Hoppa till huvudinnehåll

Fattigdomen inifrån – Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20

Mathias Rosenlund
Mathias Rosenlund. Mathias Rosenlund mathias rosenlund

Jag ser fattigdomen där jag bor. Som om alla fattiga skulle ha slagit sig ner här. I Myrbacka.

I Myrbacka bor också Mathias Rosenlund tillsammans med sina två barn och sin fru. Han föddes fattig och sliter för att bli av med fattigoket. Han gör olika jobb, han ser högen med räkningar växa, ibland är han arbetslös, han skriver, läser och studerar. Men han förblir fattig. Kopparbergsvägen 20 är en skildring av Finland under det senaste årtiondet, av de människor som tvingas nöja sig med smulorna av samhällskakan. Rosenlund vittnar om det här, blir en röst för alla dem som knappt något har. De av oss som befinner sig högre upp på samhällsstegen borde vrida sig av moralisk obekvämhet ifall de läser den här boken. Det gör i varje fall jag.

Läsaren möter beskrivningar av vardagen som fattig, en slags rundgång av hopplöshet – för att citera den svenska förortsskildraren, musikern Tomas Andersson Wij. Skrivandet blir för Rosenlund främst ett sätt att visa sina barn att det är möjligt att bli något annat än fattig, trots fattigdomen. Trots oron, trots hustruns mentala problem, trots trötthet och skuld. Rosenlund odlar inga romantiska idéer om skrivandets värde i sig eller om författarskapet. Istället är boken primärt en handling av kärlek, kamp och styrka. Samtidigt är det viktigt att dessa tar form i just litteraturen.

Kopparbergsvägen 20 är en också slags barndomsskildring. Åtminstone är barndomen grunden för allt det som Rosenlund skriver om. Han konstaterar att det sällan är smutsiga bitar barndom som plockas fram och granskas. Men, skriver han, nu är det min tur. Vi får läsa om hans föräldrar som alltid arbetade men alltid förblev fattiga, om Mathias barndomsår i Fittja utanför Stockholm, som hans liv som vuxen är en spegel av. Höghus på höghus, alkoholism, lekande barn, utanförskap av olika slag – men också många stunder av värme, vänskap och medmänsklighet. Jag tänker vänskapen mellan Rosenlund och hans irakiske granne. Rosenlund själv går runt och talar med dem som ofta är osynliga i vårt samhälle. Han röker kanske en cigarrett med dem, talar om framtiden och Myrbacka. Ingen människa vänds ryggen, han skyddar inte sina barn för någon speciell. Alla bemöts som människor. Det är som om förståelsen för fattigdom hänger samman med en egen upplevelse av den. Jag tänker på Jesus, den rike och himlen, kamelen och nålsögat.

De fördomar som odlas ute i vårt samhälle belyses ur ett nytt håll i den här berättelsen. Rosenlund råkar ha något de andra inte har, en förmåga att förvandla vardagen till litteratur. Otaliga röster flätas samman i hans.

I texten återkommer Rosenlund ofta till fattigdomen, till vad det är att vara fattig. Då jag läser tänker jag först att han upprepar sig men slås sedan av hur den litterära formen också speglar de omständigheter han som människa brottas med. Att vara fattig är att dagligen slås av sin fattigdom, att tänka på den dagligen. Den innebär att kylskåpet är tomt, ett pusslande, oro för hur morgondagen skall se ut. Det handlar om att gå i slitna kläder och om att inte ha råd att ladda resekortet. Det handlar om att bejaka sonens iver och förväntan och låta honom gå på bio och äta popcorn med sina vänner och veta att familjen äter extra billigt några dagar istället. *I det här skedet av den här recensionen gråter jag, och jag hatar det här samhälles oförmåga till medkänsla och girighet. jag tänker på att också medkänslan är meningslös om den inte förmår göra livet bättre för oss alla.*

Relativ fattigdom är något som bör tas på allvar; det utanförskap och den stigma som det innebär att ha förhållandevis minst pengar kan inte slås bort med hänvisning till länder som har det ”ännu värre”. Fattigdom betyder att se sina barn försvinna bakom husknuten med väskan på ryggen, ännu oskyldiga och tillitsfulla, och själv vrida sig av oro över att fattigdomen blir en ovald stafettpinne som förs vidare av en fattig generation till nästa. Här tänker jag på hur Simone Weil skriver om människan som protesterar mot orättvisa med den enkla frågan ”varför vill man mig något ont” och vad vi alla skulle svara ett barn som börjar ana hur orättvist våra materiella resurser är fördelade. Kanske vill vi som samhälle inte något barn något ont men inte vill vi dem något gott heller.

Kärleken till barnen och omsorgen om deras framtid, skälet till hela boken, är omskakande och vacker. De är för dem Rosenlund kämpar, de är orsaken till att han inte ger upp. Den ensamhet som han stundvis befinner sig i är genomgående kuslig.

Rosenlund oroar sig på vissa ställen för att hans berättelse bara kommer att passera förbi, att ingen kommer att bry sig. Det känns ändå obefogat. Kopparbergsvägen 20 är det viktigaste som skrivits i Finland i år och är en skugga över hela vårt välfärdsprojekt och vår kollektiva anständighet. Jag är tacksam över att den här boken finns och hoppas att den hjälper att befria Rosenlund och alla de människor hans bok representerar från fattigdom. Inget annat är tillräckligt.

PS: De partier som anser att det alltid lönar sig att arbeta borde i synnerhet läsa den här boken. Det är dags att slå hål på den politiska lögnen som bara bidrar till att skuldbelägga de fattiga som kämpar sig fram. Skuldbelägger man så befriar man sig själv från ansvar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje