Hoppa till huvudinnehåll

Camilla Forsén-Ström: Att stå med rumpan bar

Camila Forsén-Ström
Camilla Forsén-ström Camila Forsén-Ström Bild: Yle camila forsén-ström

Jag har nyligen varit på en solsemester med familjen. En alldeles välbehövlig, underbar och avslappnad resa där vi tillsammans med andra nordbor skyfflades ut till värmen i samlad trupp.

Det är alltid lika fascinerande att iaktta andras, och varför inte, det egna beteendet när man under en vecka inte har annat att tänka på än solkräm, solstol och hålla reda på när hotellets restaurang serverar lunch och middag.

En del kanske anser en sådan form av semester är förkastlig och ointressant, men jag skulle säga att det är precis det en småbarnsfamilj behöver. Vi pratar minsta motståndets lag och en vecka utan bekymmer.

Under dessa få heta dagar så går man mestadels omkring med väldigt lite kläder. Man umgås med främlingar i ett ganska avklätt läge som man annars endast delar med de närmaste. Men konstigt nog är det okej, alla har lika lite kläder på och ingen kan skyla sina skavanker mer än någon annan.

I detta läge roar det mig att studera andras sätt att vara och kan krasst konstatera vissa stereotyper: Rikssvenskar gillar att köa. Så är det bara. Finns det en kö, ställer sig våra kära svenskar i den även om köandet inte leder någon vart på åtminstone en halvtimme, eftersom glasskiosken ännu inte öppnat. Bara en iakttagelse, ingen kritik. Intressant. Finländare däremot är ljusa i hyn. Väldigt ljusa.

Efter en solig sommar är finländska familjer fortfarande vita som snö. Fascinerande. Och stora starka män med mycket tatueringar har ofta en mycket liten fru som bestämmer. Ingen skillnad från vilket land de kommer ifrån.

Trots att det blir ett väldigt bekvämt läge att endast strosa omkring i badkläder är gränsen ändå stor till att inte bära kläder alls. För så gör man inte. Om man nu inte råkar låsa ut sig från hotellrummet efter att man har duschat. Och med ”man” menar jag mig själv. Känslan att plötsligt befinna sig i en fars eller komedi och stå mellan två stängda dörrar i ett trapphus utan ytterväggar. Allt detta hade faktiskt en logisk förklaring som innefattar försvunnet barn och vinddrag, men som i detta läge ändå känns som en bagatell.

När jag stod där, med rumpan bar, kände jag tacksamhet över tre saker. 1. Att jag i alla fall hade en liten handduk. 2. Det varma klimatet. 3. Att hotellet hade underbar personal och städerskan som sen kom och låste upp dörren fick dagens bästa skratt.

Nu är jag påklädd och snart är jag vit igen. Känner ett behov att köa, det verkar som om gruppbeteendet är större än jag har trott.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt