Hoppa till huvudinnehåll

Åvensor - en döende ö?

Karl Sahlgren har gjort ett melankoliskt reportage från Åvensor, Korpo som håller på att avfolkas totalt. Förr var fisket och gruvan viktiga näringar, nu är det mest pensionärer och sommargäster som bor på ön.

Sjökapten Bo Jakobsson kommer från Helsingfors till Åvensor i den Åboländska ytterskärgården för att hälsa på sin far Bruno. Hela brödraskaran Jakobsson for ut på sjön, ena systern for till Sverige, den andra till Åland.

Bygatan på Åvensor är som en kuliss, inga barn har fötts här på 30 år och alla unga har flyttat bort. Husen är sommarställen.

När Bruno Jakobssons hemgård delades på 1930-talet började han bygga en ny gård västanpå, men så kom kriget. Bruno var fem år vid fronten, men efter hemförlovningen var gården färdig och han bröt upp ny mark för åker. Sju hektar blev det till sist, men till vilken nytta tänker han ibland. Nu är det tomt, han vill bara blunda när han ser hur ogräset växer på åkern.

Under Svante och Lea Erikssons livstid har invånarna på Åvensor sjunkit från 160 till 11. Erikssons barn har emigrerat till Sverige och Åland. Förut var fisket utkomsten, i synnerhet strömmingsfisket. Nu går det inte att livnära sig på fiske, man fiskar nästan bara för husbehov nu.

Också fähusen ligger öde, ingen har djur mer. I Göta Erikssons stall har det inte funnits djur på länge. Göta bor ungefär halva året på Åvensor i likhet med tio andra. Resten av tiden bor de i Korpo kyrkby, Nagu eller Pargas. Det är i synnerhet de som är ensamma eller sjukliga. Hälsovård och hjälp går inte att få vintertid på Åvensor.

Åvensor var en gång centret i sin region. Storhetstiden sammanföll med kalkgruvan som funnits sedan 1800-talet. Pargas kalk köpte rättigheterna 1935. Att Åvensor gruva blev dagbrott var ett misstag enligt nutida expertis. På 1920-talet utvann man 2-3000 ton När man installerade ett dieseldrivet kraftverk 1930 steg produktionen till mellan 10 och 15 000 ton.

Svante Eriksson och Jarl Backlund arbetade båda i gruvan. Det var ett låglöneyrke, en sommars jobb kunde resultera i en kostym och lite mat. För en arbetsdag på tio timmar fick man lön motsvarande ett paket kaffe. Det fanns inga fackföreningar, så ledningen kunde köra med de 60 arbetarna som de ville. Att köra sten i tvåtonsvagnar och skyffla osläckt kalk i hettan gjorde en så trött att man knappt orkade gå hem. 1956 var det slutsprängt på Runudden.

Arbetarbaracken fungerade som folkskola tills byskolan blev klar 1952. Den hann verka i bara 15 år tills den drogs in. Då hade bybutiken redan stängt. Början på slutet var när skolan stängdes säger Bruno Jakobsson.

Sommaren 1989 skedde ett under, Åvensor fick ett barn. Föräldrarna är Klas Gröndahl och Marjatta Koskela-Gröndahl. De vet inte ännu om de skall stanna här, men de vill försöka.

Framtiden på Åvensor ser dyster ut. Det kommer att bli en ö bara för sommargäster, eftersom det inte finns arbete. Och vem vill bo så besvärligt utan bra förbindelse.

Kaj-Ingmar Eklund kör förbindelsebåten som nu går varje dag. Han vill se ljust på framtiden.

Text: Ida Fellman

Skärgårdsliv

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.

Nyligen publicerat - Arkivet