Hoppa till huvudinnehåll

Nej tack – sexigt om brist på sex

Ei kiitos, Anu Sinisalo, Ville Virtanen
I behov av terapisoffa? Trots kärlek har Matti och Heli sexproblem i filmen "Ei kiitos". Ei kiitos, Anu Sinisalo, Ville Virtanen Bild: Oskari Sipola anu sinisalo

Det mesta får vi veta redan i inledningen. Heli berättar att hon är 44 år, gift med underbare Matti som i en viss vinkel ser ut som Clive Owen (åtminstone nästan) och mor till en tonårig dotter. Familjen bor i en trevlig lägenhet i en trevlig del av Helsingfors och hon verkar trivas hyfsat med jobbet som lärare i tyska.

Detta är med andra ord kvinnan som fått allt. Det enda problemet är att hon aldrig får. Åtminstone inte av Matti som har många standardsvar på hennes närmanden; allt från ”älskling – det är inte läge för det just nu” till ”jag är faktiskt supertrött”.

Vad göra? Kanske kunde man titta lite närmare på den där snygge tjugoåttaåringen på tyskakursen? Han med solblekt hår och brunbränd tvättbrädsbringa. Bara titta. Bara lite. Typ.

Den gyllene medelåldern

Visst känns det lite fräscht med en film som skildrar ett medelålderspar som kört fast i en sexöken och visst är det extra uppiggande att det är mannen som styrt dem dit. Att det är mannen som kräver att få ha ”sitt område ifred”, som är pedantisk och i behov av att bli sedd och omhändertagen. På samma sätt som det är befriande med en kvinnlig rollkaraktär som inte vill så mycket annat än rulla runt bland lakanen och som inte är rädd för att säga det.

I viss mån är det möjligt att se Anna-Leena Härkönens sex år gamla roman är en avlägsen släkting till den trend som ”Sex & the City”-serien skapade. En trend där kvinnor i en viss ålder och hemmahörande i en viss socioekonomisk klass började tala väldigt öppet om sex. Om lusten till sex, olika sätt att ha sex, problem i anslutning till sex. Men som sagt; vi talar om ett avlägset släktskap – här står man ändå med fötterna tryggt förankrade i den finska myllan i form av ett tämligen vanligt äktenskap.

Och visst finns här flera fina skildringar av vardagstristess och träffsäkra prov på den typ av gulliga fraser som äkta par kastar till varandra i hopp om att allt skall fortsätta att vara som vanligt. För alltid. Fin är sekvensen där Heli och Matti åker på solsemester eftersom Heli när ett hopp om att det skall få fart på samlivet. Dessvärre vill han bara promenera, snorkla och fotografera vackra vyer. Försöker hon tränga sig med på någon bild blir han bara irriterad. Och att flirta med hotellets bartender visar sig vara bortkastat svartsjukekrut eftersom Matti somnat vid poolen och missar hela showen.

Jämntjockt och något tunt

Det som gör att Samuli Valkamas filmatisering inte hittar ända fram har antagligen att göra med ett något sävligt tempo och en dialog som är lite för grovt tillyxad för att fungera på det där lätta sättet som utmärker goda tv-serier. Dessutom fylls handlingsförloppet ställvis ut med scener som mest ter sig som transportsträckor invävda i musikslingor och solsken. Helheten hade gärna fått vara antingen mera laddad och uttalat farlig eller också ännu lättsammare. Nu fastnar man lite mellan två våningar – precis som Heli och Jarno under sitt första egentliga möte i en hiss.

Relativt plikttroget håller manusförfattarna sig till ursprungstexten ur vilken man verkar ha plockat så gott som hela dialogen – men där texten ställvis bjuder på en mer sorgmättad underton och en uppenbar ilska har man i filmen velat understryka det flyktiga i romansen och de humoristiska situationerna i vardagen.

Rent visuellt traskar filmen på i ganska traditionella spår och satsar på samma typ av ”snygghet” som många andra inhemska, urbana sommarskildringar visat upp. Från "Levottomat" till "Elokuu" och framåt. Och inget ont i det – det kan vara skönt att slippa den grådaskiga rännstensrealismen mellan varven.

Goda skådespelare

Om själva förverkligande av texten kunde ha vunnit på lite mera skärpa så behöver man verkligen inte klaga på skådespelartrion som gör det mesta av sina karaktärer. Anu Sinisalo är sårbar, självsäker och stark i ett och samma paket medan Ville Virtanen avväpnar en genom att vara sårbar, sårbar och sårbar. Med små gester framhäver han Mattis osäkerhet och ovilja att tala om orsakerna till densamma. Klagar gör han visserligen – men göra något åt saken vill han inte. Nej, tack.

Kai Vaine fungerar utmärkt som arrogant men i grunden ganska charmig loverboy. Snygg att se på, men föga romantisk när han öppnar munnen. Kanske är det där som trovärdigheten haltar något. Skulle en kvinna som Heli verkligen tilltalas av en man som låter som en förvuxen tonåring med alltför många Bond-filmer och rockstjärnebiografier på sitt samvete? Som sexobjekt, javisst – men som ett reellt relationsalternativ?

Till galleriet av finska filmmän bidrar både Matti och Jarno med välkomna kryddor – utan att för den skull helt kunna skaka av sig den finske mannens ok. Matti är en till synes snäll typ som varken super eller härjar, men det dåliga självförtroendet undkommer man inte. Och Jarno må vara snygg, men förföra en kvinna med mer subtila medel – det förmår han inte. På det verbala planet är det fortfarande ”pillu-tissit-perse-pano”-arsenalen som gäller. Och hur sexigt är det?

Filmens charmiga musik är signerad Timo Lassy. Nedan videon till "Mielentilaa" som snurrar under sluttexterna.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje