Hoppa till huvudinnehåll

Tjänsteman: Kom på lunch med mig, staden bjuder

Bild: YLE/Maija Ottelin rose-marie sundström

Gränsen är tunn mellan komplimanger och snuskprat.

Det hände här om dagen att jag skulle träffa en stadstjänsteman för en intervju. Han tog emot mig på sitt rum. Vi skakade hand.

- Vilket vackert namn du har, sade tjänstemannen.

Jag steg in i rummet, dörren stängdes och så stod han där alldeles tyst. Jag kände hans blick på mig och gjorde ett försök att bryta den konstiga, rentav lite otäcka tystnaden. Om en stund hjälpte han jackan av mig.

- Vilken fin pannlugg du har, sade tjänstemannen.

Efter intervjun konstaterade stadstjänstemannen att han brukade öva svenska med sin före detta svenskspråkiga flickvän.

- Du råkar inte vara ledig? frågade tjänstemannen.

Jag svarade nekande och tackade för intervjun . Han hjälpte på mig jackan igen.

- Du råkar inte vara hungrig? frågade tjänstemannen. Vi kunde ju äta lunch tillsammans, på stadens bekostnad förstås.

Jag tackade artigt nej och höll på att gå ut.

- Det här är en öppen inbjudan, du kan alltid komma tillbaka om du blir hungrig, sade tjänstemannen före jag lämnade rummet.

I korridoren på väg ut mot hissarna kände jag mig arg. I nästa sekund försökte jag ändå glömma ilskan – inga fysiska påhopp hade ju ändå skett, tänkte jag för mig själv. Ändå kändes något fel.

Det är inte första gången jag har fått höra osakliga kommentarer i intervjusammanhang, men den här situationen tog nog hem potten.

Det här är ett praktexempel på en situation då man förvandlas från att vara journalist till att vara en ”ung, vacker dam”.

Det är en situation där gränsen mellan komplimanger och snuskprat suddas ut. En situation där man skrattar bort osakliga skämt och kommentarer, trots att de inte är roliga.

I sådana situationer kan man inte säga ifrån. I sådana situationer kan man inte bli arg. Sådana situationer kan man absolut inte göra ett nummer av.

- Kan du inte lämna in ett klagomål? frågar min vän.

Med ett klagomål förlorar man mycket och vinner knappast någonting. Ur ett rent professionellt perspektiv skulle ett klagomål bränna en hel del broar. Om man vill behålla sina kontakter och få intervjuer också i framtiden gäller det att hålla tyst.

Den här gången kan jag ändå inte hålla tyst. I professionella sammanhang vill jag bli bemött på ett professionellt sätt.

Läs också