Hoppa till huvudinnehåll

Elektronikavfall, vår ständiga följeslagare

Patrik Skön
Patrik Skön Bild: YLE/Antti Lempiäinen patrik skön

Jag stiger ut ur bussen och fäller telefonen på trottoaren. Det var inte smart, eftersom glaset får en spricka och den blir svårare att använda. Jag ställs inför frågan: reparera eller köpa nytt. I teorin är det lätt att flagga för reparation, men när prislappen klarnar är det svårare. 90 euro för ett nytt glas. För det får jag nästan en ny telefon. Vad göra?

Det är ödets ironi. Jag jobbar med ett Spotlight om elektronikavfall och tillbringar dagarna med att läsa på om återvinning, återanvändning och konsumtionsvanor. Elektronikavfall är den snabbast växande mängden avfall globalt. I Finland är det ungefär 10 kilo/person som samlas in. Svenskarna är bättre de samlar in 16 kilo. Vi lever omringade av framtida elektronikavfall.

Jag skickar enkäter till återanvändningscentraler. Hur mycket elektronikavfall återanvänder de? Hur mycket plockar de isär och återvinner materialet? Att sälja stora mängder metall ger mer pengar än att sälja reparerade tvättmaskiner. Jag träffar en pratglad man som går igenom tusen kilo kablar, av dem återvinner han 30 gram guld.

Jag försöker ta reda på varför stora insamling av elektroniskt avfall har orsakat två stora bränder inom loppet av ett halvt år hos återvinnaren Kuusakoski Oy i Esbo och Heinola. Heinola stad rekommenderade att bären lämnas i skogen efter branden vid Kuusakoskis återvinningsfabrik. Rekommendationen upphävdes senare.

Reparatörer mot strömmen

Jag ringer upp reparatörer som jag hittar på nätet. Vi talar länge och väl om dagens hushållsmaskiner. Om svårigheten att med mänsklig hand plocka isär en något som en industrirobot satt ihop. Om svårigheten att få reservdelar, om tunnare metaller i apparater med allt fler delar av plast. Allt det här leder till att reparatörerna får färre jobb. Det lönar sig inte att reparera.

Fungerande skrivare slängs

Jag hör om skrivare som inte repareras, för färgkassetten kostar menar än en ny printer. Vilket leder till att en stor del av skrivarna som finns på återanvändningscentralerna inte är trasiga. Det är bara färgkassetten som är slut. Det ligger ett visst vansinne i det här. Samtidigt kan vi inte leva utan våra vitvaror och nöjeselektronik. Och det egna dilemmat med det spruckna glaset på min mobil finns kvar.

Vad ska jag göra, reparera telefonen för 90 euro eller köpa en ny 130 euro? Jag sover på saken och köper varken nytt eller reparerar. Telefonen fungerar någorlunda.
Det får duga.
Tillsvidare.

Den här frågan har blivit föråldrad och kan inte längre visas

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle