneta Andersson, som är dotter till Paul Andersson i vars gula hus filmteamet bodde 1969. Agneta Andersson flyttade med sin man Björn Lindström till Jurmo 1996 när ön fick fast ström.

Allt har ändrats på Jurmo, säger hon. Folket sysslade med fiske ända in på 1970-talet, men nu är den största näringen turismen. Sommartid fiskar man lite för att sälja åt sommargästerna.

Informationsruta

Ön Jurmo hör till Korpo i Pargas stad, Finland. Jurmo ligger 7 nautiska mil nordost om Utö och har en liten bosättning året runt. Den anses vara den sista utlöparen av den tredje Salpausselkäåsen. Bosättning har funnits på Jurmo sedan medeltiden.

Skärgårdsliv

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.

  • Carl Mesterton om serien Samlevnad

    Mesterton gör realistisk serie om vardagliga problem.

    En av regissör och producent Carl Mestertons specialiteter har alltid varit pedagogisk och social tv-teater, så också i serien Samlevnad. Här berättar han om de olika avsnitten som behandlar skilsmässa, alkoholism, svartsjuka och otrohet.

  • Harjunpää och kalla döden

    Små brott med ytterst tragiska följder.

    Äldre konstapel Timo Harjunpää får lösa ett brott som begåtts närmast i misstag. En händelseräcka har börjat med små brott, men får ytterst tragiska följder.

  • Harjunpää och antastaren

    En våldtäktsman rör sig i en av Helsingfors förorter.

    Överkonstapel Harjunpää och hans kollega Onerva Nykänen försöker gripa en våldtäktsman som rör sig i en av Helsingfors förorter.

  • Jakobstad - en stad som andra

    Ywe Jalander vill tränga djupt in i stadens hjärta.

    Ywe Jalander vill inte presentera konventionella siffror och fakta om Jakobstad. Med den här filmen vill han tränga djupt in i stadens hjärta, se klasskillnaderna och ungdomen.

  • Jakobstad 1984

    Unga i Jakobstad lyssnar på djävulsmusik och kör gaturally.

    Vad gör de unga i Jakobstad? Lyssnar på djävulsmusik och kör gaturally? Följ med till Jeppis 1984.

  • Hundens bästa vän

    En "kusligt gripande dokumentär om hundar och människor".

    En hund är alltid en ärligare och bättre vän än en människa påstår många av de intervjuade i Peter Berndtsons kusligt gripande dokumentär om hundar och människor.

  • Lappvikens sjukhus förenade psykiatri med vacker natur

    Lappvikens sjukhus var Finlands första mentalsjukhus.

    Lappvikens sjukhus byggdes 1841 i Helsingfors som Finlands första mentalsjukhus. Platsen valdes noga och sjukhuset befann sig i ett naturskönt område, men ändå inte isolerat långt borta från staden. I nästan 170 år hann sjukhuset verka för psykisk hälsa innan den sista avdelningen flyttades bort.

  • Somliga stänger vi in

    Vad sker i mentalvården i 70-talets Finland?

    Allt står inte rätt till med mentalvården i 70-talets Finland. Det går att låsa in en patient mot hans eller hennes vilja. Dessutom prioriteras medicinering framför terapi på vårdanstalterna.

  • Roparnäs sjukhus har upplevt många människoliv

    Roparnäs sjukhus byggdes i slutet på 1920-talet.

    Roparnäs sjukhus byggdes i slutet på 1920-talet. Men mentalvården har förändrats radikalt under de senaste 25 åren och nu planerar man att stänga sjukhuset. Öppen vård är dock inte alltid den bästa lösningen för mentalpatienter.

  • Kvinnorna på Själö

    Mikaela Weurlander om sorgliga kvinnoöden på Själö.

    "I som här inträden lämnen bakom eder allt hopp". Själö hospital kan ses som en ful fläck i Finlands historia. Mikaela Weurlander låter sorgliga kvinnoöden träda fram i sin dokumentär om Själö.

  • När depressionsvården blev medikaliserad

    Skall man äta antidepressiva läkemedel?

    Depression kallas vår tids folksjukdom och drabbar allt fler av oss. De nya antidepressanterna började komma in på den finländska marknaden på 1990-talet. Depressioner började botas med medicin i stället för terapi. Är medicinerna en räddning, eller en förbannelse?

  • Nog blir det bra – första säsongen med familjen Bergström

    Familjeserien Bergström om socialkatalogen blev en succé.

    I början av 1970-talet fick Carl Mesterton i uppdrag att presentera en nyutkommen socialkatalog för finlandssvenskarna. Han valde att göra det i dramaform och skapade en succé: familjeserien Bergströms.

  • Andra säsongen med familjen Bergström

    Problemen hopar sig med barnen, ekonomin och arbetet.

    I den andra säsongen om familjen Bergström planerar familjen att flytta till egnahemshus. Huset byggs, men problemen hopar sig med barnen, ekonomin och arbetet.

  • Klyftan - inbördeskriget ur ett litet barns perspektiv

    Drama på Anna Bondestams roman om inbördeskriget.

    Anna Bondestams roman Klyftan kom ut 1946. Det var en av de första böckerna om inbördeskriget ur ett barns perspektiv, och skildringen känns än idag mycket stark. I filmatiseringen av boken från 1973 möter vi 11-åriga Rut, vars pappa är en av de röda.

Nyligen publicerat - Arkivet