Hoppa till huvudinnehåll

Kapten Phillips och sjörövarna

Captain Phillips, Tom Hanks
Tom Hanks som "Captain Phillips". Captain Phillips, Tom Hanks Bild: Sony Pictures International captain phillips

Hösten 2013 bjuder på två laddade studier i hur moderna pirater äntrar internationella lastfartyg för att ta besättningen som gisslan. En gisslan som gärningsmännen hoppas kunna byta ut mot saftiga summor. I många fall blir bytet enbart en snabbskjuts till närmaste häkte. Eller en ännu snabbare gravplats i det stora blå.

I samband med ”Kärlek och Anarki”-festivalen visades Tobias Lindholms fiktiva dramathriller ”A hijacking” där fokus ligger på kocken Mikkel (Pilou Asbaek) som försöker överleva ombord på ett kapat fartyg och på skeppsredaren Jan (Sören Malling) som hemma i Köpenhamn kräver att få leda förhandlingarna med kaparna. Helheten en plågsamt intensiv studie i hur människor bryts ner, hur vardagen gestaltar sig i skuggan av skräck och hur oväntade relationer kan uppstå mellan offer och förövare.

Nu är det då dags för Peter Greengrass´ version av motsvarande upplägg – denna gång dock baserat på ett verkligt fall och med fokus på en verklig gestalt. I ”Captain Phillips” spelar Tom Hanks den världsvane och rättrådige kaptenen som efter många år till havs tvingas se sitt fartyg bordas av somaliska pirater ledda av Muse (Barkhad Abdi).

Likheter och olikheter

Filmerna har av naturliga skäl många likheter; händelserna utspelar sig till större delen ute till havs, bakgrunden till de somaliska förövarnas agerande är tämligen oklar, i bägge kaparlagen ingår en oberäknelig typ som åskådaren genast inser att kan bli farlig och i bägge filmerna bygger spänningen på den maktkamp som uppstår mellan dels människorna ombord, dels mellan kaparna och förhandlarna.

Olikheterna är minst lika många och i de flesta fall lätta att känna igen som typiska skillnader mellan ett Hollywoodtänkande och ett europeiskt dito. Medan Lindholm satsar på det vardagliga, den smutsiga skräcken och processens långsamhet kör Greengrass med ett tempo som man känner igen från Bourne-världen. Här resoneras det inte så mycket – har handlas det.

Tom Hanks kapten är påhittig och in i det sista redo att ta strid, medan kocken Mikkel reagerar som folk gör mest – hoppas kunna överleva genom att göra så lite väsen av sig som möjligt. Och medan de kapade danskarna får försmäkta i ensamhet medan förhandlingarna avancerar en dag i taget så kommer elittrupperna snabbt till kapten Phillips undsättning. Med sedvanliga kommandorop och träffsäker action.

Likaså uppvisar skildringarna av förhandlingsläget enorma skillnader. I den danska versionen sitter man i samma kvalmiga kontorsutrymme vecka efter vecka och gör krampaktiga försök att spara pengar och människoliv. I den amerikanska varianten befinner sig förhandlaren på militärens specialskepp, en värld där alla verkar inställda på snabba lösningar. Kosta vad det kosta vill.

Säker regi

Paul Greengrass hör visserligen till mina favoriter eftersom han lyckas regissera action med högt tempo utan att tappa bort sina karaktärer – men i Captain Phillips borde det mänskliga ha fått mera spelrum. T ex hade man gärna sett mer av de laddade mötena mellan kaptenen och piratledaren. Möten där man i princip kan känna både med och för bägge parter, men där det inte råder någon tvekan om vem som kommer att avgå med segern.

Invändningarna till trots bjuder även ”Captain Phillips” på tankeväckande stoff. Vad är det som driver dessa pirater, hur ser de bakomliggande faktorerna ut, vem är det som styr och hur handskas man på ett internationellt plan med dessa frågor?

Vid sidan av de tematiska trådarna kan man med fördel ägna sig åt att studera ännu en fin rollprestation av Tom Hanks. Oberoende av om man hör till den närmast sörjande fanklubben eller om man förhåller sig mer neutral så går det inte att komma ifrån att han skildrar det mänskliga sammanbrottet på ett oerhört gripande sätt. Här gäller det i flera bemärkelser att rädda det som räddas kan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje