Hoppa till huvudinnehåll

Smärtsamt vacker Betongnatt

Betoniyö, Johannes Brotherus, Pirjo Honkasalo
Betoniyö, Johannes Brotherus, Pirjo Honkasalo Bild: Katja Hagelstam Pirjo Honkasalo,Betongnatten,pirjo honkasalo

Framför en immig badrumsspegel står en ung pojke och iakttar sitt eget ansikte. Eller rättare sagt; han försöker frenetiskt torka fram bilden av det ansikte som envisas med att försvinna in i vattenångorna. Pojken framför spegeln heter Simo. Han är fjorton år gammal och osäker på vem han är, vart han är på väg och varför.

Det har förflutit drygt trettio år sedan Pirkko Saisios roman ”Betoniyö” utkom, men när man ser Pirjo Honkasalos visualisering av texten spelar det tidsmässiga språnget ingen roll. Berättelsen om Simo är lika tidlös som betongförorten är ansiktslös, lika evig som frågan om meningen med livet.

Simo (Johannes Brotherus) lever i en Helsingforsförort tillsammans med sin ensamstående mamma (Anneli Karppinen) och storebrodern Ilkka (Jari Virman). Lägenheten är kvalmig och stökig och lukten av stekta ägg och tobaksrök tränger nästan genom duken. Tillvarons monotona rytm återspeglas i den oändliga räcka av identiska fönsterrader som möter den som tittar ut genom trions vardagsrumsfönster.

Ramarna må vara enformiga men samtidigt anar vi att denna dag kommer att bli annorlunda, avvika från mönstret. Inte bara för att det är Ilkkas sista dag i frihet innan fängelset kallar utan också för att filmen inletts med en mardröm. En dröm om ett tåg och om vatten.

Drömlik skönhet

”Betongnatt” är en hård historia som förmedlas i form av hisnande vackra bilder. Tillsammans med fotografen Peter Flinckerberg skapar Pirjo Honkasalo en svartvit värld där skuggor, mörker och ljus skapar kontraster och dimensioner man alltför sällan ser på film. Hårda kanter mjukas upp av dimma och ånga på ett sätt som påminner om den effekt som uppstår när romanens korthuggna repliker plötsligt viskas fram. Det finns skönhet i allt det fula och kanske är det just därför som det blir så smärtsamt.

Även om det är femton år sedan Honkasalos senaste fiktionsfilm ”Tulennielijä” så finns det mycket man känner igen. Inte bara den svartvita estetiken eller fokuseringen på unga människor i ett brytningsskede utan också detaljer som hänför sig till udda världar som de flesta bara ibland besöker. Här finns nöjesfält och människor iklädda masker, men också uttalat religiösa symboler.

Ett ständigt återkommande element i "Betoniyö" är flytande vätska i olika former. Det befriande och tyngdlösa havet, bäcken som sköljer bort smutsen, svetten som tränger fram i sommarhettan, tårarna som gör sorgen påtaglig, imman som döljer och dimman som skyddar, fukten som rinner längs betongen, ölet som svalkar. Och så blodet.

Unik - men inte ensam

Som så ofta i filmsammanhang är det ofrånkomligt att man också lyssnar efter ekon från andra filmer. Och när man spanar efter släktdrag dyker Lars von Triers "Europa" upp som en stämningsmässig kusin medan framlyftandet av ett enda avgörande dygn leder tankarna i riktning mot Joachim Triers ”Oslo den 31 Augusti”. Även Ingmar Bergman knackar på någonstans i utkanten av ens medvetande.

"Betoniyö" hör helt klart till den lilla grupp filmer som på senare år visat hur oerhört vackert och talande det svartvita berättandet kan vara när det fyller en klar funktion. Med ”Dom över död man” skrev t ex Jan Troell tidigare i år en visuell poesi som man gärna återkommer till.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje