Hoppa till huvudinnehåll

Jessica Stolzmann: Bröllop – ingen fest för den indiska kvinnan

Jessica Stolzmann
Jessica Stolzmann jessica stolzmann

Luften är grå av damm och avgaser när trafiken långsamt och hackigt går framåt i ett konstant ljud av tutande bilar. Taxichauffören svär och säger att det är på grund av alla bröllop som trafiken stockar sig.

I november inleds bröllopssäsongen och den håller på ända till februari. Det är då Jupiter och Mars står rätt på himlen och det är avgörande för ett lyckligt äktenskap.

Och äktenskap och bröllop är viktiga i Indien. Under min reportageresa till Delhi märker jag snabbt att jag alltid kommer in på samma sak, - bröllop och äktenskap. Om det så handlar om ekonomi, det kommande valet eller kvinnans ställning.

Till och med inslaget om barnslavar tangerar ämnet för de små stackars barnen hade jobbat långa dagar med att brodera bröllopsklänningar.

Dyrt med döttrar

Det är i ett av de värsta slumområdena i Delhi som jag inser hur olycklig en familj är som har döttrar. Jag träffar familjen Bhatt som skall belysa den grå ekonomin. Nio av tio indier jobbar svart och det är en av valfrågorna när landet går till val nästa år.

Familjen Bhatt har tillverkat dockor i generationer. De har ingen modern teknik för sin tillverkning och de vet inte hur de ska sälja sina varor. Det medför att de inte kan jobba sig ut ur fattigdomen och att de inte har råd att sätta sina barn i skola så att de kan få en bättre framtid.

Men det som gjort att familjen Bhatt nu är fattigare än någonsin och kommer att leva i skuld resten av sitt liv är döttrarna. För en tid sedan gifte föräldrarna bort sin dotter och betalade en hemgift till brudgummen som var värd 2400 euro.

Det är vanligt i Indien att dotterns föräldrar betalar en summa motsvarande en eller två årslöner till brudgummen så att hans familj skall behandla dottern väl. De lånade pengar av olika halvbekanta till höga räntor.

Flickan blev ändå misshandlad av brudgummen och hans familj. Nu är hon tillbaka hemma igen och föräldrarna vet inte vad de skall göra med henne. De har dessutom ännu två yngre döttrar som skall giftas bort.

Arrangerade äktenskap

Följande dag åker jag till ett medelklassområde och träffar Laxmi en 35-årig medelklasskvinna. Hon berättar att efter gruppvåldtäkten på den 23-åriga kvinnan på en buss i Delhi för ett år sedan så har polisen börjat ta våld mot kvinnor mer på allvar.

Också Laxmi vågade gå till polisen efter att hennes man misshandlade henne. Det här är tänkt att bli ett positivt reportage om starka indiska kvinnor som vägrar finna sig i synsättet att kvinnor är mindre värda.

När vi sitter i hennes vardagsrum går hon plötsligt efter ett album. Det är hennes bröllopsalbum som hon vill visa mig. Hon börjar gråta och säger att bröllopsdagen var den värsta dagen i hennes liv. Hon var bara sexton år när hennes pappa tvingade henne att gifta sig.

På bilden sitter en ung ledsen flicka i en vacker bröllopsutstyrsel.

Arrangerade äktenskap är det vanligaste i Indien. Att gifta sig av kärlek har låg status. I Indien kunde inget vara pinsammare än att ens dotter eller son rymmer i väg på grund av kärlek utan att lyssna till sina föräldrars önskemål.

Kast och status

Jag blir allt nyfiknare på bröllopen. Med hjälp av mina kontakter i Indien sätter vi in en förfrågan på ett av diskussionsforumen för att få filma på ett bröllop.

Vi får napp. Vi blir bjudna på Anands och Shirstis bröllop. Det är Anands kusin som bjuder in oss så vi samlas först med brudgummens släktingar för att senare tillsammans ta oss till bröllopet. Vi sitter en stund i soffan med Anands föräldrar och äter indiska läckerheter och dricker läsk. Det här är ett traditionellt hindibröllop.

Jag kan inte låta bli att fråga Anand om han älskar sin blivande fru. Han ler besvärat och säger att han inte gör det. Han har ju bara träffat henne några gånger. Han tror ändå att han nog antagligen kommer att börja älska henne efter att de flyttat ihop.

Jag är lite konfunderad och förklarar för honom att jag frågar de här frågorna för att det för en västerlänning skulle kännas konstigt att gifta mig med någon man inte känner. Anand säger att han drömde som barn om att få gifta sig med någon han är kär i. Men nu förstår han att kast och familjens status är viktigare.

Och Anand och hans familj har en hög status. Det klarnar när det framgår att Anand får en bil och en bostad av brudens familj.

Skev könsfördelning

Hemgifterna förbjöds redan på sextiotalet, men det går alltid att kalla hemgiften för gåvor. Och skulle man bli fast är böterna inte särskilt stora.

I själva verket har traditionen med hemgift blivit allt starkare under den senaste tiden. Orsaken är materialismen och den ökade konsumtionen. Det är fint att ha en bil vare sig man har råd att köpa bensin eller inte.

För Indiens flickor är det förnedrande. De är helt enkelt inte lika värda. De behandlas som köpvara och våld mot kvinnor är vanligt. Gruppvåldtäkten för ett år sedan satte fokus på hur illa den indiska kvinnans situation är. Förutom våldtäkter dör fruar och svärdöttrar i iscensatta olyckor i hemmet. Bränder med dödlig utgång förklaras som slarv i köket eller självmord.

Ingen vill ha döttrar. I Haryana, en delstat utanför Delhi, där Anand är uppvuxen finns det på tusen under femåriga pojkar endast 830 flickor.

De gamla traditionerna lever kvar trots lagar och förbud. Allt färre flickor ser dagen ljus.

Läs en artikel om de indiska bröllopen här: "Jag älskar henne inte", säger brudgummen.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt