Hoppa till huvudinnehåll

Kärlekskrank greve visar pattarna och Figaro och Susanna får varandra

Åbo svenska teater, Figaros bröllop
Åbo svenska teater, Figaros bröllop Bild: John Reading figaros bröllop

Mozarts "Figaros bröllop" är en historia som levereras i form av musik som såväl operavänner och folk som knappt har hört opera genast känner igen sig i. Operan skrevs 1786 och den välkända musiken stöter man på lite varstans – i pastareklamer, i tv-serier och naturligtvis i otaliga uppsättningar. I höst ges "Figaros bröllop" på Åbo svenska teater.

1991 var jag på språkkurs i Salzburg. Det var sensommar och Mozart fanns överallt, på festspelen i staden och på chokladkulorna man köpte hem och gav åt alla släktingar. Jag bodde tillsammans ned en annan finsk kille hos en tant som stekte schnitzlar och då jag såg Figaros bröllop på Åbo Svenska Teater mindes jag plötsligt min rumskamrat.

Det råkade sig så att han hade ihop det med minst tre tjejer från kursen och det blev en liten soppa av heta känslor, lögner och förväntningar. Ungefär likadan, men ändå mer vriden, är ramberättelsen för Mozarts ”roligaste opera” som gör sig fint i ÅST:s vackra byggnad. I John Ramsters regi utspelar sig kärlekskarusellen i en Hollywood studio på 1940-talet där man spelar in en 1700-tals film.

Figaro skall gifta sig med Susanna. De tillhör bägge tjänstefolket. Greven vill också ha Susanna medan grevinnan uppvaktas av Cherubino, en yngling från de lägre stånden. Marcellina vill tvinga Figaro till ett giftermål genom utpressning, något som öppnar för en antik twist; hon visar sig vara Figaros moder, ja knutarna på den här historian är många.

I grunden finns här olika samhällsskikt som gör de olika spelarna på kärlekens spelplan ojämlika. Här beskrivs också maktens dekadenta sexualvanor. Greven försöker till exempel lösa problemet med den kärlekskranke Cherubino genom att dra militärens grågröna paltor över honom. Inte heller Figaro bör reta upp greven och ”noblessen vinner alltid” sjungs det. Klassklyftorna gör också kärleken mer brännande och spännande.

Det här är en historia som levereras i form av musik som såväl operavänner och folk som knappt har hört opera genast känner igen sig i. Operan skrevs 1786 och den välkända musiken stöter man på lite varstans – i pastareklamer, i tv-serier och naturligtvis i otaliga uppsättningar. Musiken känns tidvis som pop, eller ja, tvärtom – att lyssna på Mozart påminner en om vilken skuld också vår samtida popmusik har till honom. Det som ändå imponerar i ÅST:s uppsättning är de starka rösterna. Figaros och Susannas, eller Waltteri Torikkas och Susanna Anderssons, röster flätas exempelvis väl ihop och jag märker hur jag själv gillar Marjukka Tepponen i grevinnans roll. Vad gäller karisma så drar ändå Kevin Greenlaws greve det längsta strået.

Han rör sig som en svartsjuk maktlysten tupp på scenen och är omöjlig att inte lägga märke till. Det tar ju en del tid att reda ut allt kärleksstrassel. Det finns några scener som lite saknar glöd, eller som inte i sig berör, men till största delar så imponerar sången och det visuella på scenen lockar till många skratt och drivs på med kraft. Jag råkar också ha nöjet att överblicka hur passionerat Ville Matvejeff dirigerar.

Att händelserna är förlagda till en filmstudio på 1940 talet är däremot något som inte direkt öppnar sig för mig riktigt tydligt med tanke på själva berättelsen. Å andra sidan möjliggör det för läcker dekor och många snygga och roliga lösningar. Då grevinnan nostalgiskt besjunger hennes och grevens svalnade kärlek så rullar en videoprojektion av paret under en vacker sommardag på i bakgrunden. Filmsekvensen är filmad i Runsala folkpark och ser precis ut som en semesterfilm från just -40 talet och det är väldigt kul och funkar fint. Jag är ändå benägen att tolka Hollywoodlösningen som ett slags metaplan. I filmernas drömfabrik går man lätt vilse, precis som karaktärerna i operan. Att hitta tillbaka till sig själv och det som verkligen betyder något är den riktiga utmaningen.

1940-talet förknippas också med värdekonservatism och jag lockas att också tolka valet att förlägga händelserna där som ett medvetet med tanke på samtiden. Greven är ett typexempel på den heterosexuella mannen vars makt och status utmanas av att frugan tittar mot andra sängkammare. Susanna igen får jobba hårt för att inte svärta ner sitt rykte. Kvinnans frihet är begränsad, mannens svartsjuka stark. Men ensemblen leker också friskt med just könsroller. I scenen där greven försöker framstå som attraktiv och visar pattarna vrider man på samtidens fixering vid det kvinnliga bröstet. I scenen där Cherubino kläs ut till kvinna och han kastar sig över grevinnan är det två kvinnors kärlek som syns. Då föreställningen är över drar låter Hanna Hipp som spelar Cherubino sitt hår fall och hon står och ler mot publiken. Trots att/på grund av att Figaros bröllop är en komedi lyckas man också göra vissa samtidspolitiska markeringar.

Allt det här passar in i min Mozartbild mycket väl. Den bygger förutom språkkursen på Milos Formans film där W.A. beskrevs som en spjuver och Falcos 80-talshit ”Rock me Amadeus” har för alltid övertygat mig om att man skall ta sin Mozart med tungan snett i mun.

Figaros bröllop är ett samarbete mellan ÅST, Åbo musikfestspel och Åbo filharmoniska orkester och i publiken hör jag en hel del finska. Samarbetet garanterar ÅST en bredare publik och är också konstnärligt motiverat, ett led i ambitionerna att stärka Åbos ställning som musikstad.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje