Hoppa till huvudinnehåll

Modiga män

Jag är en sucker för manliga män. Män som kan snickra ihop bryggor, byta däck och döda spindlar. Män som bär tunga grejer, är bra på att köra bil och som öppnar dörren för damer – eller varför inte även för andra män. Män som är ambitiösa, framgångsrika och handlingskraftiga. Men det är ju såklart inte bara dessa saker som gör en man till en manlig man.

Har träffat många modiga och manliga män under mina dagar. Då talar jag inte om män som slåss med tigrar eller gör dumdristiga saker bara för att påvisa sin inbillade machoga sida utan män som vågar vara som de är – trots att de är män.

Manliga modiga män vågar vara svaga. De vågar erkänna sina brister och erkänna då de har fel. De vågar visa sin uppskattning för andra, gråta då de är ledsna och ta lärdom av sina medmänniskor utan att känna sig förminskade.

Det kan inte vara så lätt att vara en man idag. Man skall vara så himla bra på en himla massa grejer. Man ska vara stark men svag, känslig men samtidigt oberörd. Man ska tjäna bra, ha fin bil och en vacker kvinna vid sin sida. Gärna också vara vältränad och besitta någon typ av specialbegåvning, spela gitarr, träna för marathon eller vara en hejare på att laga oxsvanssoppa. Men det är ju inte så jättemånga som kan vara så lyckade hela tiden. Midjemåttet ökar, tröttheten tar över och den vackra kvinnan vid sidan suckar med illa dold passiv aggressivitet.

Kunde ni män vinna på att våga vara lite mindre? Skulle man kunna tänka sig att det ultimata måttet på manlighet är ett så pass gott självförtroende att ni kan tillåta er själva att inte vara perfekta? Åtminstone jag har alltid tilltalats mest av de där med en krackelerande yta. Vad era medbröder gillar kan jag inte uttala mig om men det bekymrar mig att de flesta av mina manliga vänner säger att män inte talar med varandra sådär riktigt på riktigt. En bra början kunde vara att försöka säga något av allt det där ni grunnar på då ni släcker lampan på kvällen.

Innerst inne är vi alla små och ynkliga ibland. Fast man är en hundrakilos man vill man också sitta i famnen och känna sig uppskattad, älskad och omhuldad bara för att man är den man är. Och det är helt okej. Våra famnar är öppna för er, det är bara att hoppa upp. Det enda vi kräver i retur är att ni dödar de där spindlarna och att ni är någolunda bra på att fickparkera.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje