Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Därför publicerar vi skatteuppgifterna

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Folks förmodade nyfikenhet får inte ensamt utgöra publiceringsgrund. Att folk ”är intresserade” kan inte ensamt vara ett nyhetskriterium, skriver Jonas Jungar. Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Svenska Yle,jonas jungar

I dag firar avundsjukan igen sin årliga triumf då Den Stora Skattedagen gryr. Redaktioner runtom i landet har bullat upp för ändlösa redogörelser och tabeller över vem som har förtjänat vad. Men är det bara sifferporr som göder missunnsamheten eller finns det mera ädla motiv bakom publiceringen? Frågan är inte alldeles enkel, skriver Jonas Jungar.

Kl. 8.00 är uppgifterna offentliga. Excel-tabeller från skatteförvaltningen skall snabbt omvandlas till tabeller och listor i en medial kapplöpning. Topp-det-ena och topp-det-andra.

Kändisar, politiker, affärsmän, idrottare och vanliga dödliga som kommit upp sig och plötsligt förtjänat storkovan.

Det har blivit en märklig årlig ritual och den har långa traditioner i Finland. I dag publiceras listorna i tidningar och på nätet, men redan för tiotals år sedan publicerade varje kommun s.k. skattekalendrar i pappersform. Och de var mäkta populära att bläddra i.

Samma gäller i dag. Många säger sig visserligen snörpa på näsan åt tabellerna - ”jag är fullständigt ointresserad av sådant tjafs” - men sanningen är den att de hör till storfavoriterna när det gäller läsning.

Ansvarsfull journalistik?

Frågan inställer sig ändå: är det faktiskt dylika tabeller som ett skattefinansierat (sic!) public service-bolag som Yle ska syssla med?

Det är en berättigad fråga, för folks förmodade nyfikenhet får inte ensamt utgöra publiceringsgrund. Att folk ”är intresserade” kan inte vara ett nyhetskriterium.

Skulle man välja ämnen enbart utifrån det s.k. allmänintresset (i sig flummigt och tänjbart), skulle vi ha en mycket märklig nyhetsrapportering.

Medierna använder också offentlighetsprincipen som fikonlöv och förevändning för att kunna kabla ut rena rama skvallret.

Den tabellrumba vi ser under de kommande dagarna kommer att innehålla också mycket sådant som inte ens med bästa vilja kan kallas ”relevant för att förstå samhällsutvecklingen”, vilket är det argument man gärna lite grötmyndigt hänvisar till.

Så långt invändningarna.

Öppenhet och nordisk genomskinlighet

Det ska genast sägas: det är inte tabellerna i sig som är det intressanta. Att en hög direktör tjänar mycket pengar är ingen nyhet, har aldrig varit det.

Medierna använder också offentlighetsprincipen som fikonlöv och förevändning för att kunna kabla ut rena rama skvallret

Den journalistiska utmaningen och skyldigheten handlar om att reda ut vad de här siffrorna berättar om vårt samhälle – trenderna bakom alla sifferdetaljer. Då uppstår genast en massa intressanta frågeställningar, som inte låter sig besvaras uttömmande utan tillgång till just skatteuppgifterna.

T.ex. hur har inkomstskillnaderna utvecklats i Finland? Hur förverkligas jämställdhet när det gäller folks löneutveckling? Hur ser förhållandet kapital/förvärvsbeskattning ut? Inom vilka branscher lyckas man göra sig rik i dagens Finland? Hur ser de regionala skillnaderna ut? o.s.v. o.s.v.

Eller för att svänga på frågeställningen: vilka personer eller företag betalar mycket skatt? Hur många hälsocentralläkare eller åldringsvårdare sysselsätter man tack vare en direktörs skatter?

Det är en aspekt som lätt drunknar i den allmänna upprördheten som följer då siffrorna offentliggörs.

Öppenheten kring de här frågorna är på intet sätt självskriven. Tillsammans med de andra nordiska länderna går vi i bräschen då det gäller all slags transparens. Tillgången till olika sorters offentliga dokument är en grundbult i den öppna demokrati vi har vant oss vid.

Öppenheten kring de här frågorna är på intet sätt självskriven

Och förresten: skall man vara avundsjuk är det bättre om den avundsjukan baserar sig på fakta, inte på rykten eller spekulationer.

Skribenten är Svenska Yles chef för kvalitetskontroll och publikdialog.

Red.anm: Ovanstående kolumn publicerades ursprungligen i oktober 2013. Den har aningen redigerats och återpubliceras eftersom argumentationen fortfarande är densamma.

Läs också