Hoppa till huvudinnehåll

Starkt yttre, men en kladdig röra innanför

Hannah Norrena
Hannah Norrena Bild: Yle / Jyrki Valkama en kväll med anne och hannah

Jag har hela mitt liv varit känslig. Känsligare än de flesta vill jag påstå. Tagit åt mig ända in i hjärteroten av snäsningar, gliringar, misstänksamma blickar och skarpa tonfall.

Min lilla själ har urskiljningslöst sugit i sig alla dessa intryck och utan reflektion låtit dem bilda Uppfattningen Om Mig Själv. Jag har låtit dessa – troligtvis i stunden helt oskyldiga ord och handlingar – beröra mig mer än vad som är nödvändigt. Och jag gör det än idag, fast jag är en 35-årig, relativt framgångsrik tvåbarnsmamma.

Vi människor är såklart av naturen levande och kännande varelser och det är en del av det vardagliga livet och samvaron med andra att läsa av våra medmänniskor och tolka situationer. Ibland önskar jag dock att jag inte skulle övertolka precis allt. Att jag skulle kunna ta saker för vad de är och inte läsa in en massa i varenda möte, varenda blick, varenda mening. Gå omkring och tro att alla är ute efter mig. Att just jag säkert gjort något fel. Att allt är mitt fel.

Jag känner ju mig själv och vet hur jag fungerar så med min hjärna har jag med åren lärt mig att förhålla mig till min egen känslighet. Jag kan FÖRSTÅ att allt inte är mitt fel och att alla inte är ute efter att avslöja mig och min inbillade otillräcklighet. Men det är inte lika lätt att känna det ända inne i den där lilla flickans hjärterot. Men jag jobbar på det. Och vet ni, det allra bästa sättet är att erkänna att jag faktiskt ÄR känslig och ovanligt mottaglig för intryck.

Att gå omkring och visa upp en stark och lyckad fasad har en tendens att locka till sig avund och anfall. Jag tror att jag med min öppenhet och sårbarhet minskar risken att folk våldför sig på min själ. Sist och slutligen är det ganska få som tar barnets slickepinne eller spontant känner för att sparka på en som redan ligger.

Jag vet att jag inte är ensam om att gå omkring med ett till synes strakt yttre med en osäker, kladdig röra innanför. För ibland tycker jag att min själ mest påminner om en sån där amerikansk Jello-geléklump. Den håller visserligen ihop men om man bara ens nuddar brickan den står på börjar klumpen genast att skaka och dallringarna håller i sig ett tag. Jag vill inte vara en geleklump. Jag skulle så gärna vilja kvala in ens på aladåb-konstistensen. Den är fastare och darrar inte lika lätt. Dessutom är den ganska god om man är lagd åt det hållet.

Jag tror att vi alla kan bli lyckligare och mindre rädda om vi vågar göra just det vi är mest rädda för – visa vår sårbarhet. Om jag möter dig med ett öppet hjärta kanske du vågar möta mig med ditt äkta jag. Skulle det inte vara härligt om vi kunde mötas som de människor vi innerst inne är istället för att spendera ett helt liv med att umgås på någon typ av meta-plan? Vad är det värsta som kan hända?