Hoppa till huvudinnehåll

Hur andra har det

Jag vet att det är oartigt att stirra på folk, ändå är det min största hobby. Helt ohämmat glor jag tills ögonen nästan faller ur mitt huvud. Ibland gör jag det mera diskret och gömmer mig bakom en tidning som jag klippt två små ögonhål i, men allt som oftast går jag runt och glor. Jag glor och fantiserar om hurdana historier folk bär på. Varifrån kommer han? Vart är hon på väg? Ett hurdant förhållande har det där paret?

Om kvällarna går jag runt som en riktig snuskgubbe och stirrar in i folks hem. Det är nästan så att jag har kikare med mig, men bara nästan. Oftast avundas jag det jag ser. Jag tänker att jag också vill bo i en fin villa. Sitta vid ett dukat bord med en stor familj. Ha snygga kläder, fint hår eller annars bara bättre smak. Det här är till all tur en känsla som försvinner fortare än den kom. Livet har lärt mig att saker inte är vad de ser ut att vara. Dålig stämning syns inte nödvändigtvis i det som jag tycker ser ut som den perfekta familjebilden. Det må vara vackert, men det stänger inte ut vare sig sjukdom, illamående, otrohet eller död.

Det som ser vackert ut kan vara väldigt sjukt och ibland tänker jag att det kanske känns ännu värre att må dåligt i ett vackert hem. Ifall man bor i en rishög har man ändå en riktning i livet, något att sträva bort ifrån. Men den som redan fått allt och ändå mår illa kan ha svårare att hitta mening och riktning. Det må vara hur det vill med just den saken, det enda jag vet säkert är att just ens egen förbannelse är den som känns extra svår och skamlig. Men det är viktigt att komma ihåg att trots att livet inte är rättvist så har vi alla olika handikapp och många av dem är helt osynliga. Låt oss en gång för alla komma ihåg att inte döma folk på basis av det vi först ser.

Nu är den här säsongen av En kväll med Anne och Hannah slut och jag tackar alla våra gäster som ställt upp och berättat sina historier. Det är oerhört modigt att på nationell tv berätta om sina innersta känslor. Tack för att ni gjort det och tillsammans med oss förhoppningsvis ökat förståelse för varandra och det vi går igenom. Tack till alla tittare som hört av sig och berättat om nytt hopp, mera kraft och riktning. Era berättelser är svaret på vår dröm.

Jag fortsätter för egen del av att glo och fantisera och jag hoppas att de gånger jag tror mig se någon som behöver hjälp, även räcker ut min hand. Det må bli pinsamt och obekvämt, men det är ändå det enda rätta – det är så vi visar medmänsklighet. Vi behöver veta hur andra har det, för att öka vår egen förståelse och för att få distans till våra egna problem.

I sista avsnittet av En kväll med Anne och Hannah träffar vi den svenska rockstjärnan Dregen som berättar om dagen då hans pappa tog livet av sig. Karin Erlandsson delar med sig av sina erfarenheter av utmattningsdepression.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje