Hoppa till huvudinnehåll

Prisoners – fängslande nagelbitare

Prisoners, Jake Gyllenhaal, Hugh Jackman
Målmedvetna män. Polisen Loki (Jake Gyllenhaal) och pappa Keller (Hugh Jackman) möts när två småflickor rövats bort. Prisoners, Jake Gyllenhaal, Hugh Jackman prisoners

”Prisoners” inleds i en skog. Bland kala träd insvepta i fuktig vinterkyla. I form av en ”voice over” hör vi en man läsa ”Fader vår” medan vi i bild ser ett rådjur komma gående. En gevärspipa sticker fram och genast efter ”Amen” smäller skottet av. Mitt i prick. Sonen har fällt sitt första byte och fadern är stolt. På hemvägen berättar pappa Keller att det bästa råd han någonsin fick av sin far var att ”alltid vara beredd”.

Beredd är det däremot svårt att vara som åskådare. Även om man vet att filmen kommer att handla om ett barn som försvinner så är det svårt att förbereda sig på den känslomässiga mardröm som väntar. Att hålla andan i 146 minuter tar på krafterna och efteråt är man nästan lite generad. Alla ledtrådar fanns ju där från början – precis som sig bör på traditionellt Tjechov-manér i Hollywoodtappning.

Handlingen i korthet

Men låt oss ta det från början. Pappa Keller (Hugh Jackman) och sonen Ralph (Dylan Minnette) ingår i familjen Dover som också består av mamma Grace (Maria Bello) och lillasyster Anna (Erin Gerasimovich). Just denna jaktdag kommer att fortsätta med thanksgiving-firande i goda vänners lag och ingen kan ana att allt snart kommer att förändras. För alltid.

Efter middagen vill Anna gå ut och leka med jämnåriga väninnan och från den vistelsen återvänder barnen aldrig. Det enda spår som finns att gå efter är en risig husbil som stått parkerad i grannskapet och den som får i uppdrag att följa upp spåret är polisen Loki (Jake Gyllenhaal) - en sann ensamvarg som tampas med ett dystert förflutet och som klamrar sig fast vid sina fall som om lösandet av dem vore den enda vägen mot ljuset.

Mer än så kan man egentligen inte säga om upplägget utan att riskera att förstöra resan för den som vågat sig in i salongen. Möjligen kan man tillägga att miljöerna är avskalade och karga, vädret lagom ruskigt och färgskalan grådaskig. Men mer än så... nej.

Religiösa förtecken

Det är ingen slump att regissören Denis Villeneuve inleder med en bön – det religiösa går som en röd tråd genom helheten. Pappa Keller är troende och bär oftast ett kors synligt på bröstet, radion spelar gospels, en präst förekommer i utkanten av handlingen och visst inser man att just ”Fader vår”-bönen får flera betydelser med rader som ”ske din vilja”, ”låt oss förlåta dem oss skyldiga äro”, ”fräls oss ifrån ondo”.

Ondska finns här nämligen gott om. Men också förtvivlan, skräck, ilska, rädsla, utsatthet, hat och desperation. Medan polismakten tvingas släppa pontentiella misstänkta eftersom det inte finns några bevis är Keller övertygad om att man kan banka fram sanningen ur vem som helst bara man slår tillräckligt hårt. Och även om man förstår honom så finns det hela tiden en malande tanke i bakhuvudet på åskådaren – tänk om han har fel?

Frågan om rätten att skipa rättvisa, berättigandet av tortyr och det etiska i ett mätande där man ställer ett ont alternativ mot ett annat väcker många tankar. Ungefär på samma sätt som ”Zero Dark Thirty” (filmen från 2012 som handlar om jakten på Usama Bin Laden) gjorde.

I övrigt går ens filmassociationer ganska automatiskt i riktning mot dels seriemördarthrillern ”Zodiac" (2007), dels det danska dramat ”Jakten” (2012). Förstnämnda när det gäller både tonläget, färgskalan och sättet att skapa spänning. Sistnämnda när det gäller delar av tematiken och symbolspråket.

Jackman och Jake

Sedan Hugh Jackman överraskade i musikalen ”Les Miserables” är det lätt att se honom axla den här typen av roller. Rollen som en sann familjefar med många principer som i sin förtvivlan skrider till drastiska åtgärder. Här har vi en människa som arbetar hårt, som gjort källaren till ett gigantiskt förråd med tanke på eventuella katastrofer, som fostrar sina barn med hård men kärleksfull hand. Det gäller att tro på Gud och göra rätt för sig.

När det gäller Jake Gyllenhaal kunde man kanske säga att han tar sin oskuldsfulla men extremt målmedvetna rollkaraktär från ”Zodiac” och skruvar till det några varv. Polisdetektiv Loki kombinerar en intensiv blick med smått hotfulla tatueringar och besvärliga tics som gör att han blinkar reflexartat med jämna mellanrum. Ju mer ansträngd situationen är desto fler blinkningar. Det behöver knappast sägas att han i slutskedet blinkar rätt frenetiskt.

I den egendomliga rollen som misstänkt förövare och eventuellt offer gör Paul Dano i princip samma typ av udda karaktär som i såväl indieproduktionen ”Little Miss Sunshine” som actiondramat ”Knight and Day”. Och även om han onekligen gör det bra med en hållning och ett ansiktsuttryck som andas förvirring och utsatthet så ser man honom gärna bryta mönstret för att inte fastna i kategorin ”underlig”.

Som film är ”Prisoners” däremot inte det minsta underlig. Den spelar ut de kort den blivit tilldelad och lyckas få till stånd en oväntat vinnande hand. Trots att kvoten ”ledtrådar jag borde ha märkt” och ”etableringar man gärna kunde ha lämnat öppna” snabbt fylls. Men efter att ha suttit med andan i halsen under 146 minuter orkar man knappast bry sig om dylika petitesser. I det skedet har man fullt upp med att andas ut.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje