Hoppa till huvudinnehåll

”Leijonasydän” - en kär nazist

Leijonasydän, Peter Franzén, Jasper Pääkkönen
Peter Franzén och Jasper Pääkkönen i Leijonasydän. Leijonasydän, Peter Franzén, Jasper Pääkkönen Bild: Jaana Rannikko leijonasydän

Skinnskallen Teppo (Peter Franzén) sitter på ett sunkigt café och dränker sorgen efter ännu en misslyckad arbetsintervju i kaffekoppen framför sig. När servitrisen (Laura Birn) frågar om han vill ha påfyllning svarar han att han inte har råd och fortsätter ”jag är bra med händerna, men ingenting fastnar i huvudet”.

Sari kan naturligtvis inte motstå den typen av raka rör utan bjuder resolut hem killen med det rakade huvudet – med en het natt som följd. Och som genom ett trollslag erbjuds Teppo inte bara en söt tjej och mysig villa utan en hel familj. Sari har nämligen redan en son - problemet är bara att Ramu (Yusufa Sidibeh) är mörkhyad. Och son till en framgångsrik karriärklättrare (Jani Toivola) som tagit sin Porsche och flyttat till Sverige.

Bra utgångsläge

Det är ett läckert utgångsläge manusförfattaren/producenten Aleksi Bardy och regissören Dome Karukoski målar upp. I den ena ringhörnan har vi den fullfjädrade nazisten som vill se ett vitt Finland och som inte drar sig för att spöa upp romska tiggare och mörkhyade korvförsäljare. En arbetarklassgrabb utan arbete som lever helt via den nazigemenskap han byggt upp med halvbrodern Harri (Jasper Pääkkönen).

I den andra hörnan har vi Sari och Ramu. En självständig ung kvinna med skinn på näsan och en skärpt tioåring som mycket väl vet vad det innebär att ha ett hakkors tatuerat på bröstet. En tioårig muslim som inte drar sig för att böja sig mot Mecka mitt på gatan om klockslaget så kräver. Ett barn som är redo att göra vad som helst för att bli av med mammas nya pojkvän. Vad som helst.

Lysande Franzén

”Leijonasydän” är en välspelad film där alla tar i för allt vad de är värda. Pääkkönen är iskall och samtidigt ömkansvärd i rollen som killen som tror att han via armén skall kunna bevisa sin hårdhet. Yusufa Sidibeh lyckas i rollen som Ramu se rädd och arg ut på samma gång och Jani Toviola är både charmig och provocerande som den framgångsrike pappan med invandrarbakgrund.

Men den som lyser klarast på lejonhimlen är utan tvekan Peter Franzén. Med otroligt små medel lyckas han visualisera en ocean av känslor. Ett fint exempel är scenen då han och hans testosteronstinna män sparkar sönder en ”roskis” på gatan medan de upphäver grottmannavrål och utbyter hårda ryggdunkar. Under loppet av ett enda slowmotion-ögonblick fångar kameran hur trötthet, tomhet och sorg drar över Teppos sammanbitna ansikte. Rent fysiskt är han mitt i det som sker, men mentalt är han någon annanstans. Och det både ser och känner åskådaren.

Tankeväckande underhållning

”Leijonasydän” är inte lika subtilt uppbyggd som t ex ”Silmäterä”, men antagligen har den större förutsättningar att nå en publik som kanske inte spontant skulle gå och en film om ”invandrarrelaterade frågor”. Visst spelar man ut både machokortet i form av vältränade snygga skådespelare och romantikesset i form av kärlek utan gränser, men man drar sig inte heller för att skildra den obönhörliga brutalitet som döljer sig bakom den högljudda gemenskapen.

För enkelhetens skull kunde man kanske säga att ”Leijonasydän” är en film där ”Pahat pojat” (2003) möter ”American History X”(1998). Ett seriöst tema i snygg förpackning.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje