Hoppa till huvudinnehåll

Den arabiska natten

Foto från Arabialainen yö
Foto från Arabialainen yö Bild: Minna-Karoliina Heino iida-maria heinonen

Kokoteatteri i Helsingfors uppmärksammar i höst Roland Schimmelpfennig, en av Tysklands produktivaste samtidsdramatiker, med uppsättningen Arabialainen yö i regi av Maria Oiva.

Roland Schimmelpfenning må vara en av Tysklands internationellt mest uppmärksammade samtidsdramatiker men med undantag för enstaka satsningar, bl.a. på Hangö teaterträff i somras, är han i det närmaste ospelad hos oss. Det har förflutit nästan tio år sedan Nationalteatern gav Push up 1-3 och när Kokoteatteri nu sätter upp en av hans populäraste pjäser, Die arabische Nacht, sker det med rejäl fördröjning. Också den är skriven i början av 2000-talet. Men det ska ju inte Kokoteatteri belastas för, tvärtom. I ett teaterutbud där den europeiska samtidsdramatiken överlag är klent representerad har Kokoteatteri regelbundet gått mot strömmen med uppsättningar av bl.a. Sarah Kane, Bernard-Marie Koltès, litauiskt samtidsdrama o.s.v. Och nu alltså då också Schimmelpfenning.

Den arabiska natten utspelar sig i ett höghus någonstans i Tyskland. Invånarna lever sina egna anonyma och isolerade liv men bakom varje dörr finns förstås livsöden, längtan och dolda begär som fasaderna inte låter ana. Schimmelpfennig blottlägger glappet genom att korsköra en högst igenkännbar urban samtid med Tusen och en natt, en liten nypa film noir och en anstrykning dörrsmällarkomedi - en mix som i Kokoteatteris tappning blir både berörande och milt komisk.

Sommarkvällen är tryckande het och i de översta våningarna klagar man över att det inte längre kommer något vatten. Flödet tycks ha stannat vid sjunde våningen där laboranten Franziska (Iida-Maria Heinonen) obekymrat upprepar sin eviga aftonprocedur. Medan minnet av dagen tonar ut vandrar hon från soffan till duschen och tillbaka till soffan där hon faller i djup sömn, drömmande om ett liv fyllt av romantiska schejker och orientalisk glöd. Och trots att ingen kan höra hennes berättelser utövar hon samma lockelse på männen i sin närhet som sagans legendariska Scheherazade. Lägenhetskompisen Fatimas pojkvän, fastighetsskötaren Lomeier, fönstertittaren Peter som spionerar på hennes duschrutiner från trappan mittemot, alla landar de i tur och ordning på sjunde våningen och i Franziskas trollkrets där portarna plötsligt öppnas mot allt det de aldrig formulerat högt, av både drömmar och förträngningar.

Det snillrika med Schimmelpfennigs text är att han faktiskt slänger in sina gestalter direkt i sina fantasier och nojor och låter dem uppleva dem på scenen i en dubbelexponering där de olika skikten flätas ihop helt organiskt. Samtidigt som vi iakttar gestalterna utifrån för de alla sina egna monologer som öppnar perspektivet mot upplevelser både av det förflutna och drömda, med inbyggda antydningar om mönster de själva inte ens är medvetna om, dessutom. Fatimas pojkvän förvandlas till superälskaren med erövringar bakom varje dörr, fastighetsskötarens flashback av det misslyckade äktenskapets ordväxlingar övergår i en nystart med snarlika element medan fönstertittarens isolering får sin förlängning i den klaustrofobiska känslan av ett instängt liv i en flaska – och gemensamt för dem alla är att upplevelserna går via incitament som intimt är förknippade med den orientaliska sfären i Franziskas drömlandskap.

Det är skickligt i all sin korsflätning men det jag samtidigt saknar i Kokoteatteris uppsättning är att ensemblen inte konsekvent förmår göra de olika berättelseskikten rättvisa på scenen. Vi hör orden men sugs inte riktigt in i de där dolda världarna. Teijo Eloranta som fastighetsskötaren Lomeier, Anna Veijalainen som Fatima, Topi Korhonen som Fatimas pojkvän och Jouko Puolanto som fönstertittaren Peter gör ett gott arbete i sig men för att ge sina berättarstämmor liv hade de behövt stöd också av en iscensättning med fler register- och stämningsbyten. Symptomatiskt nog fungerar dubbelbelysningen bäst i de scener som också gestaltas visuellt. I Jouko Puolantos angst som ”anden i flaskan” t.ex. får orden verkligen kropp. Som publik ser vi honom gömd i ett duschskåp men i sin egen klaustrofobiska upplevelse är han instängd i en konjaksbutelj som samtidigt hanteras hårresande vårdslöst i en parallellscen intill.

Och visst kan man kanske också i någon mån sakna de mörkare stråken i texten. Den gåtfullt thrilleraktiga ansatsen i uppsättningens inledande scen övergår rätt snart i en läsning där framförallt komiken, både den ljudligt dörrsmällande och milt satiriska, dominerar.

Men å andra sidan, visst tål vi allesammans att skrattas åt en aning bakom våra dörrar också - speciellt om det samtidigt sker med sådan ömsinthet som här.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje