Hoppa till huvudinnehåll

"Man får inte säga högt att man är smart"

- Vi talar gärna om tolerans i samband med ytliga attribut som till exempel hudfärg. Men många verkar ha svårare för att tolerera att man är jättesmart eller snabbtänkt, anser programledaren och kolumnisten Tuomas Enbuske.

Enbuske säger sig aldrig ha fått lika mycket negativ respons som när han i en färsk kolumn kallade sig smart.

- Det är tabu, man får inte säga så. Däremot är det socialt acceptabelt att säga att man är bra på till exempel idrott.

Enbuske får delvis medhåll av Fredrik Sonck, chefredaktör för tidningen Ny Tid.

- Jag ser ett problem som uttryckligen gäller mansrollen och pojkar. Pojkar uppmuntras ofta till att vara bra på sport men sällan till att plugga. Man får vara smart men man ska inte visa att man pluggar eller tar sitt skolarbete på allvar.

Mia Haglund, kommunalpolitiker (VF) och riksdagsassistent, anser att snedvridna förväntningar inte bara gäller för pojkar.

- Också flickor förväntas vara på ett visst sätt i skolan, duktiga men osynliga. Man ska få bra betyg men inte sticka ut på något sätt eller göra väsen av sig.

"Specialklasser ingen bra lösning"

Skolans roll i att uppmuntra och sporra särbegåvade unga är fortfarande stor. Men lyckas skolan erbjuda en miljö som sporrar också dem som lära sig saker snabbt?

- Jag hade det lätt i skolan och lärde mig nya saker snabbt. För mig var problemet inte lärarna, som uppmuntrade mig, utan de andra eleverna som hade svårt att tro att jag till exempel läst en viss bok under en och samma kväll. Man skulle inte vara alltför bra bland klasskamraterna, grupptrycket var starkt.

- Skillnaderna mellan starka och svaga elever kan vara stora, men forskningen visar ändå att i en heterogen klass drar de goda elevernas resultat upp resultatet för de svaga utan att de själva påverkas negativt. Samtidigt kommer skilda klasser inte att nämnvärt förbättra resultaten för de starka eleverna, medan de svaga fortfarande förblir svaga, resonerar Fredrik Sonck.

- Vi har goda förutsättningar för vår grundskola, våra lärare har hög kompetens och utbildas på universitetsnivå. Däremot behöver vi mer resurser för skolan för att få tillräckligt små gruppstorlekar så att elever med olika behov får stöd, både de svaga och de starka, säger Mia Haglund.

Haglund ser ett större problem på universitetsnivå.

- Det är i våra universitet vi inte alltid lyckas ta till vara på alla de intellektuella resurser som finns hos studenterna. Vi borde se till att ha personal och forskare vid universiteten som faktiskt brinner för att undervisa, forska och inspirera.

Fint ideal - men särbegåvade får inget stöd

Vårt skolsystem utgår traditionellt från tanken om en jämlik undervisning där alla tar del av samma innehåll. Det är ett fint ideal, men den betoningen har samtidigt gjort att vi inte lyckats identifiera särbegåvade elever särskilt väl, säger historikern och professorn Laura Kolbe. Liknande tankar framförs också av andra.

Borgåbon Kim Metso är medlem i Mensa, föreningen för personer med hög IQ. Han ser att problemen ofta ligger i attityderna och kulturen.

- Det talas ofta om vikten av att lägga ner extra resurser på elever som har svårigheter i skolan och det är förstås bra. Mer sällan talas det om att också begåvade elever behöver stimulans och uppmärksamhet för att kunna utvecklas och inte bli frustrerade.

Men elitskolor eller skilda undervisningsgrupper för smarta elever är ingen bra lösning, tror Metso.

- Det bara riskerar att isolera de begåvade eleverna i sin egen lilla värld i ett alltför tidigt skede.

Begåvning inom idrott och musik identifieras ofta tidigt medan det sällan går lika lätt till i skolvärlden, anser Matti Rasinaho, också han medlem i Mensa.

- Ofta märker man snabbt om någon är bra på idrott eller på att spela ett instrument och det finns föreningar och klubbar för dem. Men om kunnandet gäller läsämnen eller matematik, så hänger det ofta på en enskild lärare eller en förälder att kunna ge den uppmuntran som behövs. Då kanske stödet ofta uteblir.

I Slaget efter tolv i Radio Vega diskuterade Mia Haglund, Tuomas Enbuske och Fredrik Sonck begåvning. Lyckas vi stöda särbegåvade individer eller bidrar vårt samhälle snarare till att trycka ner dem som sticker ut alltför mycket?

Vad tycker DU? Kommentera gärna!