Hoppa till huvudinnehåll

Renhetens njutning och plikt

Rivet ur arkivet: Renhet
Rivet ur arkivet: Renhet Rivet ur arkivet: Renhet Bild: Yle 6566 6603 000

Det är det inre som räknas, det vet vi. Och ändå; vilken fasa då objudna gäster äntrar ostädade hem, barnen går på kalas i fläckiga finkläder, soppåsen står i trappan, någon eller något luktar. Att kunna hålla smutsen på avstånd är en fråga om människovärde. Men också om nedärvda förväntningar på vår duglighet och förmåga att behärska våra liv.

Med renhet som ledstjärna blev färden in i filmarkivet en rolig och tankeväckande resa. Vilken massiv renlighetspropaganda det har förts! Utan överdrift kan man påstå att nationen Finland vuxit upp med skurborsten i hand och tallsåpan som smörjmedel i den process som skulle förvandla oss från eftersatt skogsfolk till modern nation. På den vägen har renhet som fenomen laddats med betydelser, från sinnlig och högst privat njutning till allmänt påbjuden kollektiv hänsyn och norm.

I början, dvs. vid tiden före självständigheten, handlar det yttre bokstavligen om det inre. Farsoter, parasiter och smittsamma sjukdomar frodas i smuts, trängsel och fattigdom. Ur Helsingfors strandvatten lyfter bykerskorna upp en tvätt som är smutsigare efter, än före, sköljningen i havet. De sanitära förhållandena är, för majoriteten av befolkningen, eländiga. Kunskapen om hygienens betydelse för hälsan blir en grundsten för samhällsplanering, hälsovård, upplysning och undervisning.

Men snart kommer renhet att kopplas samman med mycket mer än hälsa. Redan på 30-talet fladdrar vita lakan för vinden som tecken på allmän medborgarduglighet. Ett solkigt yttre återspeglar obönhörligt ett ofullkomligt inre. Samtidigt erbjuder levnadsförhållandena, med kroppsarbete, brist på rinnande vatten och avlopp, trångboddhet och fattigdom för flertalet rätt skrala möjligheter att leva upp till renhetsidealen.

Äldre personer intervjuade i programmet berättar om den otroliga arbetsbörda som en hyfsad renlighet krävde, om den rädsla man hade för att besöka smutsiga hem. Men också om den njutning som bastun, tvållöddret och känslan av att få tvätta sig ren gav.

På 50-talet tar marknaden och reklamen villigt tag i den skam över smutsen som grundlagts under tidigare årtionden. Med våra ögon sedda är den tidens reklambudskap ofattbart chauvinistiska – och komiska. Att mannen super bort tiden och lönen på krogen är självklart, så oförmögen som kvinnan är att hålla hemmet och barnen rena och snygga. Och lyckan i livet – den går att komprimera till ett skåp med prydligt radat, bländande vitt linne.

Ju närmare vår egen tid vi kommer i renlighetsmaterialet, desto svårare blir det att urskilja det absurda från det normala. Renlighet har demokratiserats och förlorat sin funktion som endimensionell social markör.
Det går helt enkelt inte längre att med en blick och en inandning skilja på hög och låg när också den välbärgade går i slitet och söndrigt med trasslig frisyr.

Vi håller smutsen på avstånd i våra liv ihärdigare och med fler och effektivare hjälpmedel än någonsin förr. Så långt har hygienivern fört oss att läkarna nu rekommenderar mera smuts och mindre puts – för hälsans
skull. Renlighet och god hygien är en vardagens självklarhet, men bär fortfarande på värderingar som tål att granskas. En fläck är förvånande mycket mer än en fläck.

Rivet ur arkivet om renhet i Yle Fem den 15.1. kl. 18.30, och på Arenan