Hoppa till huvudinnehåll

Castréns Sibirien på Arppeanum

Matthias Alexander Castrén
Matthias Alexander Castrén Bild: Svenska Litteratursällskapet matthias alexander castrén

Den 2 december 1813 föddes Matthias Alexander Castrén i Tervola i de nordligaste delarna av Österbotten. Under sitt 38-åriga liv kom Castrén bl.a. att ge ut den första översättningen till svenska av Kalevala, och han gjorde också ett flertal forskningsresor till såväl Lappland och Karelen som Sibirien.

Just nu kan man bekanta sig med Castréns livsverk på utställningen ”Till Sibirien!” som visas på Helsingfors universitetsmuseum Arppeanum i Helsingfors.

Marit Lindqvist har besökt utställningen tillsammans med Ildikó Lehtinen, som är intendent för de finsk-ugriska samlingarna på Kulturernas museum:

När Matthias Alexander Castrén genomförde sina två omfattande resor runtomkring i Sibirien på 1840-talet hade han som avsikt att påvisa och utreda släktskap mellan det finska språket och de språk som talades av olika folk i Sibirien – nentsiskan var ett språk han forskade i, liksom ett flertal andra, bland dem komi, chantiska och tjeremissiska.

Enligt Ildikó Lehtinen var Castrén allt annat än en skrivbordsforskare – han var inte rädd för att kasta sig ut i det okända och han drog sig inte för att bo och leva med nomadfolken i deras tält.

I mitten av 1800-talet var Matthias Alexander Castrén ett slags celebritet – man tryckte upp hans reseskildringar i den lokala tidningspressen och hans rykte nådde också så småningom utanför det egna landets gränser.

Vid den här tiden fanns det ett spirande intresse bland forskare och vetenskapsmän att klargöra samband mellan det finska språket och de europeiska samojedernas språk.

Kalevala födde intresse för det fornfinska

För Matthias Alexander Castréns del kan hans intresse sammanfattas med ett ord: Kalevala.

Castrén läste Kalevala som utkom 1835 och hans översättning av verket till svenska utkom 1841. Enligt Ildikó Lehtinen var Kalevala ett slags uppenbarelse för Castrén som förutom att intressera sig för fornfinska seder och bruk kom att ägna hela sitt liv åt att forska i små minoritetsspråk – något som är viktigt att lyfta fram också i dagens globaliserade värld, säger Ildikó Lehtinen.

När vi träder in i själva utställningsutrymmet möts vi av en klarblå stjärnhimmel och i detta blåa rum har man inrett ett slags offerskog. Förutom att Castrén var intresserad av språk var han ytterst fascinerad av religionens roll i folkstammarnas kultur och vardagsliv – i sina resedagböcker har Castrén gjort noggranna anteckningar om religiösa riter och schamanistiska ceremonier bland chanter, nenetser och selkuper.

Sina resor runtom i Sibirien gjorde Castrén i stort sett ensam och på egen hand. Resorna varade i flera år och var utmanande på många sätt – kylan och fukten satte hälsan på prov och redan under den första Sibirienresan drabbades Castrén av tuberkulos, en sjukdom som slutligen kom att ta hans liv år 1852. Men innan han dog endast 38 år gammal hade han hunnit gifta sig, få en son och år 1851 hade han också utsetts till den första professorn i finska språket vid Helsingfors Universitet.

Castréns vacklande hälsa var ett orosmoment på de långa resorna från Ishavets tundraområden över Uralbergen i väst till Jenisejfloden och den kinesiska gränsen i öst – men dessutom oroade sig Castrén ständigt för att hitta bra informanter, dvs. språkmästare som kunde ryska ens i någon mån och som kunde fungera som kontaktperson mellan honom och de olika folkstammarna.

Nomadfolken var vana att röra sig ute i skog och mark och de hade knappt ro att slå sig ner i tältet med en främling för att prata om lokala seder och bruk – både en och annan gång fick Castrén muta sina informanter med vodka eller köpa olika nyttiga saker till dem, som pilspetsar eller snöre till pilbågarna.

”Jag är ingen svinaherde även om ni tycker att det ser så ut”

På väggen i en av salarna finns en förstoring av en teckning som Castrén gjort i en av sina resedagböcker – den föreställer Castrén själv mitt ute på den sibiriska tundran iförd en likadan päls som ursprungsfolken bar – till höger om Castrén kan man se en samojedjägare äta en rå fisk och till vänster om Castrén står en festklädd samojedkvinna och ler glatt – i bakgrunden skymtar ett tält och en hunddriven släde. Under bilden har Castrén skrivit: ”Jag är ingen svinaherde även om ni tycker att det ser så ut”.

Förändrade samhälls- och språkstrukturer i dagens värld

Det har gått 170 år sedan Castrén företog sina forskningsresor till olika avlägsna platser i Sibirien, och man kan ju fråga sig hur dessa områden ser ut idag, och hur de olika folken lever – och enligt Ildikó Lehtinen finns det många farhågor som bekymrar forskarna idag: de olje- och gasfynd som sedan 1960-talet gjorts på olika håll i Sibirien kommit att förändra – och förstöra – stora områden. För oljeindustrins behov har man byggt ett enormt vägnät och nya städer och ursprungsbefolkningen har trängts undan.

En del av ursprungsbefolkningen ägnar sig fortfarande åt traditionella näringsgrenar som jakt och fiske och renskötsel, men i takt med att kvinnornas ställning förbättrats och att kvinnorna i allt högre grad gått in för att skaffa sig utbildning har de traditionella samhällsstrukturerna naggats i kanterna – idag är det inte många kvinnor som går med på att leva i tält och leva ett traditionellt nomadliv, säger Ildikó Lehtinen som också befarar att språket försvinner i och med att den traditionella livsformen försvinner.

I dagens läge är det också färre och färre kvinnor som ägnar sig åt traditionellt hantverk och handarbete – kunskapen om hur man bearbetar skinn och hur man broderar med pärlor håller på att falla i glömska, konstaterar Ildikó Lehtinen.

De vackra och färggranna klädedräkterna och de olika accessoarerna pryddes ofta förr med olika symboliska mönster och heliga tecken – en bild på en björn eller på renhorn, till exempel.

Idag är det många turister som gärna köper olika produkter med exotiska mönster – samtidigt som kritiska röster höjs inom ursprungsfolkens led där man inte gillar att profana produkter som mobilfodral förses med för dem heliga tecken.

Enligt Ildikó Lehtinen är det en mycket problematisk fråga där man kommer in på djupgående frågor om kulturell identitet, om vem som äger ett kulturarv och vem som har rätt att slå mynt av det.

För bara någon vecka sedan kunde man läsa på yles webb att man inom det samiska samfundet blivit upprörda över att ett företag inom idrottsbranschen hade låtit sy upp ett slags samiska folkdräkter till sina arbetstagare inför världscupen i Levi – folkdräkterna var inspirerade av den samiska folkdräkten, men inte äkta vara. Också här krockade den samiska folkkulturen skarpt med turismbranschens intressen.

Utställningen ”Till Sibirien!” har kommit till som ett samarbete mellan Kulturernas museum/Nationalmuseet, Helsingfors Universitetsmuseum och Finsk-ugriska sällskapet, och utställningen visas på Universitetsmuseet Arppeanum t.o.m. 01.06.2014.

Efter att utställningen stänger avslutas också utställningsverksamheten i byggnaden och under våren 2015 flyttar Helsingfors universitetsmuseum till Universitetets huvudbyggnad. Vad som händer med Arppeanum, som ägs av Senatsfastigheter, är oklart.

Arppeanum – Finlands äldsta museibyggnad

Arppeanum, eller Kejserliga Alexanders Universitets kemiska laboratorie- och museibyggnad, uppfördes år 1869. Byggnaden, som ritades av arkitekten C. A. Edelfelt, är nära förknippad med de finländska museernas historia: det är nämligen den äldsta byggnaden i Finland som var avsedd för museiändamål.

Ursprungligen inrymde Arppeanum ett kemiskt laboratorium, ett mineral-kabinett, det historisk-etnografiska museet, en musiksal, en skulptursamling, en utställningslokal, en ritsal samt kemiprofessorns tjänstebostad, personalbostäder och olika förrådsrummen.

Under tidernas lopp har flera av universitetets institutioner varit verksamma där, bl.a. den geologiska institutionen som flyttade ut år 2001.

För tio år sedan, år 2003, grundade man Helsingfors universitetsmuseum genom att sammanföra Helsingfors universitets museum, som presenterar universitetets historia, Medicinhistoriska museet, Veterinärmedicinska museet, Odontologiska museet och de Slöjdvetenskapliga samlingarna.

Mineralkabinettet, som kompletterar den museala helheten, hör numera till Naturvetenskapliga centralmuseet.

Utöver museets permanenta utställning har man årligen arrangerat ett par temporära specialutställningar i museets utrymmen - t.o.m. den 15 december kan man bekanta sig med kemiprofessor Edvard Hjelt och hans familjs liv i huset under åren 1884-1908, och t.o.m. 01.06.2014 kan man se utställningen ”Till Sibirien!” som presenterar Matthias Alexander Castréns forskningsresor till Sibirien.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje