Hoppa till huvudinnehåll

Har de etnografiska museerna en framtid?

Helinä Rautavaaramuseet, somaliska bröllopstraditioner
Helinä Rautavaaramuseet, somaliska bröllopstraditioner Bild: YLE/Marit Lindqvist somaliska bröllopstraditioner

I augusti skrev tidigare museichefen vid Kulturernas museum i Helsingfors, Eija-Maija Kotilainen, ett inlägg på Museiverkets blogg där en av de centrala frågorna löd om de etnografiska museerna har en framtid i Finland.

År 2011 beslutade nämligen Museiverket att stänga ett flertal museer, bland dem Kulturernas museum som de senaste 14 åren hållit till i Tennispalatset i Helsingfors. Verksamheten kommer att fortsätta på Nationalmuseet – dock i betydligt mindre skala.

Anledningen till att Museiverket tvingats skära ner i verksamheten är till syvende och sist ekonomiska.

Jag träffade Eija-Maija Kotilainen för att höra hur hon ser på framtiden för Kulturernas museum och för de etnografiska museerna överlag i vårt land.

I dessa dagar packar Kotilainen ner de sista grejerna på Kulturernas museum i Tennispalatset för den slutgiltiga flytten till Nationalmuseet där verksamheten fortsätter, om än i betydligt mindre skala.

I vår kommer Kulturernas museum att öppna en större utställning om världens religioner på Nationalmuseet, och fram till dess kan man ta del av en webbutställning som presenterar 14 finländska resenärer, forskare och samlare som bidragit med föremål till museets samlingar.

Nämnas kan också att Kulturernas museum och Helsingfors universitetsmuseum tillsammans producerat en utställning om lingvisten och resenären Matthias Alexander Castrén och hans forskningsresor till Sibirien. Utställningen öppnar nu i december på Universitetsmuseet Arppeanum.

På Tennispalatset i 14 år

I maj 1999 öppnade Kulturernas museum på andra våningen i Tennispalatset i Helsingfors. Här hade museet ett utställningsutrymme med både rymd och många kvadratmeter att fylla med intressanta utställningar, och under årens lopp har museibesökarna fått bekanta sig med allt från Mannerheims resor i Centralasien och nytolkningar av folkdräkter till Axel Gallén-Kallelas Afrika och skotillverkning i Vietnam.

I maj stängde museet sina dörrar för gott, och i en dryg vecka till är museets kontor kvar på Fredriksgatan i Helsingfors innan det sista flyttlasset bär av till Nationalmuseet där Eija-Maija Kotilainen, som varit chef på Kulturernas museum, nu också tagit över som chef för Nationalmuseets samlingar.

Jag träffar Eija-Maija Kotilainen i en paus i packandet för att fråga henne hur hon ser på framtiden för Kulturernas museum när man nu tvingats dra åt svångremmen ordentligt och tänka litet istället för STORT, och hon svarar att museet givetvis förlorar en hel del på grund av flytten, och då framför allt det egna utställningsutrymmet. På Nationalmuseet tvingas man i första hand ty sig till det lilla utrymme som finns för tillfälliga utställningar.

Enligt Eija-Maija Kotilainen finns det hopp om att Kulturernas museum så småningom ska få överta den gårdsbyggnad som för närvarande inhyser museets konserveringsenhet.

Innan Kulturernas museum fick egna utrymmen i Tennispalatset år 1999 höll man till på tredje våningen på Nationalmuseet där man framför allt ställde ut föremål ur de utomeuropeiska samlingarna – så på sätt och vis kan man säga att cirkeln sluts för museets del, men Eija-Maija Kotilainen påpekar att de drygt tio år som museet hade ett eget forum gav dem sådant som man inte skulle ha fått om man fortsatt varit en del av Nationalmuseet: man skapade egna verksamhetsformer för museet, man lyckades skapa kontakter till en publik och man förmådde utveckla och utvidga personalens kompetens.

Från tre etnografiska museer till ett

Eija-Maija Kotilainen är uppenbart bekymrad över de etnografiska museernas framtid i Finland – för ett år sedan fanns det tre etnografiska museer med egna utställningsutrymmen, egna utställningsprogram och egna samlingar – idag har vi de facto bara ett etnografiskt museum i Finland med egna verksamhetsutrymmen sedan Kulturernas museum stängde i maj och Finska Missionssällskapets museum Kumbukumbu satte lapp på luckan i juni – och det är Helinä Rautavaaramuseet i Esbo, ett museum som upprätthålls av en privat stiftelse.

Den digra och unika samling med föremål och fotografier som Finska Missionssällskapet samlat på sig från slutet av 1800-talet fram till idag kommer så småningom att doneras till Nationalmuseet och detta ger givetvis Kulturernas museum en möjlighet att producera utställningar med nya infallsvinklar, säger Eija-Maija Kotilainen.

De etnografiska museernas viktigaste uppgifter är enligt Eija-Maija Kotilainen att ta hand om och bevara kunskapen om de unika samlingar som museerna sitter på – för Kulturernas museums del innebär detta att berätta för publiken om finländsk historia i ett internationellt perspektiv, att berätta om de kontakter som forskare, vetenskapsmän och samlare sedan början av 1800-talet haft till olika delar av världen.

Engagemang och aktivitet på Helinä Rautavaaramuseet

Helinä Rautavaaramuseet slog upp dörrarna för 15 år sedan och museet är uppkallat efter världsresenären och samlaren Helinä Rautavaara (1928-98) som lade grunden till museet genom att donera sin stora privata samling av konst-, ritual- och bruksföremål till museet.

Museet, som är stationerat i WeeGeehuset i Hagalund i Esbo, upprätthålls av en stiftelse, och syftet med museet är att främja intresset för och öka kunskapen om utomeuropeiska kulturer.

Jag åkte till Esbo för att träffa museichefen Maria Koskijoki för att fråga vilket uppdrag och ansvar hon anser att man har på Helinä Rautavaaramuseet idag.

Vi slår oss ner i Afrikarummet på Helinä Rautavaaramuseet och i vitrinerna bokstavligen trängs en massa olika föremål som museets färgstarka grundare tagit med sig hem från sina många och långa resor runtom i världen.

Hela museet är egentligen planerat som ett enda stort kuriositetskabinett, säger Maria Koskijoki, och utländska kolleger är ofta mycket förtjusta över den rikedom som samlingarna visar upp.

Däremot kan museibesökarna ibland vara förbryllade över vilken historia museet vill berätta – är det museigrundarens samlarhistoria man berättar eller har museet en egen agenda man vill lyfta fram via föremålen.

Idag strävar museet efter att belysa och lyfta fram samlingarna genom att samarbeta med olika befolkningsgrupper och olika institutioner och då framför allt genom att ta fasta på aktuella teman och samhällsdiskussioner.

För Maria Koskijoki är det mycket viktigt att se det finländska samhället som en del av ett större, globalt, sammanhang – basverksamheten finansieras av kommunen och staten, men det är betydligt svårare att få medel till specialsatsningar, konstaterar Koskijoki, som gärna skulle se att museet hade större ekonomiska möjligheter att fokusera på frågor kring det multikulturella Finland.

Om vi blickar 15 år framåt i tiden så hoppas Maria Koskijoki att Helinä Rautavaaramuseet är en etablerad aktör på såväl det museala fältet som på de arenor där samhällsdebatterna förs – och att museet lyckats skapa täta kontakter till olika samhällsorganisationer som sysslar med globala och internationella frågor.

Skoleleverna en viktig besökargrupp

Ilona Niinikangas är museilektor på Helinä Rautavaaramuseet och hon ansvarar för det pedagogiska arbetet på museet. Enligt Niinikangas har kärnan i verksamheten varit den samma under de 15 år museet verkat – det vill säga, att upprätthålla kunskap om utomeuropeiska kulturer och visa på samverkan mellan olika kulturer.

En viktig grupp för museet är skoleleverna, och årligen besöks museet av 2 000 till 3 000 skolungdomar – för dem vill man gärna göra världen begriplig och visa på det som förenar oss alla samtidigt som seder och bruk varierar.

På Helinä Rautavaaramuseet satsar man aktivt på samverkan mellan olika etniska grupper i det lokala samhället – och de senaste tre åren har man jobbat tillsammans med somalisamfundet i Esbo för att få till stånd en omfattande presentation av somalisk historia och kultur på museet.

Somaliska bröllopstraditioner

”Arooska” heter utställningen som dels riktar sig till finländare som vill veta mer om den fjärde största invandrargruppen i vårt land, dels till somaliska barn och unga födda i Finland som vill lära känna sitt ursprungslands kultur och traditioner.

En av livets största högtider är utan tvekan giftermål och bröllop – och för de idag drygt 1 miljon somalierna i förskingring runtom i världen är bröllopsfestligheterna ett sätt att bygga broar mellan släkter och att upprätthålla kontakten till släkten.

När jag vandrar runt på utställningen tillsammans med Suado Jama och Ilona Niinikangas står det klart att släkten är en av hörnstenarna i den somaliska kulturen – i synnerhet när det vankas bröllop.

I Somalia kan ett bröllop vara i sju dagar, men i Finland krymper man ofta ner firandet till några dagar – men mönstret är trots allt det samma: mannen träffar kvinnans far och manliga släktingar för att göra upp ett skriftligt avtal och under denna ceremoni kommer man också överens om brudgåvan – meher – som traditionellt bestått av kameler och getter, men idag består gåvan ofta av bruksföremål som köksredskap, gardiner, pengar och guldsmycken.

Suado berättar att det är bruden själv som bestämmer hur mycket hon vill ha i brudgåva och att brudgummen måste betala – gåvan är brudens personliga egendom och den får ingen annan röra.

Också i övrigt är det brudgummens släkt som bekostar allt som har att göra med bröllopet, medan brudens familj står för de praktiska arrangemangen.

På utställningen kan man se hur bruden görs i ordning inför de stora festligheterna – först smyckas hennes armar och fötter med olika mönster i hennafärger, sedan fixar man till håret och gör i ordning de olika smyckena och klänningarna som bruden kommer att bära under de olika dagarna – och varje festdag följer sitt eget mönster och sin egen tradition.

Men värt att notera är att kvinnorna och männen firar på olika håll – först efter att den stora Aroos-festen har gått av stapeln flyttar mannen och hustrun in under samma tak.

Det finns ett flertal intressanta seder och bruk förknippade med det somaliska bröllopet – på utställningen får jag syn på någonting som ser ut som en hög trumma höljd i tunt vitt tyg, men som visar sig vara en tudelad korg som brudens mor fyller med torkat halalkött.

Tre dagar efter bröllopet samlas den äkta mannens manliga släktingar för att se om brudgummen lyckas öppna de intrikata knutar som brudens mor har bundit runt korgen – att reda upp de invecklade knutarna symboliserar mannen förmåga att klara av sina äktenskapliga förpliktelser. Det vita tyget symboliserar å sin sida den omskurna bruden.

Efter festen får brudens mor tillbaka xeedho-korgen som fyllt med pengar och andra gåvor.

På ett bord i utställningssalen finns några skålar med olika råvaror som ingefära, socker, parfym – och något som visar sig vara sandelträ och agarwoodträ. Allt detta kokar man ihop till en tjock smet som får torka och stelna innan man styckar massan i bitar.

Dessa bitar bränner man sedan över kol i speciella behållare och en stark kryddig doft sprider sig i hemmet. Uunsi är en symbol för det goda och för livet självt – och med hjälp av uunsi visar en gift kvinna att hon håller rent i hus och hem:

På ena väggen hänger ett fotografi från Suados kusins bröllop där den somaliska bruden gifte sig med en finländsk man – enligt museilektor Ilona Niinikangas ville man visa hur multikulturella släktband knyts idag via giftermål över språk- och kulturgränserna:

Utställningen ”Arooska – somaliska bröllopstraditioner” visas på Helinä Rautavaaramuseet i Esbo t.o.m. 9 mars. I samband med utställningen ordnas olika evenemang – bland annat serverar man somalisk frukost nästa gång den 1 december.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje