Hoppa till huvudinnehåll

En stor show i litet format

Foto från Skamlöst
Foto från Skamlöst Bild: Christoffer Hilapieli skamlöst

Christoffer Strandberg förför publiken i Teater Viirus nya turnéproduktion, enmansshowen Skamlöst. Förbi flimrar kända profiler som Strandberg kapat för eget bruk men återbruket är i själva verket mer kärleksfullt än skamlöst. Strandberg är inte bara en skicklig imitatör, han har också blick, hjärta och sällsynt stark scenkarisma.

Föreställningens enda fiktiva karaktär, den fifififinlandssvenskt fryntliga Gusi från Kulturfonden, hälsar publiken välkommen. Också på finska, ”sanokaa Kusi vaan…” Showen kan börja.

Och i rasande fart trollar Strandberg så fram kända figurer i lite ny sättning. Tarja Halonen, drottning Silvia, Elisabeth Rehn, Arja Saijonmaa och Jörn Donner flimrar förbi. Allesammans är beprövade byten för imitatörer och i mitt stilla sinne hinner jag tänka att jag faktiskt inte orkar med en Donner eller Rehn till. Men ledan kommer snabbt på skam. Här vävs snabbporträtten ihop till något mer än en uppvisning i virtuositet.

Att föreställningen fick sin premiär på Alla helgons dag är knappast någon slump. Under ytan växer Skamlöst nämligen småningom ut till en betraktelse över offentlighet, glömska och förgänglighet – inte bara mänskors utan också idéers. I Strandbergs nypor förvandlas Tarja Halonen t.ex. till en flaskplockande pensionär som bara har katterna och Pentti att ta hand om och som allra helst skulle vilja ha asyl i Sverige. Muminmamman har marginaliserats och det säger mer om tidsandan än om gestalten. Och att uppsättningens Rehn fastnar i en loop varje gång hon kommer in på ” presidentvalet, presidentvalet, presidentvalet…” den gången hon nästan segrade leder oss osökt in på vår kollektiva benägenhet att idissla nästan-momenten i våra liv.

Den här s.k. skamlösheten är aldrig plump. Strandberg hanterar sina förlagor med uppenbar respekt under raljansen och förvandlar dem samtidigt till klart fiktiva byggstenar i sin egen berättelse. Men det allra roligaste med föreställningen är att den faktiskt växer till ett helt litet drama . Med blixtsnabba rollbyten låter Strandberg sina gestalter gå i dialog med varandra inför våra ögon samtidigt som Robert Kocks ljuddesign öppnar perspektivet mot dolda miljöer och gestalter bakom fondens sammetsridå. Ett klirr från en flaska som går i kras, publikens jubel eller stilla sorl, mer än så behövs inte för att vidga scenrummet mot parker, stora arenor och samkväm på hembygdsgården. Skamlöst är en stor show i litet format.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje