Hoppa till huvudinnehåll

Helena von Alfthan: Maktspelet mellan raderna

Bild: YLE/ Albert Häggblom morgonöppet

Jag önskar att alla som har läggning för att vara ängsliga och tvivla på sig själv skulle lära sig att känna igen maktspel. Att upptäcka de små tecknen, de mönster, som visar att det finns en hund begraven.

Den här morgonen ska jag ringa till ett statligt verk där jag tidigare har stött på en tvär attityd mot journalister. Jag kavlar upp ärmarna. Knäpper med fingrarna. Är lite road. Min arbetsdag kommer att förvandlas till ett spel har jag på känn. Jag har framför mig en föredragningslista med en kontaktperson och gör ett första försök att ringa dit. Ingen svarar. Jag får tag på en vänlig sekreterare som kan berätta vilka ansvarspersoner som har rätt att uttala sig i frågan. Jag intervjuar den andra parten, den som kritiserat verket. Och får många åsikter på band.

I mitt jobb som reporter ska jag kunna ta alla sorter av människor. Jag måste vara beredd på att alla inte vill bli intervjuade. Kanske de har en dålig dag och svarar surt i telefon. Eller så har de bråttom, sitter halva dagen i möten. Ibland skyfflas jag hit och dit mellan olika tjänstemän. För det mesta antar jag att människorna jag pratar med menar väl. Så brukar det oftast vara, och vi kan förhandla i god ton om huruvida det skulle passa med en intervju.

Men så finns det arbetsplatser där stämningen är konstig när jag ber om en intervju. Jag har lärt mig att se mönstret: sekreteraren som är vänlig, den lägre tjänstemannen som låter nervös och inte vill uttala sig, nämndemannen som låter aningslös och glad och sedan chefen, direktören, ansvarspersonen som undrar varför jag tänkt skriva så elakt om dem och varför jag alls ska intervjua om något så litet och obetydligt.

På eftermiddagen får jag tala med två ansvarspersoner på verket som båda svarar mig med samma misstänksamma ton. Säger nästan samma saker. Jag sitter med telefonluren i handen och lyssnar tålmodigt när de gång på gång frågar mig varför jag tagit mig an ett så obetydligt ämne, en så liten sak, det är ju bara ett vanligt rutinärende. Alltså varför ska ni på Yle göra en nyhet av det här? Frågat med en oerhört förvånad ton.

Jag ger mig inte in på någon längre förklaring om varför vi tagit upp just det här ärendet. Jag läser upp stycken från deras föredragningslista och säger att ja, det här tycker vi är intressant. Tid som kunde användas till att prata om själva saken, går åt till långa frågor om exakt varför jag ska göra nyhet om det här, och varför jag ska göra det nu.

Visst får de fråga mig om mina tidtabeller och vilken vinkling jag tänkt ha. Men tonen. Den stora förvåningen. Om jag stött på det här som 20-åring hade jag säkert vacklat. Undrat om det är något fel på mig. Tittar ner i min egen navel och försökt komma om jag gjort något galet. Jag var ett ängsligt barn som råkade ut för mobbning en stor del av skoltiden, och växte upp till en ung vuxen som var rädd för att göra fel.

Sedan dess har jag varit med om så mycket att det berömda skinnet på näsan vuxit till. Och jag har lärt mig att känna igen mönster. Det är inte alltid det som sägs som är poängen. Kanske de inte alls undrar varför jag gör en nyhet om det här ämnet. Kanske de bara frågar så för att göra mig osäker. Kanske de tror att det finns en chans att jag ger upp och inte skriver om dem. Jag kan inte bevisa att det är så. Kan inte egentligen veta. Det finns inget annat att göra än att hålla god min.

Jag lyssnar på alla förvånade ”alltså varför ska ni skriva om oss nu, varför inte efter mötet, då blir det först offentligt?” och kan känna den kalla osäkerheten krypa någonstans i ryggmärgen. Trots att jag sitter säker och trygg med hela stora Yle bakom mig och en glad nyhetschef vid skrivbordet bredvid som jag kan prata med. Trots att jag varit med om många liknande samtal.

Men jag tar det lugnt. Jag anade att det här skulle komma. En gång är ingen gång, två gånger är ett mönster. Jag har redan en intervju på band, jag har föredragningslistan med ärendet. Jag har ett hål i följande morgons nyhetssändning som måste fyllas, en chef som sagt att det här ska vi göra nyheter på, så mina personliga känslor påverkar inte beslutet att göra nyhet på det här.

Jag berättar det i telefon. Vi gör nyheten so wie so och vill gärna tala med dem på verket för att få veta vad de tycker. Till slut får jag ett litet uttalande av den högsta chefen, ett kort citat att sätta på webben. Men jag önskar att de hade berättat mera om sin policy till mig, så att inte bara den andra parten får breda ut sig. Jag avslutar båda samtalen med ett vänligt tack.

Jag kavlar ner mina ärmar, gör nyheten på vad jag har, skvallrar med nyhetschefen om intervjuerna jag gjort. Men jag skänker en tanke till alla som sitter på en arbetsplats där den här sortens maktspel sker mellan kollegorna. Alla som är i ett förhållande som surnat och fyllts av manipulativa krig. Som är alldeles ensamma i en paranoid atmosfär. Och undrar vad jag kunde göra för dem?

Läs också