Hoppa till huvudinnehåll

Förbundspennan om drop out

Bild: Yle/Tove Virta rabbe österlund,Ekenäs

Jag vill fortsätta lite på samma ämne som jag skrev sist om, drop out kallar man det.

I förra veckan var jag på ett seminarium på Lärkkulla som Raseborgs United ordnade, och ämnet var drop out och hur man skall förhindra det. Första föreläsaren var HIFK-spelaren Toni Söderholm. Det var mycket intressant att höra vad en aktiv toppidrottsman tänker, och som rubrik hade han ”varför jag inte har slutat”. Kaisa Vikkula från Olarin Voimistelijat gav sin syn på hur de lagt upp sin verksamhet och vad de åstadkommit, vilket även var intressant att höra. Petteri Pitkänen från Rodd- och paddlingsförbundet föreläste om olika sätt att leda träning, samt hans sätt att vara chefstränare.

Sist men inte minst föreläste Yle Sportens Alf Strömberg i och med sin tid som och syn då han var baskettränare. Alla hade olika synvinklar som de tog fasta på, och när jag tänker på hur mycket jag har funderat på samma sak så kan jag bara konstatera att någon riktig medicin finns det inte. Ej heller kan man skriva någon instruktionsbok om hur man skall göra för att man skall undvika drop out.

På seminariet kom det förslag om att mera pengar skulle behövas och att man bör ha avlönade tränare etc. Själv håller jag med om allt som där sades under seminariet, men... Jag vill vara lite kritisk och se på saken från en annan vinkel. Försöker vi för mycket? Med det menar jag då man styr en förening och dess träningar så att man vill nå framgångar. Det är väl det vi som föräldrar vill att våra eller mitt barn skall bli bra och ha framgång?

Samma gäller föreningen och våra förbund: Borde vi tänka om och se på saken från barnets synvinkel? Alltså barn vill ha roligt och gemenskap. Många barn vill även ha gemenskapen även utanför träningarna, alltså på fritiden. Det är klart att det ändå faller ut barn av olika orsaker, det kostar för mycket, man vill prova på något annat, man kommer inte överens med lagkamraterna eller tränaren, man flyttar från orten, skador och sjukdomar samt att det inte bara ger dem något. Orsakerna är hur många som helst. Men som världsmästarskytten Ralf Westerlund en gång sade åt mig då vi diskuterade om drop out och avlönade tränare: ”Jag gör det med HJÄRTAT och de andra för lönen!”

Alltså de föreningsmänniskor som sätter otaliga timmar på att underhålla andras barn kväll efter kväll bara för att det intresserar dem, och utan lön är väl den största resurs och bästa resurs som idrotten kan ha. Jag kommer ihåg min egen barndom i Ekenäs landskommun. Vi spelade fotboll, fyra mål etc. från våren till hösten och ishockey på vintern. Men även om kommunen hade fotbollsplaner och ishockeyrinkar så var det där vi spelade? Jo, men riktigt roligt hade vi när vi spelade på ängen bakom stora berget eller spelade hockey på påtten som var en litet tjärn som drog hela byns barn dit, då isen var så stark att man kunde gå på den. Oj, vad vi hade roligt och inte var det några äldre som var där och dirigerade eller försökte träna oss, nej, där fick vi själva sätta upp regler och välja lag samt visslade av då det blev så mörkt att man inte såg något mera.

Om vi skulle sätta oss i barnens sits och fundera vad barnen verkligen vill! Det är självklart att det bland barnen finns sådana som vill framåt och vill träna seriöst samt satsa på toppidrott, men dessa är bara några procent av våra barn. De flesta vill ha en grej som de kan komma till, när de vill och bli borta från när de vill, utan att man på något sätt blir bestraffad med att Du har inte varit så flitigt på träningarna så du får sitta på utbytarbänken idag!

Jag tror att barnen själva kan det där med ALLA SPELAR bättre än vi äldre. Vi äldre sätter gärna individerna i olika grupper eller boxar. Barnen vill bara ha roligt och vem som vinner är egentligen inte så viktigt utan viktigast är att alla spelar. Inom sin tid börjar de barn som vill mera seriöst söka sig till sådana grupper som tränar mera och tävlar mera, men det är då på barnens villkor, inte vi vuxnas villkor. Borde vi tänka om eller är föreningarna och förbunden ett redskap för oss vuxna att få våra barn att göra det som vi vill att de skall göra? Något att tänka på.

Rabbe Österlund
verksamhetsledare, Svenska Finlands Sportskytteförbund