Hoppa till huvudinnehåll

Eva Frantz: Då blir jag odräglig

Eva Frantz
Eva Frantz Bild: Jyrki Valkama eva frantz

Jag är för det mesta en gladlynt och fryntlig figur. Ja, det inbillar jag mig i alla fall. Men det finns en plats som väcker till liv monstret inom mig. Simhallen.

Jag är en ganska långsam men uthållig simmare. En gång i veckan skvalpar jag fram i bassängen i en timme (medan barnet går i simskola i bassängen intill) och det brukar bli lite på 1,5 km. Helt okej, tycker jag.

I min lokala simhall finns fyra banor: för vattenlöpare, långsamma simmare, konditionssimmare och snabba simmare. Varje lördag morgon infinner jag mig vid bassängkanten i min gröna baddräkt och konfronteras med min undervattensidentitet. Vattenlöpning är tråkigt och någon snabb simmare är jag ju inte. Men är jag en långsam simmare eller en konditionssimmare? Det är frågan.

Egentligen är det strunt samma vilken bana jag slutligen bestämmer mig för att plumsa ner i, för under den närmaste timmen kommer jag att vara rasande. Jag kommer att himla med ögonen, sucka och stånka, muttra för mig själv och blänga. Och föremålet för min ilska är sannolikt något av följande:

  1. För långsamma simmare i konditionsbanan. Som sagt, det är inte helt entydigt i vilken bana man hör hemma. Men om man till exempel blivit tillsagd av läkare att simma bara med höger arm, då är man antagligen så långsam att man borde hålla sig till den långsamma banan. Ju.
  2. I anknytning till detta, simmare som inte kollar läget när de vänder. Har jag en snabb simmare i kölvattnet? Ja men då ska hen förstås få simma förbi, varsågod. Lite hyfs.
  3. För snabba simmare i långsamma banan. Varför? Är det roligt att crawla fram med sådan frenesi att pensionärer och småbarn sköljs upp på bassängkanten?
  4. Simma i bredd och snarvla-simmare. Synd att jag glömde harpunen hemma.

Jag vet inte varför just simhallen är den miljö som gör mig så rasande, klantiga människor stöter man ju på också i påklätt tillstånd. Men det kan ha att göra med att det är ganska enformigt att simma. Det går inte att lyssna på musik eller podcasts (det lär ska finnas vattentäta mp3-spelare men någon sådan har jag inte skaffat). Miljön är sällan så tjusig att man orkar koncentrera sig på att insupa den i en timme. Man har helt enkelt tid att observera, fundera och förargas.

Möjligheten finns ju att en och annan medsimmare irriterar sig på mig också, mitt demonstrativa pustande och frustande är inte speciellt sympatiskt. Häromveckan simmade jag förbi en långsam farbror som låg och flöt i min väg och sparkade honom i huvudet. Det var förstås ett misstag, men ändå lite ofint.

Men läskigast av allt är att mina aggressiva plasksessioner är renande på så många plan. Efter att jag legat i plurret och trampat vatten och idisslat min ilska i en timme känner jag mig lätt och fluffig inombords. Jag är tålamodet självt, hälsosam och ljuv. Redo att möta en kaotisk och aggressiv omvärld med ett vänligt leende, beredd att ta alla motgångar med en klackspark.

Eller så svalde jag bara för mycket klorvatten.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt