Hoppa till huvudinnehåll

Heidi Finnilä: Livsfarliga män på cykel

Bild: Yle Bildtjänst heidi finnilä

De fräser omkring med dyra cyklar av senaste modell, utrustade till tänder för att ta emot smällar. Pulsmätaren mäter hur mycket kalorier de förbränner och sociala medier rapporterar deras senaste tid automatiskt så att omgivningen kan beundra deras framfart.

I söndags tänkte en av dem köra på ett litet barn på en strandpromenad på Drumsö. Jag skrek efter honom att han borde se upp och fick ett aggressivt svar (på svenska): ”Barn ska man hålla i hanttun!”

Hur resonerar man om man tycker att det är viktigare att komma fort fram med sin cykel än att se till att man inte kör på ett litet barn som springer fritt på en strandpromenad?

Det här fallet är inte unikt.

Man behöver inte söka länge på nätet för att hitta diskussioner om hänsynslösa män på cykel. Det berättas om cyklister som kör på passagerare som stiger av bussen, som skriker och svär åt fotgängare och medcyklister, som sparkar på bilar och tar oerhörda risker för att inte behöva sakta av farten.

Varför gör de så här? Och varför är de så aggressiva? Förvandlas adrenalinet man får av fartens tjusning till aggressivitet?

Med sådana här attityder blir trafiken en krigszon.

När jag söker statistik på cykelolyckor, har de allvarliga olyckorna, de som leder till dödsfall trots allt minskat stadigt under de senaste åren.

Samtidigt bör man komma ihåg att det bara är de allvarligaste fallen, de där polisen blir inkopplad, som finns i statistiken. Majoriteten av cykelolyckorna nedtecknas ingenstans.

Jag skulle gärna anmäla mannen från i söndags till myndigheterna, men han förblev anonym. För sådana här situationer skulle det vara bra om cyklar hade registerplåtar.

Under min söndagspromenad runt Drumsö tillrättavisade jag en annan cyklist som med sin terrängcykel körde omkring på en liten stig på Ryssudden där cykling är förbjuden med tydliga skyltar. Jag fick svaret: ”Oho, jag har inte märkt några skyltar”

Jag tror inte att det är i någons intresse att låta de här aningslösa och själviska buffelcyklisterna fortsätta sin verksamhet. Men vad kan man göra åt dem?

Så länge jag minns har vi talat om den bristande trafikkulturen i vårt land, där det tyvärr är den starkastes lag som gäller. Det finns också buffliga bilister, som föga bryr sig om de svaga i trafiken.

Vi kan varken förbjuda bilister eller cyklister att åka omkring på vägarna, men hur ska vi förändra attityderna på dem som styr sina fordon?
Från min studietid vid Helsingfors universitet kommer jag ihåg en fredlig lektor som undervisade i moralfilosofi. Han hade för sin egen del fattat det moralfilosofiska beslutet att aldrig sätta sig bakom ratten på en bil, eftersom han aldrig kan vara säker på att han inte i misstag kör ihjäl en annan människa.

Själv har jag inte fattat ett lika drastiskt beslut som min lärare i moralfilosofi, men jag tänker ofta på hans ord när jag åker i väg.

I trafiken kan man inte bara bry sig om sig själv - för om man gör det, är man en livsfara för sin omgivning.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt