Hoppa till huvudinnehåll

33 variationer på ÅST

Pekka Sonck, Lasse Fagerström, Monica Nyman
Anton Schindler (Pekka Sonck), Anton Diabelli (Lasse Fagerström) och Kathrine Brandt (Monica Nyman) i "33 variationer" på ÅST Pekka Sonck, Lasse Fagerström, Monica Nyman Bild: Pette Rissanen monica nyman

I helgen var det premiär på Åbo svenska teater för Moisés Kaufmans pjäs ”33 variationer” - ett musikdrama som å ena sidan handlar om kompositören Ludwig van Beethoven och hans arbete med 33 variationer över ett pianostycke av Anton Diabelli, å andra sidan om musikforskaren Kathrine Brandt och hennes tilltagande sjukdom.

Det här är en pjäs som hade premiär år 2007 och sedan dess har man bl.a. satt upp den på Broadway med Jane Fonda i rollen som Kathrine Brandt.

Det finns många frågetecken och hypoteser kring frågan om varför Beethoven ville skriva variationer över den österrikiske musikförläggaren och tonsättaren Anton Diabellis vals – en vals som många beskrivit som en medioker krogvals - och kanske framför allt om varför han skrev hela 33 variationer över denna vals, var det på grund av pengarna (de sista tio åren var Beethoven i stort behov av pengar för att bl.a. täcka skulder som hans brorson ständigt ådrog sig), eller var det för att överträffa J S Bach och hans Goldbergvariationer som var 32 till antalet, eller var det för att han helt enkelt blev besatt av detta musikstycke och ville visa på alla de musikaliska möjligheter som låg dolda i valsen?

Musikforskaren Kathrine Brandt, i ÅSTs uppsättning gestaltad av en stram och stringent Monica Nyman, håller på att skriva en monografi över Beethoven och för att slutföra arbetet måste hon resa till Bonn för att på Beethovenarkivet där gå igenom olika dokument, originalmanuskript och notpapper som hänför sig till Beethovens arbete med de s.k. Diabellivariationerna.

Bonn-resan brådskar eftersom Kathrine drabbats av nervsjukdomen ALS (Amyotrofisk lateralskleros) som innebär att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Sjukdomen orsakar tilltagande kraftnedsättning följt av borttynande muskler och slutligen generell förlamning. Den direkta dödsorsaken är ofta förlorad andningsförmåga.

Kathrines dotter Klara (spelad av en chosefri Sofia Molin) ställer sig dock synnerligen frågande till att modern ska företa sig denna tunga och hälsovådliga resa. Men Kathrine slår ifrån sig alla dubier och vill gärna fortsättningsvis framstå som den alltigenom kompetenta Beethovenforskare hon är – en dödlig sjukdom ska minsann inte få hindra henne från att förverkliga sin dröm, ej heller en känslosam dotter som inte verkar ha styr över sitt eget liv, utan byter jobb och arbetsuppdrag lite hipp som happ.

Ett centralt tema i pjäsen är just det ansträngda förhållandet mellan mor och dotter, där dottern har svårt att få kontakt med sin känslokalla och avvisande mamma – en mamma som i livets slutskede lägger ner hela sin själ på att förstå varför Beethoven började sina variationer med en marsch och avslutade dem med en menuett, istället för att måna om att skapa ett förtroendefullt förhållande till sin enda dotter.

Balansgång mellan komedi och tragedi

Pjäsen igenom balanserar vi mellan liv och död: Beethoven (gestaltad av Bror Österlund) rusar runt på scenen som ett yrväder till upplyst och självupptaget geni. På samma sätt som Kathrine kämpar med att bemästra en kropp som långsamt men säkert förtärs av en obotlig nervsjudom, försöker Beethoven hålla ihop sitt liv och sin kropp genom att skapa, oförtröttligt, kompromisslöst och på gränsen till besatthet.

När Beethoven var i 30-årsåldern (ca år 1800) hade hans hörsel försämrats märkbart, och när han tog itu med att skriva de första variationerna på Diabellis tema var han totalt döv (ca 1818).

Under de tio sista åren av sitt liv levde Beethoven ett rätt isolerat liv, han kommunicerade med hjälp av samtalshäften och hans assistent och alltiallo, Anton Schindler (i ÅST:s uppsättning gestaltad av en följsam och lyhörd Pekka Sonck), var hans kontakt med yttervärlden.

Ur tragedi och sorg föds ofta, trots allt och mot alla odds, något positivt - så också i pjäsen ”33 variationer” där en desperat, deprimerad och allt mer isolerad Beethoven skriver några av sina mest älskade och uppskattade musikstycken (förutom att Beethoven skrev Diabellivariationerna under denna tidsperiod, skrev hans också bl.a. Missa solemnis och den nionde symfonin), musikforskaren Kathrine hittar en förtrogen vän i bibliotekarien Dr Gerti Ladenburger (som Daniela Franzell gör till en principfast och parant, men hjärtlig, dam) på Beethovenarkivet i Bonn och dottern Klara finner kärleken i sjukskötaren Mikael Clark, som i Jerry Wahlforss tolkning blir en empatisk, om än rätt blek, figur.

Under hela föreställningen sitter pianisten Pauli Kari vid flygeln på scenen och framför delar av Beethovens variationer – musiken utgör m.a.o. en integrerad och aktiv del av helheten där olika stämningslägen understryks och drivs fram med hjälp av Beethovens musik.

I programbladet skriver regissören Bobo Lundén att han hade sina dubier inför uppdraget att regissera ”33 variationer” på ÅST eftersom han till en början tyckte att ”pjäsen kändes för amerikanskt tillrättalagd och pretentiös, som ett försök att göra en ny Amadeus.” Men vid närmare studium av texten fastnade han trots allt för temat i pjäsen, som enligt honom är ”inspirationens olidliga lätthet och dess skoningslösa konsekvenser”.

I ÅST:s uppsättning av ”33 variationer” är det trots allt svårt för mig att helt och hållet släppa associationerna till Miloš Formans klassiska film från år 1984 – i Formans film gjorde Tom Hulce Mozart till en hysterisk och besatt kompositör, sinnebilden för det missförstådda (och galna) geniet som av olika anledningar (både yttre och inre) för(v)irrar sig allt djupare ner i skapandets virvelstorm.

Bror Österlunds gestaltning av Beethoven blir på många sätt en spegelbild av denna Amadeus-karaktär (eller karikatyr om man så vill) - en förvirrad kompositör som faller allt djupare och djupare in i ett självcentrerat skapande, ett inre kaos som gestaltas genom yttre kalabalik.

I filmen Amadeus hade Mozart den rivaliserande kompositören Antonio Salieri flåsande i nacken – i ”33 variationer” manar uppdragsgivaren Anton Diabelli otåligt på Beethoven för att kunna trycka upp samtliga variationer (både Beethovens och de övriga variationerna komponerade av 50 andra tonsättare, bland dem Liszt och Schubert) i antologin Vaterländischer Künstlerverein som utkom i två band 1823-24.

På ÅST gör Lasse Fagerström Antonio Diabelli till en självupptagen, fåfäng och prålig påfågel som verkar älska glitter och glamour mer än musiken.

Uppsättningen balanserar mellan vitt skilda tonlägen – det komiska och det tragiska, det högstämda och det farsartade - denna balansgång blir stundvis krampaktig och det komiska spiller alltför lätt över när man hade önskat att uppsättningen tog ett fastare och tydligare grepp om de mörka stråken som hela tiden ligger och lurar under ytan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje