Hoppa till huvudinnehåll

Fäder, förluster och förändringar i nordiska kandidatverk

nordiska rådets litteraturpris 2013
En del av kandidaterna till Nordiska rådets litteraturpris 2013 samlade i Helsingfors våren 2013. nordiska rådets litteraturpris 2013 Bild: YLE/Marit Lindqvist nordiska rådets litteraturpris 2013 - kandidater

I onsdags avslöjades för första gången någonsin vinnarna av samtliga Nordiska rådets fem pris under en ny stor prisgala som gick av stapeln på Operan i Oslo.

Nordiska rådet delar ut fem priser à 350 000 danska kronor i litteratur, musik, film, miljö och, helt nytt för i år, inom barn- och ungdomslitteratur.

Information om samtliga priser och de nominerade hittar man bl.a. på Nordiska rådets webbplats.

Det största erkännandet man kan få för ett skönlitterärt verk i de nordiska länderna är Nordiska rådets litteraturpris, ett pris som ska medverka till att öka intresset för grannländernas litteratur och språk samt den nordiska kulturgemenskapen. Nordiska rådets litteraturpris har delats ut sedan 1962 till ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska språken. Det kan vara en roman, ett drama, en dikt-, en novell- eller en essäsamling som uppfyller höga litterära och konstnärliga krav.

Marit Lindqvist har tagit pulsen på kandidaterna till Nordiska rådets litteraturpris och finner tre tydliga teman som binder samman många av de nominerade verken, nämligen fäder, förluster och förändringar:

FINLAND

Finland (liksom landskapet Åland) har nominerat Ulla-Lena Lundbergs Finlandiaprisade roman IS till Nordiska rådets litteraturpris:

I romanen IS får vi återknyta kontakten med familjen Kummel som stod i fokus i Lundbergs roman Marsipansoldaten från år 2001. Marsipansoldaten utspelade sig under krigsåren 1939-45 och i den fick vi ta del av lärarfamiljen Kummels liv i Helsingfors under brinnande krig – två av tre söner Kummel blev inkallade till fronten, medan den äldsta sonen Petter fick ha hand om ansvarsfulla uppgifter på hemmafronten.

I romanen IS är det Petter och hans familj som står i centrum för handlingen: en kylslagen majdag anno 1946 anländer nämligen den tillförordnade prästen Petter Kummel till Örarna tillsammans med sin hustru, pastorskan Mona, och parets lilla dotter Sanna. Prästen är efterlängtad av såväl klockare och väktare som aktiva församlingsbor och medlemmar av kyrkofullmäktige, och prästen är för sin del ivrig att göra sig hemmastadd i det lilla ösamhället.

Prästparet Petter och Mona hinner knappt slå sig ner och dra andan mellan varven - det är bråttom att ställa allt i ordning:

”Gärna vill man föreställa sig att de, prästen och prästfrun, vänder sig mot varandra och omfamnar varandra nu när de är ensamma och står i beråd att börja sitt nya liv i egen prästgård. Men säkert är det inte. Det är mycket man måste hinna med under ett liv, och om man inte sätter fart kommer man att hinna med en bråkdel.”

Till öbornas stora förvåning visar det sig snart att prästfrun Mona är en rådig och händig kvinna som trivs alldeles utmärkt i fähuset med korna och lammen, och hon drar sig varken för att mjölka kor eller för att mocka bajs. Pastor Petter går för sin del helhjärtat in för att bygga upp ett förtroende mellan sig och invånarna på den karga, vindpinade och utsatta ön – och han gör följaktligen sitt bästa för att tona ner den tudelning och misstro som sedan gammalt verkar råda mellan öborna, mellan västra sidan och östra sidan. På kort tid växer det också fram en ömsesidig respekt och lojalitet mellan den nyinflyttade prästfamiljen och byborna.

Flytten till Örarna är inte minst ett välkommet miljöbyte för Petter och Mona som av olika anledningar vill ta avstånd till livet på fastlandet: under studietiden var Petter starkt influerad av Oxfordrörelsen och Moralisk Upprustning-rörelsen och Mona fick sätta hårt mot hårt för att lösgöra Petter från de av rörelsen förespråkade fyra absoluten: ”absolut renhet, absolut ärlighet, absolut osjälviskhet, absolut kärlek” – som enligt Mona var absolut idioti för en medkännande och uppoffrande själ som Petter.

Mona, som är utbildad lärarinna, beskrivs som en handlingskraftig och rakryggad kvinna – hon är allt annat än en klängranka: ”Var man än planterar henne skjuter hon stadiga stjälkar och blad. Hon för sig med största kompetens, ordnar och bestyr och har överblick över sina domäner. Gärna arbetar hon ensam, då löper det som på räls.”

Det står inte på förrän Petter och Mona känner och vet att Örarna är deras hem och kall på jorden, men för att ha officiell kompetens och behörighet för kyrkoherdetjänsten krävs att Petter avlägger pastoralexamen – vilket han också gör, om än med darr på ribban.

Den lilla familjen får tillökning, en liten syster till Sanna, och Petter blir installerad som kyrkoherde på Örarna. Livet förefaller att vara lika utstakat som kornas betesmarker, men samtidigt finns den där oförklarliga och maniska brådskan där – det är så mycket man ska hinna göra medan tid är –, liksom en malande oro över obarmhärtiga höststormar och svaga isar.

Ulla-Lena Lundberg skriver avslappnat och anspänt på samma gång, och IS är en roman där såväl de inre som de yttre spänningarna från allra första början anas som små illavarslande krusningar på ytan. En berörande historia om slitstark kärlek, förhoppningar och tro i en utsatt tillvaro.

***

Vid sidan av Ulla-Lena Lundberg har Finland nominerat en annan Finlandiaprisad roman till priset, nämligen Hytti No 6 (Kupé nr 6, övers. Janina Orlov) av Rosa Liksom, som fick Finlandiapriset år 2011.

Året är 1986 och i kupé nummer sex sitter en ung finsk student som är på väg till Ulan Bator för att studera grottmålningar. Som påfrestande sällskap i kupén på den långa resan med den Transsibiriska järnvägen har flickan en vodkapimplande och skrävlande 45-årig rysk man (”med öron som kålblad”), en metall- och diversearbetare som å sin sida är på väg till ett bygge någonstans i ”Guds kylskåp”.

Resan från Moskva till Mongoliet blir en högst konkret resa på drygt 6 000 km genom ett fruset lök- och saltgurkedoftande sibiriskt landskap, men också en resa genom ett mångfacetterat och komplicerat Sovjetunionen som nyss tagit steget in i Gorbatjoveran.

Den unga flickans pojkvän, Mitka, har lagt in sig på mentalsjukhus för att slippa armén och bli skickad till fronten i Afghanistan. Nu är flickan på väg österut för att få lite distans till ett komplicerat triangeldrama, och som enda sällskap på resan har hon sin walkman och en pratsjuk ryss.

Rosa Liksoms porträtt av den självsäkra och skrytiga, men också självömkande och sårbara Vadim, är obetalbart: det är mustigt och märgigt samtidigt som det är sensibelt och lyhört för olika nyanser och nivåer i denne mans bergochdalbanevindlande livshistoria.

Vadim gör ingen hemlighet av att han slår sin hustru och ligger runt med andra fruntimmer (”det är tusentals olikfärgade muffar som har skumpat på den här pitten”).

Samtidigt som man kan känna avsmak för Vadims gapiga, gubbsjuka, rasistiska och kvinnoföraktande gestalt, kan man inte låta bli att också känna en viss värme över Vadims ogenerade, ocensurerade och lätt genomskinliga blottläggningar av de egna tillkortakommandena där han kastas mellan hybris och ångest, självförakt och självrannsakan.

SVERIGE

”Det är ganska förfärligt att få det här fina priset eftersom alla mina ansträngningar sedan 1978 har gått ut på att komma så långt från bort från poesin som det bara är möjligt. Då kanske man blir poet igen. Tack!”

Så lydde Lars Noréns kommentar till att han tilldelats Sveriges Radios lyrikpris 2012 för boken Filosofins natt.

Även om Norén inledde sin författarbana som just lyriker på 1960-talet har han under de senaste decennierna främst kommit att bli känd som dramatiker och prosaförfatta-re.

Filosofins natt är egentligen en enda långdikt där diktens ”jag” framför en intensiv inre monolog, eller dialog, med sig själv – texten väller fram i ett ömsom rasande, ömsom ryckigt tempo och ”jaget” jagar fram genom natt och mörker, genom minnets kalejdo-skopiska (och kanske också klaustrofobiska) korridorer, i hopp om att hitta ett svar på frågor som berör den egna tillvarons mening, och samtidigt också meningen med hela mänskligheten:

”Den som frågar har, om än vagt, ändå hopp om att det finns någon sorts svar, även om han själv inte kan få det. Dessa frågor, om de längre är frågor, det är för mörkt för det, för mörkt och även för kallt, de fryser sönder, de har ingen mening.”

Det finns ingenting för smått eller för stort i Noréns litterära universum där han prövar sig fram, söker efter ord på samma sätt som han söker efter meningen kärleken, livet eller döden.

I Noréns text finns också en tydlig problematisering av fadersgestalten (ett tema som går igen i påfallande många av de verk som är nominerade till Nordiska rådets littera-turpris i år) - på flera ställen i texten återkallar jaget smärtsamma minnesbilder av sin egen skugglika och konturlösa far:

”Ja, min fader. Min fader är sagd. Jag har sagt honom. Han är sagd, han också. Sagde fader, vad sade han. Han som bar mig genom öknen, han vars ansikte jag aldrig såg tillräckligt länge, av fruktan eller av kärlek, samma sak, men med något skiljaktliga konsekvenser, kärlek kan man aldrig förutse hur den skall bete sig, det är ett ord jag skall leva med, att den kanske finns betyder inte att man måste leva med den för evigt, eller ens efter det.”

***

”Här är kroppen, den hade sin historia, den kom ur ett liv som kunde ha varit ett annat liv. Men en storm kom. Jag står bredvid min bror. Vi måste snart ringa på alarmklockan och berätta. Men vi står en stund till på varsin sida av kroppen. Jag plockar bort syrgasmasken och hänger den jämte sängen. En storm kom från paradiset. Stormen var livet.”

Så lyder det sista avslutande stycket i Johannes Anyurus roman En storm kom från paradiset som handlar om författarens ugandiske far och dennes öde under en diktatorisk makt.

Anyurus berättelse handlar om vilken form vårt liv tar, om hur såväl slumpen som historiska skeenden kan gripa in i våra liv på de mest märkliga och oväntade sätt.

En storm kom från paradiset är också en berörande skildring av ett trevande och avvaktande förhållande mellan en far och en son som under många år levt i skilda världar sedan fadern och modern skiljt sig.

I romanen utgår Anyuru från den berättelse som fadern själv skrivit ner om sitt liv, men romantexten har Anyuru helt och hållet gjort till sin genom att byta perspektiv och spegla olika skeenden i varandra, som ”Minnen. Splitter. Sammanträffanden. Föreställningar om ödet (---)”.

Fadern, som genomgående kallas P, tillhör den andra generationen ugandiska stridspiloter som utbildas vid Hellenska flygvapenakademin i Dekelia utanför Aten. P och hans ugandiska kamrater utbildas för att utgöra stommen och spjutspetsen i det nybildade flygvapnet i landet som förklarat sig självständigt från Storbritannien år 1962.

En januaridag 1971 nås P och hans landsmän vid akademin av budet att det skett en statskupp i deras hemland och att befälhavaren Idi Amin har gripit makten. I sista stund lyckas flygvapenakademin avvärja ett försök av Amin att hämta hem samtliga ugandiska flygkadetter, och efter avslutad examen väljer P att resa till Rom i stället för att återvända hem.

Efter löfte om ett jobb som pilot på ett propellerplan med uppgift att bespruta fruktodlingar utanför Lusaka reser P till Zambia – med den påföljden att han blir arresterad som misstänkt spion och Amin-vänlig agent, flugen till Tanzania och förpassad till ett militärt fångläger i väntan på deportation till okänd ort.

I Uganda pågår en hetsig jakt på anhängare och vänner till den störtade presidenten Milton Obote, och de etniska konflikterna trappas upp dag för dag. I lägret får P höra att fångar flyttas till ett gerillaläger där de tvingas bli soldater som ska delta i en militäraktion för att störta Amin. Eftersom P tillhör folkgruppen langi (samma folk som den tidigare presidenten Obote) är han dödsdömd om han sätter sin fot i Uganda. P lyckas fly från det som han själv kallar för ”dödens fält” och tar sig över gränsen till Kenya där han lever på gatan och hankar sig fram på ströjobb. En dag korsas hans väg av en ung svenska som kommit till Nairobi för att delta i ett socialistiskt ungdomsläger.

I Anyurus bok blir fadern den till marken bundna ängeln/fågeln: en pilot som ingenting hellre ville än att flyga, men vars vingar inte längre bär – eller inte tillåt(it)s bära: vingar som inte går att sluta, vingar som klippts av och vingar som skjut(it)s sönder av hat och hot, av rasistiska påhopp och glåpord, det är en vardag som följt fadern sedan barnsben och en verklighet som såväl far som son kommit att uppleva, och därmed dela, också i Sverige.

I romanen tar Johannes Anyuru fasta på föreställningen om att varje fenomen har sin egen ängel: kriget har sin ängel, liksom lagen och kärleken.

Enligt historiefilosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin, som Anyuru refererar till, är historiens ängel ”en man som med uppspärrad mun stirrar på något utanför bilden, något som han skräckslaget ryggar undan ifrån. Han är vänd mot det förflutna och där vi ser kedjor av händelser, där vi ser historien, ser han bara en pågående katastrof som staplar vrakspillror framför hans fötter, i en driva som växer och växer mot himlen. Han vill stanna och väcka de döda. Han vill göra helt det som har blivit sönderslaget. Men en storm blåser från paradiset och har fångats av hans vingar och hindrar honom från att sluta dem, och tvingar honom at ständigt backa in i framtiden. Stormen, skriver Benjamin, är framsteget.”

NORGE

I Nils-Øivind Haagensens lyriksamling God morgen og god natt möter vi ett jag som rör sig i olika gränsland: mellan natt och dag, mellan sömn och vaka, mellan barndom och vuxendom, mellan ensamhet och tvåsamhet, mörker och ljus, ro och oro, misströstan och tillförsikt, tro och tvivel.

Tilltalet i dikterna är vardagspladdrigt: jaget registrerar stor och smått i sin omgivning, väckarklockor och världsekonomi, postkontor och prosit!-nysningar, strumpbyxor och isbjörnar - allt ryms i samma diktade universum där jaget upprepade gånger vänder sig till ett ”kjære du”, ett du som är frånvarande och högst antagligen på väg ut ur det gemensamma universumet.

Dikterna genomsyras av en längtan och saknad så stor att den håller jaget vaken om nätterna, och under nattens sena timmar ligger han och funderar på allt som gått förlorat, eller som sjunkit ner i minnenas fatabur, han rekapitulerar telefonsamtal och sömndruckna småprat på morgonkvisten, minns oförrätter och förtroligheter.

Rytmen i dikterna bygger i hög grad på upprepningar och omkväden, och man får lust att läsa dem högt och skandera dem.

En avdelning i diktsamlingen består av högst personliga, reflekterande aftonböner till ett annat du, nämligen ”kjære Gud”, och ibland blandas dessa två du:n ihop och smälter samman i texten.

Språket i dessa böner bär spår av psalmdiktning kryddat med lagom doser självironi och -insikt, humor och allvar. Många av texterna påminner om verserna i den på sin tid mycket populära textsamlingen ”Barn skriver till Gud”, som t.ex. denna dikt:

kjære Gud
en fin morgen
et godt lys
jeg prøver å finne stemmen din
jeg står i den røde telefonkiosken fra 2002
jeg står i den lille parken over gata
jeg står i et liv som ikke var mitt
jeg tror det er her jeg må stå
jeg tror det er her du hører meg
hører du meg nå?
står jeg riktig?

***

Ole Robert Sunde är nominerad till priset för den självbiografiska romanen Krigen var min families historie – en kalejdoskopiskt uppbyggd roman som handlar om det spända förhållandet mellan en auktoritär far och en upprorisk son, en historia om att revoltera och att resignera, och framför allt är det en berättelse om hur kriget sätter sin prägel på generationer, släktled efter släktled.

Ole Robert Sundes mor föddes i Kairo som dotter till en engelsk militärläkare, och under andra världskriget överlevde Sundes mor tyskarnas bombningar av London, men kriget satte djupa spår i henne. Sundes far deltog för sin del i invasionen av Normandie – och de två träffades på en pub i London.

Trots att man inte talade så mycket om krigsåren hemma hos familjen Sunde var kriget ändå ständigt närvarande – och när Ole Robert som ung valde att göra civiltjänst istället för att rycka in i militären blev fadern oerhört besviken - far och son talade inte med varandra på sju år.

Romanen Krigen var min families historie är den åttonde och antagligen också den sista självbiografiska roman som Ole Robert Sunde skrivit med utgångspunkt i den egna familjens livsberättelse – ett projekt som Sunde inledde långt innan autofiktionen blev mäkta populär bland författare i hela Norden och långt innan författarkollegan och landsmannen Karl Ove Knausgård kom att slå hela världen med häpnad med SIN självbiografiska romanserie Min kamp.

När jag surfar runt på nätet ramlar jag över en lista med namn på författare som Karl Ove Knausgård anser vara de tio mest överskattade författarna i världen – Ole Robert Sunde kvalar in på en fjärde plats strax efter de av Sunde omhuldade författarförebilderna James Joyce och Marcel Proust …

Krigen var min families historie är en roman som kräver mycket av sin läsare – men om man bara ger sig hän och lyckas bita sig fast i det detaljerade och det omständliga språket blir man rikligt belönad: syntaxen är tillskruvad och författaren kan byta perspektiv flera gånger om inom en och samma mening, associationerna och synintrycken avlöser varandra i ett slags medvetande- och minnesflöde som för tankarna till Sundes husgudar Joyce, Proust och William Faulkner.

Ole Robert Sunde tecknar ett komplicerat men också ömsint porträtt av sin far som insjuknat i lungcancer och slutligen dör på ett sjukhem snudd på 90 år gammal.

DANMARK

Sjukdom, sorg och förlust är också ett centralt tema i danska Josefine Klougarts roman Én af os sover där huvudpersonen reser tillbaka till sin barndoms landskap ute på landsbygden för att sörja ett havererat förhållande samtidigt som hon vill tillbringa tid med sin mor som drabbats av cancer.

Landskapet i romanen för tankarna till Klougarts debutroman Stigningar og fall – i båda romanerna finns ett slags vilja att höra hemma någonstans, en hemlängtan och en saknad efter de stenar där barn jag lekt, för att citera Verner von Heidenstam, en vilja att återvända till den hembygd man lämnat.

Landskapet är med andra ord rent konkret, men också mentalt – barndomens och familjens landskap där man vuxit upp och blivit den man är.

Romanen handlar om den nollställning som inträffar i avsaknad av kärlek – den tomhet och den intighet, den osynlighet som infinner sig när kärleken inte längre är där, när ingen längre ser en.

I romanen Én af os sover är barndomens landskap också ett förlustens landskap – i korthet handlar boken om att förlora och att tvingas avstå, och att tvingas inse att ingenting varar för evigt, allt är oss till låns, vare sig det handlar om kärlek, barn eller föräldrar.

Josefine Klougart skriver utgående från starka och tydliga bilder – och i Én af os sover är det framför allt en bild som etsar sig fast i läsarens minne: ett ensligt äppelträd i barndomens trädgård, ett träd med grafiskt svarta grenar mot den vita snön, ett träd som tappat alla löv men där de klart lysande fastfrusna röda äpplena sitter kvar.

Och det ligger givetvis nära till hands att göra olika tolkningar av detta äppelträd och dess symboliska betydelser för berättelsen, men Josefine Klougart har själv sagt att hon strävar efter att skriva sig bortom och igenom bilderna – för att bilderna ska få vara just bilder i sig själva i all sin komplexitet och inte bara vara symboler och tecken för andra bilder och upplevelser.

***

Död, sorg och förlust är som sagt centrala teman i många av de böcker som är kandidater till Nordiska rådets litteraturpris år 2013 - liksom breda historiska romaner som tar fasta på förhållandet mellan kolonisationsmakten Danmark och de koloniserade områdena Färöarna och Grönland.

Kim Leines tegelstensroman Profeterne i Evighedsfjorden (Profeterna vid Evighetsfjorden, övers. Inge Knutsson) är en blandning av fakta och fiktion där författaren dyker ner i händelser som utspelade sig på Grönland under 1700-talets sista decennier.

I en intervju för den danska tidningen Information (9.3.2012) berättar Kim Leine att det centrala för honom som författare är att berätta om möten mellan människor med olika kulturella bakgrunder, om hur de älskar, hur de missförstår varandra och varför de gör varandra ont och t.o.m. slår ihjäl varandra.

Morten Falck är en norsk-dansk präst med ett stort intresse för naturvetenskaperna och för upplysningstidens filosofi med en märkbar förtjusning i Jean-Jaques Rousseau som han ofta citerar: ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor”.

Citatet står skrivet som ett omen redan i början av romanen och kommer att följa Morten Falck som en skugga vartän han går. Under studietiden i Köpenhamn dras Morten Falck till bakgårdarna och skumma kvarter, till glädjeflickor och värdshus – han njuter av att ge sig hän med hänvisning till att han vill ha kunskap om allt innan han gifter sig.

Morten Falck slår sig fri från en förlovning för att anta utmaningen, och hörsamma kallet, att resa till Grönland som missionär för att kristna hedningarna i den danska kolonin: ”Han længes efter at møde mennesker i deres naturtilstand, frie mennesker, uspolerede, måske længes han også efter at finde en naturtilstand i sig selv.”

I mötet med de hedniska och egensinniga grönlänningarna sätts Falcks upplysningsideal och rationalism på prov: profeterna vid Evighedsfjorden med ”sektledarna”, dvs. profeten Habakuk och hans fru Maria Magdalena i spetsen, samlar en växande skara anhängare omkring sig som vägrar omfatta kyrkans läror och som allmänt är oerhört misstänksamma mot allt som pådyvlas dem utifrån, framför allt från kolonisationsmakten Danmark.

I Morten Falck stiftar vi bekantskap med en rastlös och rotlös (och något självcentrerad) människa som vacklar mellan tro och tvivel, natur och kultur, andens vilja och köttets svaghet. Under sina sex år på Grönland förvandlas Falck från en ivrig och initiativrik ung man till en sjuklig, självföraktande, försupen och desillusionerad gubbe med stora skulder och en stark längtan att slå sig till ro och att försonas med sitt förflutna.

Kim Leine har skrivit en roman med både bredd och bråddjup där författaren tränger djupt in i det mänskliga hjärtats mörker och själens obotliga ensamhet.

FÄRÖARNA

Den färöiske författaren Jóanes Nielsens roman Brahmadellarnir (Brahmadellerne i översättning till danska av Povl Skårup) bär undertiteln ”En nordatlantisk krönika” och historien följer två färöiska släkter, Brahmadellerne och Tvibur, och deras inbördes konflikter och beroendeförhållanden, under en tidsperiod på 250 år.

Titeln Brahmadellerne syftar på en benämning på den släkt som prästen Johan Hendrik Samuelsen Weyhe skrev in i kyrkboken i augusti 1769 för att beskriva nämnda släkt som särdeles kunnig i trolldom.

Romanen är komplext uppbyggd och växlar ständigt mellan två olika tidsplan – dels den historiska tiden från 1846 till 1883, dels nutid från 1988 till 1995.

I mitten av 1800-talet drog en förödande mässlingepidemi fram över landet och sjukdomen slog hårt och obarmhärtigt mot fattigfolket och de utsatta. Det sägs att epidemin landsteg på Färöarna från ett danskt skepp, och man räknar med att ungefär 50 av de då 800 invånarna fick sätta livet till.

Den färöiske läkaren Napoleon Nolsøe blev ombedd att hjälpa de nödställda på Färöarnas sydligaste ö Suðuroy, men han vägrade resa trots att han skulle ha fått en riklig belöning.

De som tog sig an uppdraget var de danska läkarna August Manicus och Peter Ludvig Panum som blev beordrade att resa till Färöarna för att stoppa epidemins framfart. I fem månader reste Panum kors och tvärs på öarna och tecknade ner detaljerade redogörelser av färöingarnas levnadsvillkor, allt från boningsförhållanden och hygien till matvanor och klädedräkter.

I romanen växlar Jóanes Nielsens ständigt mellan olika tidsperspektiv, olika berättarperspektiv och olika synvinklar – fiktiva personer tar plats i historiska skeenden och tvärtom. Texten bjuder på snabba klipp mellan olika stämningar och olika lösryckta historier, och för en läsare med begränsad insyn och kunskap om färöisk historia (kulturhistoria såväl som politisk historia) kan det vara svårt att hålla styr på de olika vändningarna och framför allt på vilka händelser och personer författaren anspelar på i olika sammanhang.

En av dem som lägger ett nutida perspektiv på händelserna är författaren Eigil Tvibur som håller på att författa en färöisk kulturhistoria, och det är tack vare honom vi dyker ner genom de historiska skikten och möter bl.a. läkaren Napoleon Nolsøe, dennes hustru Henriette, Nolsøes gårdsdräng Tóvó (av Brahmadellersläkt) och Tóvós mamma, våldtäktsoffret Betta, och inte minst Eigils egen frifräsiga fästmö Karin.

Romanen fokuserar i hög grad på hur enskilda händelser kan komma att påverka släkter i flera generationer och hur karaktärsdrag liksom kunskap kan vandra vidare från föräldrar till barn i släktled efter släktled.

När den norsk-danske författaren Kim Leine (som också är kandidat till Nordiska rådets litteraturpris år 2013) i en intervju för den danska tidningen Information (9.3.2012) berättade att det centrala för honom som författare är att berätta om möten mellan människor med olika kulturella bakgrunder, om hur de älskar, hur de missförstår varandra och varför de gör varandra ont och t.o.m. slår ihjäl varandra – tycker jag att citatet mer än väl också stämmer in på den färöiske författaren Nielsens roman.

I såväl Leines som Nielsens verk kan man dessutom skönja en både uttalad och outtalad konflikt mellan kolonisationsmakten Danmark och för Leines del Grönland, för Nielsens del Färöarna. Idag är såväl Grönland som Färöarna självstyrande delar av Danmark, men både Leine och Nielsen tar fasta på en tid när förhållandet till Danmark var synnerligen konfliktfyllt och problematiskt.

GRÖNLAND

Den grönländska kandidaten Mariane Petersens lyrikverk Piniartorsuit kinguaavi / Storfangernes efterkommere rör sig i ett landskap och en kultur som förändrats radikalt under de senaste decennierna - naturen är utsatt för hot och tryck, och storfångarnas efterkommande talar i dag i mobiltelefonen i stället för att paddla ut till havs i kajak för att fånga säl:

”Storfangernes efterkommere / er kommet videre / sæen er væk / kajakken ligger som skelet på land uden skind / teknikken har holdt sit indtog / mobiltelefonen er opfundet / uundværlig for storfangernes efterkommere / hurra hurra hurra / it's cool!”

Det finns ett underliggande stråk av samhälls- och samtidskritik i Petersens dikter även om många texter fokuserar på det som kunde kallas för ”små, nära ting” - en myra som korsar hennes väg, en vacker blomma som hon blir alldeles betagen i eller en islom som signalerar att sommaren är här.

Petersens lyrik är i allra högsta grad en hyllning till det lokala samhället och den lokala naturen, och hon understryker vikten av att uppskatta det som finns här och nu i ställer för att alltid längta och resa någon annanstans:

”Hører folk fortælle om forestående rejser / til eksotiske steder / med fly / tog / skib / en skal til Kina /en anden til Egypten / en tredje til USA / de heldige asener – måske / jeg skal bare til Kapisillit / det dejligste sted på Jorden”

DET SAMISKA SPRÅKOMRÅDET

I den samiska författaren Sollaug Sárgons dikter i samlingen savvon bálgáid luottastit (gå opp gjengrodd sti, övers. till norska av Laila Stien och Mikkel A. Gaup) trampar diktens du och jag upp igengrodda stigar för att få syn på det som gått (eller håller på att gå) förlorat, för att återuppleva minnen från barndomen och för att återta kunskapen och därmed också makten över såväl det hotade kulturarvet som den utsatta, och av främmande folk utarmade, naturen.

Dikterna följer naturens gång från vårens bristande knoppar (med lätta Karin Boye-vibbor): ”en knopp // brister / løv foldes ut // som en gave” till höstens mörker och vinterns famntag – en årsrytm som kan sägas löpa parallellt med livscykeln, eller med ett uppvaknande till självinsikt och självförståelse.

Dikternas jag och du (vi:et som också kan tolkas som en och samma person) reser tillbaka i tiden för att ta lärdom av sekelgamla seder och bruk, och för att låta förkristna schamanistiska andeväsen ledsaga och vägleda en in i framtiden – med naturkrafternas hjälp hoppas man väcka slumrande traditioner och tankesätt till livs och uppeggar ”naturfolk fra rand til rand” till insikt och handling, till att röja och gå upp de igengrodda stigarna.

ISLAND

Hallgrímur Helgasons roman Konan við 1000º - Herbjörg María Björnsson segir frá (Kvinden ved 1000 grader i övers. till danska av Kim Lembek) hör till kategorin fiktiva verk som baserar sig på fakta, åtminstone figurerar en del faktiska personer i romanen – såsom Sveinn Björnsson, Islands första president under perioden 1944-52, hans (danska) hustru Georgia Björnsson samt presidentparets barnbarn Herbjørg Maria Bjørnsson, som också är jag-berättaren i boken.

I verkligheten hette jag-berättaren Brynhild Georgia Bjørnsson, och historien förtäljer att Hallgrímur Helgason fick idén till sin roman när han hjälpte sin f.d. politikerhustru att samla röster genom att ringa runt och då råkade han få en gammal dam på trå-den, en dam som visade sig vara sondotter till Islands första president, och dotter till den enda islänning som deltog i andra världskriget som soldat i Hitlers armé. Brynhild Georgia Bjørnsson framlevde sitt liv ensam och sjuk i ett hyrt garage.

På Island skapade boken en häftig debatt om var gränsen går mellan det privata och det offentliga, om författarens rätt att använda sig av (döda eller levande) människors livshistorier som bas och utgångspunkt för en fiktiv historia, och författaren har inte oväntat anklagats för litterär nekrofili.

I romanens nutid befinner vi oss i år 2009 och i väntan på döden lever den 80-åriga Herbjørg Maria Bjørnsson ett stillasittande/liggande liv i ett garage – som enda säll-skap har hon en dator, en gammal handgranat som hon fått av sin far och en hem-hjälp som kommer och tittar till henne då och då.

Herbjørg diagnostiserades med lungcancer för närmare tjugo år sedan, och läkarna gav henne några år att leva, men 18-19 år senare är hon fortsättningsvis klar i knoppen även om kroppen börjar tackla av. För att slippa allt lidande och all smärta har Herbjørg beställt tid för sin egen kremering till kl. 13.30 den 14 december. Titeln på boken anspelar på hur varmt det är i ugnen när man kremerar en människa, dvs. 1000 grader.

Till dess sitter Herbjørg vid datorn och uppdaterar sina olika fejkade Facebookprofiler – hon ger sig bl.a. ut för att vara Linda, Miss Universum årgång 1988, och står i daglig kontakt med intressanta män runtom i världen, hon ligger och minns sin barndom på en avsides belägen ö i Breiðafjörður, uppväxten i såväl Danmark som Tyskland under andra världskriget när hennes far självmant anmälde sig till tjänst i Hitlers armé och hennes mor fick tjänst hos en familj i Lübeck, medan Herbjørg skickades iväg till en familj på den nordfrisiska ön Amrum.

Krigsåren satte djupa och outplånliga spår på såväl makro- som mikroplan – också Herbjørgs familj drabbades hårt, både själsligt och kroppsligt. År fyllda av svek, skuld, skam, övergrepp, sorg och förlust går inte att sudda ut eller förtränga.

Under hela sitt vuxna liv har Herbjørg haft svårt att knyta an och stadga sig, hon flyt-tar runt och bor i olika perioder i Argentina, i Brasilien, i New York, i Tyskland innan hon slår sig ner på Island för gott. Männen i hennes liv har likaså kommit och gått, de tre sönerna hon fått med tre olika män har hon knappt någon kontakt med och svär-döttrarna lurar henne på pengar, då och då minns hon också en dotter som dog bara tre år gammal.

Hallgrímur Helgason skriver medryckande och rapsodiskt, texten kastar sig hejvilt mel-lan olika känslolägen och ironisk humor övergår raskt i den mörkaste tragedi.

Historien präglas av en svidande bitskhet, och kanske också en viss bitterhet, där isyn-nerhet landet Island och dess folk, dess seder och bruk, dess lynne och karaktärsdrag, skildras med sarkasmblandad ömhet.

***

2 minuter. Det är den yttre tidsramen för de 16 historier som ingår i den isländska författaren Guðmundur Andri Thorssons bok Valeyrarvalsinn (Valeyrivalsen i översättning till danska av Eirik Skyum-Nielsen).

Förutom att historierna i boken binds ihop av tiden (två minuter en sen eftermiddag en midsommarafton), är samtliga berättelser knutna till en viss plats och till personerna på denna plats – en sömnig liten fiktiv fiskeby inte alltför långt borta från Reykjavík.

I fiskebyn Valyeri stiftar vi bekantskap med ett antal, ofta mycket ensamma, bybor som dock på olika sätt visar sig vara förbundna med varandra:

bland dem poeten Smyril som skrivit texten till den mycket populära Valeyri-valsen (som ger honom en liten stadig inkomst), men som drömmer om att skriva betydelsebärande poesi, den tillbakadragne Arni som återvänt till sina barndomstrakter efter många framgångsrika, men samtidigt förgörande, år inom reklambranschen i huvudstaden, deppiga Josa som tröstdricker en ljummen öl medan hon sitter framför datorn och skannar in klassfoton på sitt Facebook-konto, skygga Svenne som anmält sig sjuk för att kunna dricka sina Vodka Kicks ifred bakom nerdragna gardiner, pastor Sæmund som lever ett dubbelliv med predikningar i kyrkan på dagen och pokerspel på nätet om natten, bankdirektören Oli som varit alltför generös med att låna ut pengar till den förlustgående lokala fiskfabriken och som nu bragt hela banken på fall på grund av sina oeftertänksamma ekonomiska risktagningar, och hemlighetsfulla Kata från Slovakien som är dirigent för Valeyrikören som ska ge konsert i Församlingshuset samma kväll.

Den lilla fiskebyn blir ett Island i miniatyr, ett mikrokosmos som framför allt avspeglar de senaste decenniernas hasardspel med våghalsiga och vidlyftiga ekonomiska luftslottsbyggen och de spår den ekonomiska recessionen satt i människors liv: ”Det var i den periode, hvor alle, der ville tro, fik lov at tro på det, som de ville, og alle, der ville lyve, kunne lyve, som det passede dem. Det var kun én betingelse: skyfri success.”

Skickligt, och med små medel, låter författaren ana mörka stråk och hemligheter i sina personers förflutna. Detaljer som en vit kjol med blå prickar eller en fisksoppa med fänkål, vitt vin, saffran, vitlök och tomater kan signalera hopp och förtröstan, eller visa sig utgöra själva fundamentet i en persons tillvaro.

Å ena sidan är invånarna i Valeyri utspridda för vinden - såsom maskrosens frön skingras de och virvlar runt i vinden, och slår rot där de råkar landa (en bild som används flitigt i berättelserna) – å andra sidan knyts de samman till en enhet i kören där de olika stämmorna går samman för att sjunga samma sång, vare sig de jobbar på fiskfabriken, hos frisören, på banken eller på kommunkansliet, oberoende av den skam eller skuld de bär på, oberoende av den sorg och de hemligheter de gång på gång försöker dränka med hjälp av maskrosvin och vodkacocktails.

På detta sätt blir kören också en bild för själva novellkransen: de olika delarna binds samman av olika verser, olika tonarter, olika stämmor, men varje stycke, varje person, ingår i samma kropp och blir slutligen till ett och samma väsen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje