Hoppa till huvudinnehåll

Livet är inte ett renoveringsobjekt

Så länge jag kan minnas har jag kämpat och strävat, som en haltande gamling i motvind. En gamling som prompt skall upp på ett berg - till toppen. På toppen inbillade jag mig att man får en medalj. Att folk applåderar och det känns fridfullt och glatt i hela kroppen, för hela resten av livet.

Jag föddes som den här strävaren. Redan när jag kom ut ur mamma hittade man i min ena hand ett tidtagarur och i den andra en bok med alla Nobelpristagare. (Eller kanske det var lite senare, just förlossningen är lite suddig för mig.)

Jag minns att jag tidigt snappade upp att det är bäst att vara bäst. I skolan var det inte svårt att var bäst. Jag har alltid varit bra på att hitta på och använda fina ord och med det kan man komma en bit på vägen även om man inte kan så mycket annat. Sedan fanns det saker jag inte alls var bra på. Ifall jag tyckte att jag inte hade fallenhet för något lade jag av nästan innan jag hade börjat. Innan jag fyllde tjugo hade jag sällan eller aldrig gjort saker bara för att de var roliga. Precis allt handlade om nytta och om att prestera.

Efter tjugo började jag intressera mig för personlig utveckling och målet var att bli en hel människa, en stark psykisk enhet. Länge var mitt mål att bli lycklig. När jag märkte att jag bara blev olyckligare ju mer jag strävade efter att bli lycklig lade jag av med det också. Nu jobbar jag för tillfället med att sluta jobba på att jobba på saker.

Jag har insett och accepterat att mitt liv inte är ett renoveringsobjekt. Det är inte heller en tävling. Livet är alltid på hälft och vi kommer aldrig fram till en plattform där allt är bra eller rätt. Det finns nog berg här i livet, men om man någon enstaka gång lyckas klättra ända upp till toppen, genom att få ett stort pris, nå sin idealvikt eller hitta sin livspartner, kommer man att märka att man inte kan stanna på toppen. Toppen är en spets du inte kan stå på.

Du, eller kanske jag skall säga jag, för jag pratar ju bara om det jag tror är sant för mig, kan aldrig nå en plats i livet där allt alltid känns bra. ”Det är inte hur du har det, utan hur du tar det” är kanske sant, men hur mycket jag än yogar och mediterar, hur mycket jag än låter bli att yoga och meditera kan jag aldrig ta allt på ett bra sätt. Och vet ni vad, det är inte mitt fel. Det är inte fel överhuvudtaget.

Eftersom jag är människa kommer jag alltid att känna hela spektret av känslor. Skam, sorg, skuld och defaitism är en del av mig. Det är klart att jag hellre alltid skulle vara glad, men lika lite som jag kan ändra på min naturliga ögonfärg kan jag ändra det faktum att min själ går i moll.

Så nu tänker jag försöka stanna här i regnet halvvägs på berget utan att veta om jag är på väg upp eller ned. Jag tänker stanna här, lägga upp ett tält och njuta av utsikten. Idag tänker jag varken klättra eller kämpa.

En kväll med Anne och Hannah sänds på måndagar kl. 21 i Yle Fem.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje