Hoppa till huvudinnehåll

Vägarna till Närpes

Närpes är tomaternas förlovade land. Där glittrar växthusen i solen vart man än vänder sig. Till Närpes kommer invandrare för att jobba på växthusen. Men hur går det när det blir ekonomiskt kärva tider?

Närpes har en lång historia med invandrare. Tidigare emigrerade man till Amerika och Finland. Sen svängde pendeln på 1980-talet och till Närpes kom bl.a. vietnameser och bosnier. Det sägs att man där inte har problem med främlingsfientlighet och integrering, men t.om. kommundirektören Skuthälla säger 1990 att rasism kan smyga sig in. Och obehärskad flyktingström vill man inte ha.

I Närpes på 2000-talet talas över 30 olika språk och var tionde av de 10 000 invånare har utländskt påbrå.

Thuy Le Luu flyttade till Närpes 1993. Hon kom mitt under lågkonjunktur och kände sig inte välkommen, kunde inte svenska och inte Närpesdialekt. Nu jobbar hon jobbar på ålderdomshem och känner sig som en finländare, men inom sig bär hon sin vietnamesiska kultur.

När uppehållstillstånden skall förnyas finns oro i luften. Thuy Le Luu hjälper vietnameserna. Alla vietnameser kommer från fattiga förhållanden, vissa av dem har lämnat fru och barn för att försörja sig.

Them Dinh Luu är ung. Han ville inte bli fiskare i Vietnam. Eftersom säsongslönen inte räcker för hela året har han hyrt ett eget växthus där han odlar gurkor. Han jobbar hårt och sover fem timmar per natt. Marie-Anne Holmén och Sigvard Lehti säger att det är en bra och duktig pojke.

1989 anställde Gunilla Sigg för första gången en flykting på växthusen. Arbetslösheten i Närpes var bara 3 % och var fjärde person över 65. På växthuset jobbar nu bara en infödd Närpesbo. Gunilla Sigg ser sig inte bara som en arbetsgivare, utan också en stödperson. Hon påpekar att det är bra för hela samhället med invandrare, byskolorna får flera barn och samhället flera medlemmar.

Fatima Majdanac kom till Närpes i november 2007. Allt vad hon vill ha har hon här. Hennes man Erdin Majdanac kom från Bosnien-Hercegovinavia Tyskland, Belgien, Holland, Sverige. Han har haft många liv. Nu har han jobb i metallbranschen på Maxel.

Danijal Kararic och Sedina Kararic hade ingen framtid i Bosnien. Deras barn Amar och Vanesa minns flytten som tung, men det gick snabbt och bra för alla var så snälla.

Men så kommer finanskrisen 2009. Ilse Lassander och Peter Mannfolk på Maxel berättar om krisen, lågkonjunkturen och hur en stor del av jobben är borta. Man måste permittera och åka hem och gråta

Invandrarna behöver jobb för att få stanna kvar; utan arbetsgivare inget uppehållstillstånd. De beviljade uppehållstillstånden har nästan halverats på ett år. Med den ekonomiska krisen har dessutom rasistiska röster börjat smyga in i diskussionerna.

Erdin Majdanac är permitterad. Fatima Majdanacs är rädd att familjen skall skickas tillbaka och hon gråter av lycka när hon får ett uppehållstillstånd på 4 år.

Danijal Kararic förstår arbetsgivaren på Närko men är rädd för att inte få fortsatt uppehållstillstånd. Han har tillfälligt jobb och uppehållstillstånd.

Thuy Le Luu hjälper vietnameserna på polisstationen igen. Det visar sig att de jobbar för en företagare som inte betalt ut löner på flera månader. Enligt lagen har de rätt att få lön, men de vågar inte anmäla honom. Utan arbetsgivare inget uppehållstillstånd.

Them Dinh Luu som är egen företagare får uppehållstillstånd och skall fortsätta med sitt växthus. För de andra är framtiden fortfarande oklar.

Text: Ida Fellman

Samhälle

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.

  • Carl Mesterton om serien Samlevnad

    Mesterton gör realistisk serie om vardagliga problem.

    En av regissör och producent Carl Mestertons specialiteter har alltid varit pedagogisk och social tv-teater, så också i serien Samlevnad. Här berättar han om de olika avsnitten som behandlar skilsmässa, alkoholism, svartsjuka och otrohet.

  • Harjunpää och kalla döden

    Små brott med ytterst tragiska följder.

    Äldre konstapel Timo Harjunpää får lösa ett brott som begåtts närmast i misstag. En händelseräcka har börjat med små brott, men får ytterst tragiska följder.

  • Harjunpää och antastaren

    En våldtäktsman rör sig i en av Helsingfors förorter.

    Överkonstapel Harjunpää och hans kollega Onerva Nykänen försöker gripa en våldtäktsman som rör sig i en av Helsingfors förorter.

  • Jakobstad - en stad som andra

    Ywe Jalander vill tränga djupt in i stadens hjärta.

    Ywe Jalander vill inte presentera konventionella siffror och fakta om Jakobstad. Med den här filmen vill han tränga djupt in i stadens hjärta, se klasskillnaderna och ungdomen.

  • Jakobstad 1984

    Unga i Jakobstad lyssnar på djävulsmusik och kör gaturally.

    Vad gör de unga i Jakobstad? Lyssnar på djävulsmusik och kör gaturally? Följ med till Jeppis 1984.

  • Hundens bästa vän

    En "kusligt gripande dokumentär om hundar och människor".

    En hund är alltid en ärligare och bättre vän än en människa påstår många av de intervjuade i Peter Berndtsons kusligt gripande dokumentär om hundar och människor.

  • Lappvikens sjukhus förenade psykiatri med vacker natur

    Lappvikens sjukhus var Finlands första mentalsjukhus.

    Lappvikens sjukhus byggdes 1841 i Helsingfors som Finlands första mentalsjukhus. Platsen valdes noga och sjukhuset befann sig i ett naturskönt område, men ändå inte isolerat långt borta från staden. I nästan 170 år hann sjukhuset verka för psykisk hälsa innan den sista avdelningen flyttades bort.

  • Somliga stänger vi in

    Vad sker i mentalvården i 70-talets Finland?

    Allt står inte rätt till med mentalvården i 70-talets Finland. Det går att låsa in en patient mot hans eller hennes vilja. Dessutom prioriteras medicinering framför terapi på vårdanstalterna.

  • Roparnäs sjukhus har upplevt många människoliv

    Roparnäs sjukhus byggdes i slutet på 1920-talet.

    Roparnäs sjukhus byggdes i slutet på 1920-talet. Men mentalvården har förändrats radikalt under de senaste 25 åren och nu planerar man att stänga sjukhuset. Öppen vård är dock inte alltid den bästa lösningen för mentalpatienter.

  • Kvinnorna på Själö

    Mikaela Weurlander om sorgliga kvinnoöden på Själö.

    "I som här inträden lämnen bakom eder allt hopp". Själö hospital kan ses som en ful fläck i Finlands historia. Mikaela Weurlander låter sorgliga kvinnoöden träda fram i sin dokumentär om Själö.

  • När depressionsvården blev medikaliserad

    Skall man äta antidepressiva läkemedel?

    Depression kallas vår tids folksjukdom och drabbar allt fler av oss. De nya antidepressanterna började komma in på den finländska marknaden på 1990-talet. Depressioner började botas med medicin i stället för terapi. Är medicinerna en räddning, eller en förbannelse?

  • Nog blir det bra – första säsongen med familjen Bergström

    Familjeserien Bergström om socialkatalogen blev en succé.

    I början av 1970-talet fick Carl Mesterton i uppdrag att presentera en nyutkommen socialkatalog för finlandssvenskarna. Han valde att göra det i dramaform och skapade en succé: familjeserien Bergströms.

  • Andra säsongen med familjen Bergström

    Problemen hopar sig med barnen, ekonomin och arbetet.

    I den andra säsongen om familjen Bergström planerar familjen att flytta till egnahemshus. Huset byggs, men problemen hopar sig med barnen, ekonomin och arbetet.

  • Klyftan - inbördeskriget ur ett litet barns perspektiv

    Drama på Anna Bondestams roman om inbördeskriget.

    Anna Bondestams roman Klyftan kom ut 1946. Det var en av de första böckerna om inbördeskriget ur ett barns perspektiv, och skildringen känns än idag mycket stark. I filmatiseringen av boken från 1973 möter vi 11-åriga Rut, vars pappa är en av de röda.

Nyligen publicerat - Arkivet