Hoppa till huvudinnehåll

Mordisk maffiafamilj

Farväl till maffian, Michelle Pfeiffer, Robert De Niro
Farväl till maffian, Michelle Pfeiffer, Robert De Niro Bild: copyright: Jessica Forde michelle pfeiffer

Själva anslaget till filmen ”Farväl till maffian” (som även återfinns med titlarna ”The Family”, ”Malavita” och ”Mafiaperhe”) formligen andas Luc Besson. Vi ser en italiensk familj sitta vid middagsbordet när det plötsligt ringer på dörren och far i huset stiger upp för att gå och öppna. Medan han närmar sig dörren börjar allt gå i slowmotion och i samma ögonblick som han böjer sig fram för att titta i kikhålet vet vi att det kommer att smälla.

Och det gör det. Med eftertryck. Och även om dimmorna skingras snabbare än i ”Leon” (1994) så vet vi att detta kommer att bli en våldsam film, om än med ett eget tonfall. En blandning av actiondrama och svart komedi - med ett stänk av ironi

Efter inledningens konfrontation med utplånandet av en familj förflyttas vi smidigt in i en snarlik familjegemenskap. Vi möter pappa Giovanni (Robert De Niro), mamma (Michelle Pfeiffer) samt tonåringarna Belle (Dianna Agron) och Warren (John D´Leo) som anländer till sitt nya hem i en liten fransk by. Här skall de leva i lugn och ro under ständigt beskydd av diverse agenter som leds av den gamle räven Stansfield (Tommy Lee Jones).

Men vem kan väl hålla koll på en familj där pappan tar livet av alla som mopsar upp sig (vilket han i praktiken anser att alla han möter gör) medan mamman gillar att spränga butiker i luften och tonåringarna snabbt slår sig till respekt bland sina nya skolkamrater? Det blir inte särskilt mycket bättre när Giovanni börjar leka författare med siktet inställs på farligt avslöjande memoarer och en slump leder maffiaföreningens våldsammare hälft till deras gömställe.

Självlysande stjärngalleri

”Farväl till maffian” är ingen stor film – tvärtom. Och frågan är om den hade nått så långt om inte regissören Besson fortfarande varit stor nog för att få med sig stjärnor som De Niro, Pfeiffer och Lee Jones? För visst är det deras förtjänst att man orkar vada fram genom det blodbad som följer efter nypan situationskomik som uppstår när man spelar ut en livsstil som dryper av grillsås mot en camembert-doftande attityd till allt icke-franskt.

De Niro är alltid De Niro och Pfeiffer har med graciösa steg lyckats ta sig de fyrtio åren från vacker maffiabrud i ”Scarface” (1983) till vacker maffiamamma av idag. Hon har karskat upp sig med åren och skyggar inte för osympatiska roller – även om Maggie inte hör till dessa. Och när det behövs en karsk polis med råbarkad jargong ligger det i sin tur alltid nära till hands att kalla in Tommy Lee Jones. Här behöver han egentligen inte göra särskilt mycket mer än spela ytterligare en version av sina samlade karaktärer. I mindre kunniga händer kunde detta ha blivit pinsamt – nu har man inget emot att träffa Robert Stansfield.

Inte heller tonåringarna behöver skämmas för sina insatser och med Belle skapar Besson ännu ett kvinnligt porträtt där skönhet och tuffhet går hand i hand. Och miljön är inte fy skam den heller med pittoreska byggnader och böljande fält.

Best före för Besson?

Så om skådespelarna är bra, miljön snygg och grundupplägget småfinurligt – vad är då problemet? Tja, att det sist och slutligen blir ganska enspårigt, tunt och förutsägbart. Samtidigt som våldsamheterna står en upp i halsen. Ironi i all ära – men särskilt subtilt är detta inte.

För den som är eller någon gång varit ett Besson-fan är ”Farväl till maffian” ännu ett bevis på att det för varje film blir allt längre till den vackra undervattensklassikern ”The Big Blue” (1988), den explosiva ”Nikita” (1990) och den småkomiskt utflippade ”Fifth Element”(1997). När den största behållningen i en maffiafilm är ett metaskämt som involverar filmens producent Martin Scorsese så kan man kanske sammanfatta det hela genom att konstatera att paketet är snyggt, men innehållet fattigt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje