Hoppa till huvudinnehåll

Mariella var fånge i sin egen kropp

Idag är Mariella så gott som återställd. Bild: Tobias Sjöman mariella raevuori

Mariella Raevuori var 10 år gammal då hon drabbades av Guillian-Barré syndrom. På mindre än ett dygn utvecklades det från feber och en stickande känsla i fingrarna till helkroppsförlamning.

Guillian-Barré syndrom drabbar årligen mellan 50 och 100 personer i Finland, och orsakar oftast någon grad av tillfällig förlamning och försvagning av lemmar. Vad Guillian-Barrés syndrom orsakas av vet man inte med säkerhet. Mariella Raevuori var ensam hemma, en vinterdag för sju år sedan, då hon började känna sig svag, febrig och allmänt förkyld. När hon började känna ett konstigt stickande i fingrarna blev hon orolig och ringde sin mamma, som kom hem kort därpå.

- Mamma gav mig värkmedicin, och på kvällen föreslog hon att jag skulle sova bredvid henne, istället för på mitt eget rum som låg på övre våningen. Det var nog en ängel som pratade till henne då, för hade jag sovit ensam den natten hade de antagligen hittat mig i ett betydligt sämre skick följande morgon.

Mariella sov oroligt den natten, med en känsla av att allt inte är som det ska. Under natten började stämbanden och lungorna förlamas och att hosta upp slem som samlats i lungorna var helt omöjligt.

- Jag kände att allt inte var som det ska, så jag försökte väcka min mamma, men jag fick inga ljud ur mig. Jag viskade så högt jag kunde, men hon hörde inte.

Tidigt följande morgon ringde Mariellas mamma efter en ambulans, men nödcentralen bedömde att det inte var tillräckligt allvarligt för att ambulans skulle behövas. I det skedet kunde Mariella inte längre röra på sig alls.

- De virade in mig i ett täcke och bar mig till bilen och så åkte vi iväg från södra Sibbo, där vi bodde, till Borgå sjukhus. Jag minns att mamma med jämna mellanrum kollade så att jag var vaken. Den sista minnesbilden från bilresan är då mamma skriker åt sin dåvarande man att köra mot rött.

I Borgå möttes de av läkarna vid bilen, som lade över Mariella på en brits, klippte upp hennes tröja och lade på en mask. Därifrån fördes hon rakt till Barnkliniken i Helsingfors

”Jag hatade fysioterapeuten”

I två veckor låg Mariella förlamad, men vid medvetande. Inte ens ögonen kunde hon öppna, men hon hörde allt som pågick runt omkring henne.

- Jag var konstant omringad av läkare och sjukskötare, och jag kommer ihåg att jag lade märke till röster som lät speciella på något sätt. Jag försökte föreställa mig hur personerna vars röster det var såg ut.

Två månader efter att hon blev inlagd började hon långsamt komma på fötter igen, med stöd av kryckor. Mariella måste lära sig allting pånytt, också att gå.

- I början kom det en fysioterapeut tre gånger om dagen som hjälpte mig träna upp musklerna för att jag skulle kunna gå igen. Jag förstod inte varför jag måste, det var ju så hemskt och gjorde så ont. Hade jag varit äldre än 10 hade jag säkert förstått bättre när mamma sade åt mig att jag måste träna för att bli frisk. Jag hatade fysioterapeuten, skrek och svor och berättade hur mycket jag hatade henne varje gång hon kom.

I juni skrevs Mariella ut, efter att ha varit på sjukhus sedan februari. På hösten återvände hon till skolan och kunde också återuppta sin ridhobby.

- Helt normalt kändes det igen då när jag första gången satte mig på hästryggen och kunde börja rida regelbundet igen.

Idag är Mariella så gott som återställd, med undantag av fötterna som fortfarande delvis är förlamade. Själv tror hon att det beror på den bristande motiveringen att träna med fysioterapeuten

- Den förlamning jag har nu stör inte på något vis, men jag tror att om jag bara haft starkare vilja att träna då, så hade jag också varit i bättre skick nu.