Hoppa till huvudinnehåll

Eva Frantz: Mitt finska-komplex

Eva Frantz
Eva Frantz Bild: Jyrki Valkama eva frantz

I söndags vann finlandssvenska fjortonåringen Molly Rosenström sångtävlingen The Voice Kids, och i eftersviterna av detta uppstod en språkdiskussion. Molly är enspråkigt svensk och talar därför ingen flytande finska, och bland annat de här kommentarerna stöter jag på:

”Som artist i Finland får hon nog lära sej finska. Personligen tycker jag att man "borde" nog behärska även finskan i Finland.”

”Här i bekantskapskretsen är alla förvånade över hur en Helsingforsbo kan "klara sig" på att enbart prata svenska . Ett bomullsliv eller blyghet att prata med nya bekanta ?”

Nu kan jag ju inte uttala mig för Molly Rosenströms del, men eftersom jag också har varit fjortonårig Helsingforsflicka kan jag intyga att man klarar sig riktigt bra utan finska. Men man skäms antagligen över sin dåliga finska.

Det var i alla fall min situation. Jag kommer från ett enspråkigt svenskt hem. Jag växte upp i en av de gamla svenskgårdarna i förorten Gamlas, så alla snälla tanter i trappan talade svenska. Svenskt dagis, svensk skola, de började till och med visa Sveriges TV och Bolibompa medan jag växte upp, så jag fick en bra anledning att strunta i Pikkukakkonen. Björne var coolare än Nukkumatti, alla gånger.

Mina föräldrar är också helsvenska, men lärde sig finska av bara farten i ett tidigt skede och är numera i det närmaste tvåspråkiga. Så de reagerade inte heller, utan tänkte väl att jag också skulle snappa upp det som behövdes med tiden.

Men det blidde nu bara ingen finska någonstans. Ja, mamma instruerade mig att säga ”Missä mun äiti on” till någon som såg snäll ut om jag tappade bort mig i butiken eller så. Men det hände gudskelov aldrig.

Det var inga problem alls till en början. Men så började jag trean och insåg att jag var absolut sämst på finska i hela klassen. Flera klasskamrater var tvåspråkiga, andra hade finska kompisar och hade lärt sig finska den vägen.

Och sen jag då. Som bara kunde säga ”Missä mun äiti on”.

Jag kan faktiskt inte komma på att en enda finskspråkig någonsin har gjort sig lustig över min knaggliga finska. Däremot blev jag oerhört hånad av mina finlandssvenska och tvåspråkiga klasskamrater. Jag kämpade och kämpade, pluggade böjning (ruis rukiin ruista rukiita) och grammatik (inessiv elativ illativ), men då jag skulle tala finska blev det bara tokigt och alla skrattade. Och det gjorde att jag in i det sista undvek att tala finska, eftersom jag inte ville göra bort mig. Skulle vi köpa lösgodis bad jag någon kompis föra min talan med kiosktanten. Min största skräck var att någon skulle börja tala finska med mig på bussen och bli arg när jag svarade så knaggligt. Det hände ibland att telefonen ringde när jag var ensam hemma och jag lade på i panik eftersom det var någon som talade finska (hoppas detta förfarande inte kostade mina föräldrar några arv eller arbetserbjudanden).

Det här komplexet har varit förbaskat svårt att nöta bort. Det var först i studielivet då jag fick vänner från Österbotten som jag märkte att det fanns folk som talade ännu sämre finska än jag, fast de också bott i Finland hela livet. Och om närpeserna glatt och modigt pratade på fast finskan var rätt kreativ så skulle väl för böveln jag också göra ett försök. Så vid tjugo års ålder satte jag igång på allvar.

I dag är min finska helt skaplig, jag gör mig förstådd och min förståelse är ju helt flytande. Det har den varit länge, jag förstod all finska redan i tioårsåldern men vågade bara inte tala själv. Det händer ännu att jag skriver ner några meningar på papper om jag ska ringa ett viktigt samtal på finska och ibland får jag total finska-blackout och kommer inte på helt triviala uttryck. Men för det mesta löser det sig.

Och jag skäms inte längre om det blir fel. Jag tycker det är jäkla häftigt att jag har ett starkt svenskt modersmål, en god finska och engelska och sen ännu lite skolfranska och -tyska och turist-italienska vid sidan om. Jag är ju språkkunnig, hurra för mig!

Jag tycker var och en kunde följa Molly Rosenströms exempel. Byt språk om situationen kräver det. Var vänlig, proffsig och kör på. Kommunikation handlar om helt andra saker än lokalkasus och böjningen av råg.

Vi måste minska på kritiken då det gäller andras språkliga svagheter och öka på modet då det gäller vår egen språkkunskap. Eiks jee? Right? Non?

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt