Hoppa till huvudinnehåll

Blåögd ung polis första möte med prostitution som människohandel

Måns Enqvist
Måns Enqvist Måns Enqvist Bild: Yle/ Hannu Kettunen måns enqvist

Blåögd ung polis första möte med prostitution som människohandel.

I min dokumentär om människohandel ”Du vill inte veta” intervjuar jag Måns Enqvist, som arbetat både som polis, FN-soldat, utredare av människohandelsrutter och gränsbevakare. I denna del av intervjun som inte kom med i dokumentären berättar han om hur han som ung fredsbevarare mötte människohandel första gången.

”På 80-talet arbetade jag för FN på Cypern. Jag var en ung och blåögd polis och tänkte att jag får arbeta för freden. Men min uppgift som polis blev närmast att hålla efter hur andra FN-soldater betedde sig. Vid midnatt sökte vi oss till centrala Limassol, där det fanns ett tiotal s.k. kabaréer. Där fanns sällskapsflickor närmast från Filippinerna och forna Östeuropa.

När männen kom och satte sig vid borden kom flickorna och frågade om de får sitta med dem. En öl kostade en mark om man köpte den åt sig själv, och tio mark om du köpte den åt flickan.
I något skede av kvällen brukade det bli topless dans som var under all kritik. Det var ingenting konstnärligt med den, det var bara för att flickorna skulle visas upp. Officiellt var det inte prostitution men de facto såldes flickorna via bakdörren.

Eftersom jag rörde mig där dagligen och gjorde min runda så blev jag bekant med dem, och minns då att de sade att de blivit lovade dansjobb och att de inte hade sina pass. Det talades då redan om att de måste jobba tillbaka sina pass.
Inte förstod jag ju då vad det betydde. Först senare när jag börjat jobba med människohandelsproblematiken har jag förstått att de inte kunde röra sig. De var begränsade.

– Men det ingick inte i dina uppgifter, du kunde inte göra något?

-Nej, det ingick inte. Jag hade ett begränsat mandat, att se till att andra FN-soldater betedde sig, inte var berusade eller råkade i slagsmål. – Ingick det att kolla om de köpte sex? –Nej. De här platserna, kabaréerna såldes de ju officiellt inte sex. Det fick jag höra senare.

Följande gång jag riktigt stötte på den stora problematiken var då jag jobbade för FN i Bosnien-Herzegovina med att analysera smugglingsrutter av kvinnor i människohandel. Det var mest kvinnor från Moldavien och Rumänien. Berättelsen var alltid den samma: de hade blivit lovade hushållsarbete eller restaurangarbete i Grekland eller Italien. De hade gett sina pass till någon de litade på och stängts in i Belgrad, kuskats vidare till Serbien och hållits fängslade där i bostäder. Så småningom hade de smugglats över floden Sava i små roddbåtar över till Bosnien o där hade de sålts till olika barer.

Det här var 2002-2005. Genast efter kriget började det här vara ett stort problem i Bosnien. I varje minsta lilla by på landsbygden fanns de här barerna. Mitt i ödemarken stod plötsligt ett stort hus med texten DISCO. Där hölls kvinnorna i fångenskap. jag lyckades spåra hur de sålts från en plats till en annan. På det sättet kunde man koppla ihop vilka mänskohandelsnätverk det fanns i landet.
FN lyckades tvinga de bosniska myndigheterna att ingripa och få slut på det här. Det fanns i Bosnien brottsliga nätverk som gick över de etniska gränserna. När det kommer till organiserad brottslighet ser man inte till om den andre är bosnier, serb eller kroat, där samarbetar man.

– De ju väldigt ironiskt det. –Ja. Det medan samarbetet på politisk nivå är mycket problematiskt än idag. Under kriget redan, fast militärerna sköt på varandra, träffades svarta börshandlarna och gjorde upp, ”behöver du det o det nu, mat, cigaretter?” Det här nätverket fortsätter nu efter kriget i annan verksamhet.

Efter bosnienkriget har man jobbat mycket med att få bort etniska element o paramilitäriska trupper. Man har gett sparken åt tusentals poliser. Många av dem som var involverade i den här verksamheten var nämligen poliser. De hade färdiga kontakter till den politiska nivån så det var lätt för dem att fungera.

– Så det var en politisk kontrollstruktur som blev föråldrad och de människorna måste få något att göra? – Ja. Smuggling av mat och vapen efter kriget, och sedan när det inte fanns behov för det mera så använde de samma strukturer, men till andra SAKER - för det var ju det som de här kvinnorna behandlades som, saker.

– Så människohandel är att använda mänskor som en vara.

-Ja, där måste jag nog säga att det internationella samfundet lyckats få bukt med det i Bosnien. Det är klart – finns det hos oss finns så finns det där också ännu, men i mindre skala nu. För det fanns ÖVERALLT där ännu 2004 . Det finns en amerikansk film som heter Whistleblower. Det var en amerikansk kvinna som började arbeta mot människohandeln 1999. Hon upptäckte att vissa FN-trupper var involverade i människohandelsbusinessen. Och filmen behandlar det.

-Har det funnits en boom inom människohandeln, eller är det bara det att vi blivit mera medvetna om det nu? - Nog har vi blivit mera medvetna. Det förekom redan på 80-talet, men aldrig att man skulle ha hört ordet människohandel. Inte har det ju funnits i vår lagstiftning heller före år 2004. Och fast det nu nämns i lagen så känner vi inte alltid igen det och förstår vad det är. Det tar sig nya former också hela tiden.

Sist och slutligen är det ekonomisk vinning det handlar om. Vid sidan om vapenhandel och narkotikahandel är det den tredje största businessen i världen.

Barbro Björkfelt

Seportaget: Du vill inte veta sänds på Yle fem torsdag 14.11 kl 21