Hoppa till huvudinnehåll

Det bästa med mig

Det bästa med mig är inte det som är det bästa med mig. Det är inte mina framgångar, det är inte mina betyg eller titlar som gör att någon tycker om mig. Inte heller jag själv tycker om mig på grund av yttre attribut.

Jag älskar mig själv för allt det fula och sorgliga. Eller egentligen är det allt det fula och sorgliga som lärt mig att älska mig själv. Det är inte de glada dagarna och de fina festerna som gjort mig till mig. Det är definitivt inte komplimanger eller hur mycket synlighet jag får.

Jag var ungefär tjugo år när jag började älska mig själv och jag vågar påstå att jag kommer stå vid min sida ända tills det blir dags för den lilla enrummaren under marken. Jag vill berätta det här även om det är högst personligt, kanske till och med pinsamt, därför att jag tror att det är vanligare att inte älska sig själv än att göra det.

Eftersom jag ofta pratar om ätstörningar och självkänsla kontaktas jag flera gånger i veckan av människor som verkligen avskyr sig själva. Påfallande ofta är det personer som utåt sett ”har allt” som berättar att de inte kan tåla att leva i sitt eget skinn. Det är människor som sägs vara glada, sociala och duktiga som berättar för mig att de hatar sig själva. Inte sällan hänger ätstörningar eller olika former av missbruk ihop med detta, men inte alltid. Jag har också avskytt mig själv.

Jag hade så många fina drömmar när jag var liten. Jag ville bli perfekt. Jag ville bli ett underbarn, eller åtminstone mycket framgångsrik vid så ung ålder som möjligt. Jag ville vara vacker, helst vackrast, smart, helst smartast. Jag ville vara den bästa och finaste, som en ny anteckningsbok där man ännu inte hunnit börja skriva med ful handstil och konstigt bläck. Men sedan gick allt fel och min tjugoårsdag firade jag på ett vårdhem i Sverige. Mina ätstörningar hade gjort mig till det jag var mest rädd för, jag hade blivit en tjock och ledsen enstöring. Jag vågade inte visa mig utomhus i dagsljus, jag vågade inte titta på mitt förändrade ansikte i spegeln. Jag kände en enorm skam över att jag förstört mig själv och framförallt alla mina drömmar. Hur hade jag kunna söndra hon som en gång var ett så vackert och glatt barn?

Det var faktiskt via tanken på det lilla oskyldiga barnet jag en gång varit jag hittade en form av kärlek till mig själv. Jag kunde kanske inte ta hand om mig själv, men jag ville verkligen ta hand om den där lilla flickan som ju fortfarande fanns inne i mig. Jag såg henne i mina ledsna ögon och jag tyckte synd om henne. Jag kände faktiskt kärlek för henne och via den känslan började jag sakta älska mig själv, även som vuxen, med alla fel och brister. Jag är inte stolt över allt, men när jag delar med mig av mina ärligaste tankar och känslor blir jag mindre ensam. När du delar med dig tillbaka är vi tillsammans mindre ensamma. Vi är allt annat än perfekta och just detta gör oss mänskliga - gör oss till människor- och häri ligger något mycket vackert, ja själva vår kärna, det som helt enkelt gör oss värda att älskas.

Se det senaste avsnittet av En kväll med Anne och Hannah på Yle Arenan: Livet utanför fängelsemuren.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje