Hoppa till huvudinnehåll

Hemligheter och lögner i Ingå

Foto från Troja Mutanens hjärtbesvär
Foto från Troja Mutanens hjärtbesvär Bild: Stefan Bremer max bremer

Om jag inte hade vetat vad Troja Mutanens hjärtbesvär är hade jag tippat på ett rikssvenskt proggband från 1970-talet. Och visst vilar det också något av sjuttiotalsrealism över anslaget i Teater Mars nya produktion. Det är inte ofta vardagsmiljön utanför Ring IIIan t.ex. tar form på en Helsingforsscen utan att framstå som en exotisk exkursion till ett främmande folk. Men i Troja Mutanens hjärtbesvär rör vi oss på axeln Helsingfors - Ingå i sällskap av fem högst igenkännbara gestalter, tecknade med stor värme och sympati. För manus och regi står Joakim Groth.

Jeanette och Stig är kanske inte det lyckligaste paret i världen men de har lärt sig att hålla fasaden uppe och locket på smärtpunkterna. Grannen, den frånskilda Troja, gör också sitt bästa för att hålla vardagen flytande men det är kämpigt att vara ensamföretagare, ensamförsörjare, ensam. Att hjärtat ibland knyter sig i kramp är inget under. Troja behöver en man, fastslår den driftiga Jeanette och organiserar en fest för fyra som i stället förvandlas till en kväll av insikter för fem.

Om det här låter lite slitet beror det nog bara på att en kort sammanfattning av intrigen inte egentligen säger någonting alls om själva essensen i Troja Mutanens hjärtbesvär. Det viktiga är varken det som sker eller sägs utan uttryckligen vad handlingarna och orden blottlägger eller döljer. Och det intressanta är att skådespelarna faktiskt lyckas med konststycket att gestalta fem karaktärer som tillsammans representerar ett slags genomsnittstypgalleri utan att låta dem stanna vid endimensionella stereotypier.

De inledande scenerna hinner visserligen få mina farhågor att rusa i taket. Kontrasten mellan Nina Hukkinens lite uppgivet slitna Troja och Åsa Nybos påfrestande präktiga kosmetolog Jeanette med recept både för slät hud och släta känslor är megauppenbar liksom glappet mellan Jeanette och maken, Robert Enckells fyrkantiga tekniknörd Stig med dille på gasmätare. Roligt, javisst, men också illavarslande övertydligt... Men bara för ett ögonblick. Vändpunkten kommer i en scen mellan Stig och brorsan Klaus i Max Bremers gestalt, en scen dallrande av allt det som inte kan kläs i ord. Och när skaran ytterligare kompletteras av Niklas Häggbloms introverta Lasse, en man som bara whiskyn kan knäppa upp, är paletten komplett. Med de här gestalterna blottlägger skådespelarna vår kollektiva tragedi, benägenheten att bygga höga skyddsmurar i stället för att låta omvärlden se en skymt ens av allt det som gör oss så sårbara och olyckliga. Och de gör det med en blandning av finstämd humor och största respekt i en uppsättning där undertexten efterhand växer sig allt starkare samtidigt som det lätt karikerade bleknar.

Den goda blicken för psykologi och mänskligt beteende är i och för sig någonting vi som publik har vant oss vid i Joakim Groths och Teater Mars uppsättningar men jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett en uppsättning där det icke-verbala spelat en så stor roll som här. Filmregissören Mike Leighs arbetsmetod har fungerat som inspirationskälla och det syns på olika sätt. Troja Mutanens hjärtbesvär har vuxit fram ur en improvisationsprocess där karaktärerna byggts upp allra först, utgående bl.a. från icke-fiktiva förebilder. Och den tågordningen märks, dialogen får både en annan prägel och delvis också annan funktion när den improviseras fram kring givna karaktärer. Men influenserna från en filmskapare syns också i strukturen. Borta är transportsträckorna, i stället laborerar man med avgränsade scener som ställvis korsklipps eller fördjupas med livefilmade videosekvenser av de agerande på scenen i avslöjande närbild. Enkelt men effektivt.

Det här är överhuvudtaget en föreställning som växer fram med lätt bagage och under premiärkvällen föreföll det rentav ibland som om något av improvisationens oförutsägbarhet fortfarande fanns kvar. Alla scener lyfte inte - men symptomatiskt nog kändes det inte det minsta besvärande utan bara som något helt naturligt i en process som bara har börjat.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje