Hoppa till huvudinnehåll

Margaretha Wildtgrube: Legenden om Lucia

Margaretha Wildtgrube
Margaretha Wildtgrube har många år varit Folkhälsans koordinator för Finlands lucia. Margaretha Wildtgrube Bild: Eva-Maria Nysten margaretha wildtgrube

På luciadagen den 13 december går solen upp sjutton minuter över nio och ner tolv minuter över tre. Att det är mörkt i genomsnitt arton timmar per dygn i december har bidragit till att alla ljusfenomen så långt vi kan se tillbaka har uppmuntrats och välkomnats. Till de fenomenen hör lucia.

Är Lucia något religiöst?

Finlands lucia kröns i Helsingfors Domkyrka, som den naturligaste sak i världen. När Hufvudstadsbladet och Folkhälsan lät kröna sin första lucia 1950 skedde det på Svenska Teaterns scen i Helsingfors, senare i Mässhallen och i Finlandiahuset. Lucia var ju ett helgon och sedan reformationen har sådana inte platsat i våra kyrkor.

Men nu står dörrarna öppna – det är inte ett helgon, anser man, som kliver över tröskeln, utan en samhällsmedborgare som vill dela en dryg månad av sin tid med människor som tycker att hon har en viktig uppgift att fylla och som tycker om att se och höra henne.

”Är lucia något religiöst?” frågade en ung kille en gång och såg skeptisk ut. Han hade följt med valet av lucia på nätet och framförallt tagit ställning till vem som var snyggast av kandidaterna.

Jag svarade något i stil med att lucias uppgift är att påminna om att det finns hopp och glädje i världen om vi för en stund avstår från att ställa oss själva i centrum och i stället delar med oss av både tid och tillgångar. En riktig lucia skall ta den uppgiften på allvar, och om det är uttryck för religiositet så då är lucia ”något religiöst”.

En gammal legend

Vi firar faktiskt lucia på basen av en gammal legend. En legend, som är över 1 700 år gammal och som handlar om en tjej som varken soldater eller oxar eller eld kunde rå på. En tjej som bekämpade sin egen fåfänga genom att slita ut sina egna ögon och som vägrade låta sig skrämmas till att avguda och be till kejsaren och ståthållaren. En tjej som hårdnackat krävde att få dela med sig åt andra, som ställde upp för sina vänner och som man sen tog livet av. Ur den här legenden hämtar också vårt luciafirande sin näring. Men legender skall man inte tro på, man skall förstå dem.

Jag tror att legender kommer till för att vi behöver dem. När vardagen trycker på som den alltid har gjort, och människan känt sig utsatt, ensam och rädd, då skapar hon berättelser att vila i, ty sig till och trösta sig med när det blir besvärligt. Legenden om Lucia är en sådan legend, en berättelse som vi vill och behöver höra om och om igen.

Och även om vi inte tror på oxarna och elden så gläds åtminstone jag där innerst inne över att det en gång där långt borta på Sicilien fanns en flicka, som var så stark och så rak, så målmedveten och så orädd och omutbar!

Hon finns!

Jag fascinerades av berättelsen om Lucia redan som liten flicka. Huden knottrade sig när jag där tillsammans med några hundra andra mellanskolelever i Kimito svenska samskola såg framför mig hur den unga flickan kastades på bål och hur elden slickade hennes kropp utan att skada henne. Sedan kom jag av en ödets nyck att jobba många år med lucia, med insamlingar, val och festligheter, och har under de åren oändligt många gånger försökt komma underfund med vem Lucia var och vad det är som gör att hon så tappert lever vidare.

För en månad sedan stod jag i kyrkan San Geremia i Venedig och tittade in i en glasmonter där Lucias förtorkade, mumifierade kropp finns bevarad. Det var så torrt och sprött det som låg där inne, den ena handen verkade sakna ett finger - den andra saknas helt och hållet. Ansiktet är täckt med en silvermask. Hon som ligger där, är klädd i en rödbrun klänning med guldbrokad och vilar på en guldförgylld madrass.

Just den här disiga, men ännu milda november dagen var det tyst och stilla i Geremiakyrkan, men urnan bredvid Lucias kista var fylld med små lappar, med böner om hjälp och beskydd. Här finns hon ju! Att hon hamnat här i Venedig är en lång historia, som jag kan berätta en annan gång och i samma veva kan jag försöka spekulera om hur hon hamnade i Finland och framför allt bland finlandssvenskarna.

Först med lucia

För precis sju år sedan fick jag ett brev som jag just nu har framför mig. Det börjar såhär: "Det tycks fortfarande råda oklarheter om "första lucian" trots upprepade påpekanden."

Jag förstår irritationen över att Hufvudstadsbladet och Folkhälsan och numera också Yle talar om Barbro Reihe som den första lucian. Det har valts, utsetts och firats lucia på många håll långt före det och jag vet faktiskt inte var man kan anse att det luciafirande startade som gav upphov till den tradition vi har i dag.

Faktum är väl att formen växte fram ur både hedniska och kristna ritualer uppblandade med lokala sedvänjor och inte minst ur det rekvisitalager man hade tillgång till i föreningar, skolor och hem längs kusterna. Ingen har ändå ifrågasatt hennes finlandssvenskhet! Jag hörde en gång om en tant som vaknade upp ur sin djupaste sömn av att lucia stod och sjöng vid hennes säng varpå hon utbrister ”Herranen aika, ooks mä ruottalaisten taivaassa?”.

Lucia var brunett

De flesta av oss har bilder i sina huvuden av hur det riktigt genuina ser ut, av allt från majstänger till julgranar. Varför skulle man inte ha en bild i sitt huvud av hur en riktig lucia skall se ut. Lucia kan vara ljus och hon kan vara mörk – i själva verket var hon brunett.

Sin egen bild av lucia tycker jag man har rätt till och man behöver inte känna sig förlägen eller förlegad om man tycker att lucia är det vackraste man vet.

Text: Margaretha Wildtgrube
Tidigare kampanjchef på Folkhälsan

Läs också

Lucia

Nyligen publicerat - Lucia