Hoppa till huvudinnehåll

Dikter om sorg, förlust och död

Henrika Ringbom, Bo Carpelan
Henrika Ringbom, Bo Carpelan Bild: Schildts & Söderströms förlag bo carpelan

I flera av höstens finlandssvenska diktsamlingar är förlusten, sorgen och döden starkt närvarande. Bland annat i Henrika Ringboms nya diktsamling Öar i ett hav som strömmar och i Bo Carpelans postumt utgivna samling Mot natten.

Henrika Ringbom: Öar i ett hav som strömmar

Fikongetinghonan. Det är framför allt henne jag tänker på när jag läst ut Henrika Ringboms nya lyriksamling Öar i ett hav som strömmar. I synnerhet som jag hittade naturdokumentärfilmen ”The Queen of Trees”, som Ringbom hänvisar till, på nätet – en film som handlar om hur den 1 mm stora fikongetinghonan (eller fikonstekeln) pressar sig in i fikonet för att pollinera de blommor som växer inuti fruktkroppen, och hur hon efter fullbordat uppdrag lägger sig ner och dör – ofta blir hon också uppäten inifrån av en mask som parasiterar på henne.

I Ringboms lyriksamling finns en diktsvit som är uttalat inspirerad av just denna naturdokumentärfilm, och rent tematiskt sitter diktsviten väl in i helheten. Ringboms diktsamling kretsar nämligen i hög grad kring frågor om förgängelse, förlust och död.

I Martin Enckells nyutkomna diktsamling skrift (se en recension av boken på svenska yles webb) bearbetar diktjaget sorgen över en död far, i Henrika Ringboms dikter är det framför allt sorgen över en död mor som kommer till uttryck.

Samlingen är uppbyggd i olika avdelningar, eller skikt, där vi å ena sidan får ta del av ett mycket konkret sorgearbete: en dotter följer sin dödssjuka mor till sjukhuset, en dotter smörjer in sin mors fötter och en dotter måste röja upp efteråt:

Värst var att slänga
hennes slitna blå jacka
av tunn mjuk sammet
med en skrynklig och fläckig
bomullsnäsduk i fickan

Å andra sidan är sorgen, och framför allt förlusten av förälder, en invecklad och smärtsam process som rör om hela ens existens och identitet som barn/vuxen.

Diktsviten om fikongetinghonan kan dels läsas som en skildring av en mors livsväg, dels som en skildring av en sorgeprocess där den sörjande kryper in i ett eget skyddat rum för att låta smärtan ta plats och tid.

Också i övrigt är det intressant att notera en konkret parallell mellan Enckells och Ringboms diktsamlingar: jag tänker på illustrationen inne i Enckells diktsamling som utgörs av en (något beskuren) målning signerad Thomas Nyqvist. Målningen föreställer en lång mörk korridor med valv, i ändan av korridoren finns en öppning eller en dörr. Korridoren liknar en katakomb eller en revbenskorg.

På pärmen till Henrika Ringboms lyriksamling finns ett fotografi taget i Berlin där man kan se in genom en rad av portöppningar, och i ändan av ”korridoren” skönjer man en vägg eller en stängd dörr.

Dessa korridorer och valv utgör ett slags etapper på den resa man tvingas göra under en sorgeprocess. Ringbom skriver mycket om väskor och kappsäckar, om bagage som försvunnit eller som tappat i vikt: ”(---) Jag får resa, utan tungt bagage, jag har hittat min väska och min röda sko, jag har hittat ett nytt sätt att leva. (---)”

Vid sidan av den redan omtalade naturdokumentären redovisar Ringbom för några andra inspirationskällor, som en bildserie av den japanske 1800-talskonstnären Utagawa Hiroshige som i drygt 50 träsnitt skildrat lika många etapper på vägen till Tokaido, dvs. scener från landsvägen mellan Edo och Kyoto.

Med hänvisning till träsnitten konstaterar Ringbom att hon inom loppet av några år förlorade några av sina närmaste och att hon kände igen sig ”i de knotiga bärarna som kånkar varor och människor längs vägen”.

I Öar i ett hav som strömmar skildrar Ringbom en både mödosam och tung resa genom det som vi lite klichémässigt kunde kalla för dödsskuggans dal, där målet är att nå bergstoppen:

En av oss blir buren. Hon sitter bakom förhängen, syns inte, ser ingenting. Vi som bär får då och då stanna, äta och dricka, vila och se på utsikten.

En bro, en port. Vi går tillsammans, blinda. Den andra stranden är höljd i dimma. Vårt första mål, den höga ön med trappor upp till toppen. Vår resa tillsammans kanske inte blir så lång.

Hissade segel, över det mörknade havet, under den ljusnande himlen. Men dovt, kargt, stupar brant. Tallarna klänger i kastvindarna. Jag klättrar ut på klippornas yttersta avsatser för att få en skymt av berget.

Bo Carpelan: Mot natten

Om Henrika Ringbom använder sig av det slutna rummet som en bild för (inkapslat) sorgearbete eller för att skildra en livscykel från befruktning till död, är Rummet framför allt någonting man i allra högsta grad förknippar med Bo Carpelans lyriska bildvärld – såväl det yttre som det inre rummet samt rörelsen och spänningen mellan dessa rum, en ständig växelverkan mellan det gränslösa och det begränsa(n)de, det ogripbara och det gripbara, det osynliga och det synliga.

I höst utkommer en samling dikter som Bo Carpelan (1926-2011) sammanställde efter att han slutfört arbetet med romanen Blad ur höstens arkiv som utkom postumt är 2011.

Den aktuella diktsamlingen bär titeln Mot natten med underrubriken Dikter 2010, och (såsom titeln anger) handlar de flesta dikterna på ett eller annat sätt om att förlikna sig vid att livet går mot sitt slut och att man tvingas ta farväl av såväl den högt älskade och ofta besjunga naturen som nära och kära i ens närhet.

Men trots att kroppen sviker finns den poetiska styrkan där, och ord som bär – tonfallet är omisskännligt carpelanskt, liksom de motsägelsefulla och kiasmatiska bilderna vi är vana att hitta hos Carpelan – såsom i inledningsdikten "Minnet":

Om du ger mig tid
väger jag den inte i handen:
den är så lätt, så genomsedd
och tung som det täta,
lysande mörkret
i bakgårdsporten
till minnet

Också hos Carpelan finns porten, valvet, som en bild för tiden som tar oss både framåt och bakåt i minnets korridorer.

Om Bo Carpelan ofta kommit att förknippas med Gunnar Björling (som han skrivit en avhandling om) är det framför allt en annan av den finlandssvenska modernismens portalfigurer som tar plats i Carpelans diktsamling, nämligen Edith Södergran – både rent konkret (såsom i den undertill citerade dikten) och likaså antydningsmässigt i anspelningar på enskilda dikter eller enstaka strofer:

Större än den brinnande drömmen
större än den heliga segerns berg
eller Södergrans enkla rymd
all barndoms längtan och luft
all ålderdoms gripna saktmod

Och visst vilar det ett saktmod, och givetvis också ett ofrånkomligt vemod, över Carpelans dikter i en samling som sätter punkt (även om det ryktas om att ytterligare en samling dikter kommer att ges ut postumt) för en författarbana som sedan debuten år 1946 berikat den finlandssvenska litteraturen med såväl oförglömliga personporträtt och vindlande landskap, som oförliknelig och omistlig lyrik.

Läs också