Hoppa till huvudinnehåll

Carin Göthelid: ”Jag tänker på hunden Lajka”

Carin Göthelid
Carin Göthelid Bild: Yle carin göthelid

Det finns alltid någon har det värre. Det var en tröst för den lilla killen Ingemar i Lasse Hellströms legendariska film Mitt liv som hund. När journalister ska beskriva missförhållanden och lidande finns också en slags hunden Lajka-problematik, skriver Svenska Yles mediechef Carin Göthelid.

Året var 1985 då filmen Mitt liv som hund hade premiär. Den blev en succé och Pojken Ingemars mamma är så sjuk så hon inte kan ta hand om sina söner. Ingemar flyttar från storstan till Småland, till sin morbrors snälla familj. Det går väl skapligt för Ingemar, men han saknar sin mamma. I de svåra stunderna tittar han mot stjärnorna och säger för sig själv ”jag tänker på hunden Laika”. Den sovjetiska rymdhunden hade det i alla fall värre då hon ensam fick åka iväg på det sovjetiska rymdexperimentet, resonerade Ingemar.

Det här med att det alltid finns någon som har det värre – det kan användas på många sätt. Som tröst, i Ingemars fall. Eller som uppmaning till barn att äta upp sin mat; när jag var liten var det barnen i Biafra man skulle tänka på om man inte ville äta upp.

Inom journalistiken kan det också bli diskussioner om ”vem som har det värre”. På 1970- och 1980-talen handlade det mycket om att beskriva misären i tredje världen. Det finländska biståndet växte och vi är många som har gjort resor med ett antal biståndsreportage i bagaget hem. Jag tyckte det mesta här hemma kändes ganska futtigt jämfört med det jag såg i tredje världen.

Sedan började u-landsproblematiken försvinna i medierna, det började kännas allt mindre intressant och de passade inte särskilt bra in i tidsandan.

Och det är ju inte så enkelt. Om vi skulle arbeta enligt principen att det alltid finns någon som har det värre skulle inte mycket bli gjort. Det kan bli en förevändning att sitta med armarna i kors här hemma. Allt måste sättas i sitt sammanhang. Barnfattigdom i Finland, till exempel, blir inte lindrigare för att det finns andra som är fattigare. Det går inte att tävla i lidande och några rankinglistor går inte att sätta upp.

Sedan finns det gånger då man stannar upp. En av förra veckans stora nyheter, båtkatastrofen utanför Lampedusa var en sådan. Hundratals somalier och eritreaner omkom, lurade på sina pengar och sina liv ombord på ett av mardrömsskeppen som skrupelfria människosmugglare använder i sin grymma business. Knappast trösterikt för någon att jämföra sitt öde med, men kanske en påminnelse om att det i alla fall, trots allt, finns grader av lidande.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt